Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Piratproducenter

Ansiktslösa producenter gör reggae av Beyoncé och latinrökare av D’Angelo. Det är bara ett krux. Ingen har frågat om lov. Bootlegging är verksamhet som skriker efter uppmärksamhet – samtidigt som de inblandade är angelägna om att vara anonyma.

Stockholm 18 oktober 2003. Nästan alla har gått hem från Raw Fusion, klubben som varannan vecka intar Mosebacke med sin blandning av soul, hip hop och jazz från igår, idag och i morgon. Brittiske producenten Yam Who avslutade sitt dj-set för en kvart sedan. Först rev han ner kvällens största jubel med sin lysande version av Pharrells Frontin’, en remix som egentligen inte är en remix utan mer en cover där Yam Who behållit Pharrells sång men gjort om hela arrangemanget och skapat en elektronisk discobomb. Lite snabbare, lite slickare, lite mera London. Efter Frontin’ la han på Grace Jones smäktande La Vie en Rose för att förklara att det var dags att gå hem. Men alla fattade inte.

En skäggig och påtagligt berusad kille i 25-årsåldern, till vardags musikrecensent på en stor svensk tidning, vill snacka skivor med Yam Who. Eller snarare – ha skivor av honom. Efter att recensenten inlett med att skrika att han lyssnar på remixen på Frontin’ varje dag och att den är grym, frågar han om han kan få en tolva med Yam Whos omstrukturering av Make Me Hot (där indiehiphopparna Little Brothers samplerfunk omvandlas till en modern rare groove-klassiker). Visst kan han det, men Yam Who ger den hellre till recensentens kompis, som är lite nyktrare.

Efter lite argumenterande utan att komma någon vart tar recensenten fram det tunga artilleriet: “Om du inte ger mig skivan nu så stämmer jag dig”. Yam Who skruvar lite på sig. Recensenten skojar såklart. Eller gör han det? Jo, det är klart han gör. Men stämningen blir ändå lite tryckt.

För någon skulle faktiskt kunna stämma Yam Who. Han har ju inte bett om lov när han pressat upp sina briljanta omarbetningar av Frontin’, Make Me Hot eller någon av de andra fyra-fem tolvorna han släppt det senaste tolv månaderna.

Yam Who är inte ensam om att inte be om lov. Skall sanningen fram har de bästa och mest intressanta produktionerna på den elektroniska jazz- och soulscenen det senaste året varit omarbetningar där varken producenterna eller de anonyma bolagen som pressat upp skivorna brytt sig om att fråga originalartisterna om lov. Inte av girighet eller för att provocera, utan mest för att det är deras enda möjlighet att remixa sångerna de älskar.

 – Konkurrensen är så stor att du måste vara ett stort namn för att få tillfälle att göra officiella remixer. Ofta, men inte i alla fall, används namnet på den som gjort remixen bara i syfte att ge trovärdighet åt artisten. Är du inget stort namn får du aldrig chansen att få bollen i rullning och bli uppmärksammad. Anledningen till att vi började göra bootlegs var för att visa att vi kan göra någonting bra, berättar ena halvan av brittiska producentduon Blackbeard, som liksom Yam Who piratomarbetat amerikanska hip hop- och r’n’b-artister till helt nya genrer.

– För oss handlar det inte om pengar utan om att visa att vi kan göra något kreativt med musiken. Det vore jättekul om vi kunde få ta del av skivkataloger och jobba med riktiga artister och göra riktiga remixer, men för tillfället är det svårt, fortsätter Blackbeard-mannen.

Liksom Yam Who vill han vara anonym. Är man inget känt producentnamn får man ändå inte chansen och att själv göra arbetet den lagliga vägen är nästan omöjligt. När jag pratar med Yam Who ger han samma bild.

– Jag försökte först gå genom skivbolagen och licensera låtar, men det blev alldeles för komplicerat och dyrt. Då blir det lätt att man chansar och tar risken och gör bootlegs.

– Vi började med bootlegs för att bli uppmärksammade, få ett rykte och få ut namnet. Det var egentligen inga större planer. Vi ville få ut musik som inte fanns tillgänglig för många till fler människor, fortsätter Yam Who och syftar på sina omarbetningar av soultjejen N’Dambi och sångaren Raphael Saadiq.

I Yam Whos fall har det också lyckats. Pharrell Williams blev så imponerad av hans remix att han istället för att ringa sin advokat hörde av sig om ett framtida samarbete. Och Yam Who meddelar att han i framtiden endast kommer att göra lagliga remixar.

Stockholmsproducenten Beatconductor anser att bootlegs ger honom en frihet som producent.

– Man har större svängrum när man inte behöver tänka på vilka samplingar man tar och hur man använder dem. Att sampla sommarens största r’n’b-hit [Crazy in Love ] som jag gjorde är omöjligt annars. Då är bootlegs den enda möjligheten.

Fenomenet att producerande dj:s uppdaterar och anpassar låtar till dansgolv och klubbar är inte någon ny företeelse. Den har existerat sedan klubbmusikens begynnelse, när discopionjärer som Tom Moulton, Walter Gibbons och Danny Krivit klippte om sina favoritlåtar med hjälp av rullbandspelare, sax och lite tejp. Det är knappast någon nyhet inom den moderna klubbmusiken heller. Den digitala tekniken har gjort att det varje månad kommer mängder av illegalt pressade, anonyma tolvor där någon lagt en r’n’b-acapella på ett housebeat eller slagit ihop en ostig 80-talshit med någon aktuell klubbdänga. Ibland blir det bra. Oftast inte.

 – Bootlegkulturen är enorm i England. Det släpps väldigt mycket musik, men det mesta är bara ett housebeat i 4/4-takt med en acapella ovanpå, säger Blackbeard.

 –  Allt låter likadant och folk är trötta på det. Vi ville göra något annat. Efter att Yam Who gjort sin omarbetning av Raphael Saadiq ville vi pröva något liknande – att inte bara strukturera om partierna i låten, utan istället arbeta om musiken helt. Tanken var att experimentera med djupare musik med längre livslängd än vanliga housebootlegs som snabbt försvinner och glöms bort.

Det som sker är inte bara omarbetningar eller vanliga remixar, utan en form av förädlingsprocess där vokalerna lyfts fram och slutresultatet hamnar i helt andra genrer än originalinspelningarna.

En medioker r’n’b-låt blir djup, dansant gospeljazz. D’Angelo dansar salsa. Commons Coca Cola-sponsrade Greenpeace-hip hop förvandlas till soulig broken beat. Bortglömda neosoulballader blir Detroit-house och Beyoncé struttar omkring i högklackat på Kingstons skitigaste gator. Det handlar om nya produktioner som egentligen inte har något med förra årets bastard-pop att göra – bootlegs där någon slagit ihop två hits för att få en ”dubbelt så bra låt” (men oftast bara uppnådde en effekt som mest kändes som både bearnaisesås och räksalad till pommes fritesen).

Det är bara lika olagligt.

– Visst, det är bootlegs, men ändå inte – för musiken är helt ny. Samtidigt tar vi en sång från någon utan att fråga, vilket gör att befinner oss på rätt tunn is, säger Blackbeard-mannen.

Men isen är ändå betydligt tjockare idag än för bara några år sedan.

– Då hade de beslagtagit skivorna och lämnat in en stämningsansökan mot de personer som pressat upp dem. Men nu sitter det människor på skivbolagen som utnyttjar kreativiteten på bootlegscenen, kontaktar producenterna och ger dem tillgång till deras skivkatalog, fortsätter han.

Beatconductor är inne på samma spår:

– Jag undrar om inte skivbolagen är väldigt medvetna om det här. De finns ofta med acapellor på tolvorna. Bootlegtolvorna säljer inte i några summor som intresserar de stora bolagen, men de illegala omarbetningarna ger ju deras artister en viss streetcred.

Några som tänkt i de banorna är Virgin som tidigare i år knep åt sig den före detta bootlegproducenten Richard X och släppte albumet Richard X Presents His X Factor Vol 1.

Även om Richard X har väldigt lite att göra med det som händer på elektroniska jazz- och soulscenen just nu, har han en bakgrund som bootleg-producent. Nu har han blivit ombedd att producera Britney Spears, i hopp om att ge popprinsessan lite välbehövlig trovärdighet från gatan på samma sätt som Justin Timberlake.

 – Bootlegs ger artister möjlighet att nå helt nya lyssnarkretsar, där många förmodligen skulle totalnobba den typen av musik i normala fall, säger Beatconductor.

För ett stort skivbolag har förstås ett par tusen sålda vinylbootlegs väldigt liten betydelse. Det påverkar inte deras totala försäljning överhuvudtaget. Men för ett litet klubbmusikbolag kan några tusen tolvor motsvara hela den potentiella försäljningen. Några som haft det problemet är skivbolaget Environ. Innan de hunnit återpressa utgångna Metro Area-tolvor har skivorna bootleggats. I ett nyhetsutskick hotar grundaren Morgan Geist med rättsliga åtgärder både mot dem som gjort bootlegs av deras släpp, och de skivaffärer som säljer dem. Men vad händer om ett stort skivbolag väljer att släppa en bootleg någon har gjort på deras artister utan att ta kontakt med bootlegproducenten?

– Jag skulle bara vara tacksam om ett majorbolag ville släppa någon av mina grejer. Samtidigt är jag ju medveten om att man knappast kan förvänta sig några pengar. Antingen blåser de en eller så gör man upp en deal. Men det är sånt som man får räkna med, avslutar Beatconductor.

Underjorden sköter marknadsföringen på en musikalisk gräsrotsnivå och tjänar några kronor på köpet. Skivbolagen når ut till nya målgrupper. Ett ömsesidigt utnyttjande som kan gynna alla parter. Det låter nästan för bra för att vara sant.

- - - 

Fem producenter som sysslat med bootlegs:

Yam Who
Yam Who är engelsmannen som förvandlar soul, jazz och r’n’b till musik lika mycket influerad av brutna rytmer från västra London, som house från producenter som Moodymann och Metro Area. Yam Who samarbetar ofta med slagverkaren Little Rico och gamle new wave-snubben Chas Jankel från Ian Dury & the Blockheads, som släppt den i knasdiscokretsar klassiska 3 000 000 Synths. Båda är så pass involverade i produktionerna att Yam Who snarare kan ses som en trio idag. Yam Who har främst uppmärksammats för sin version av Pharrells Frontin’, men även omarbetningarna av Raphael Saadiqs Skyy Can You Feel Me (som döptes om till Sky’s the Limit) och Dweles A.N.G.E.L har spelats flitigt av bland andra nu jazz-gurun Gilles Peterson. Yam Who har nyligen gjort en remix på det svenska afro/latin/Timbuktu-kompbandet Damn som snart släpps på skivbolaget Raw Fusion.

Blackbeard
Producentduon Blackbeard har liksom Yam Who åtskilliga år bakom sig på Londons klubbscen. De släppte sin första tolva under namnet Blackbeard i somras och gjorde om Commons och Mary J Bliges Come Close till en avgrundsdjup nu jazz-historia. Tolvan följdes upp av en remix på Philadelphia-rapparen Freeway och sångaren Allen Anthonys Alright – en upplyftande hybrid av Moodymann-soul, jazz och r’n’b. Blackbeard är aktuell med att förvandla Nas Heaven till en djup klassisk jazzrökare i stora hip hop-byxor. Tillsammans med Yam Who driver Blackbeard klubben Uptown Safari på Notting Hill Arts Club i London en gång i månaden.

Quantic
Bakom namnet Quantic döljer sig engelske producenten Will Holland. Med sitt Quantic Soul Orchestra gör han skränig funk som låter precis som amerikanska förebilder från 60- och 70-talet. Han är främst känd för sina legala produktioner som bland annat inneburit remixer på trumpetaren Roy Hargrove och en funkcover på 4 Heros klubbhit Hold It Down. I år har gjort en piratomarbetning av Sunshine Andersons moderna soulklassiker Heard It All Before. Efter åtskilliga varv runt jorden på hembrända cd-skivor pressades den upp på en anonym skivetikett i slutet av sommaren, förmodligen helt utan vare sig Quantics och Sunshine Andersons vetskap.

Red Astaire
Stockholmsproducenten Red Astaire har fått en av årets största crossoverklubbhits med Follow Me – en latininfluerad version av D’Angelos Left & Right. Låten släpptes i början av året i en strikt limiterad första press där de flesta exemplaren, efter att ha cirkulerat på brända cd-skivor sedan hösten 2002, försvann till Japan innan någon hann blinka. Follow Me har återpressats ett par gånger sedan dess och har med sin bakåtblickande hip hop-produktion tilltalat allt från glittriga r’n’b-pumor och houseskallar till jazz- och soulkonnässörer. Red Astaire är aktuell med låten Rollin’ Stone där han lekfullt bjuder in Erykah Badu till en latinklubb i Trenchtown.

Beatconductor
Beatconductor har inget med Madlib att göra (som även använt sig av namnet i sina produktioner) utan är en Stockholmsproducent som ni kommer att höra mer av i framtiden. Hans samplingsbaserade produktioner har hittills mer varit reedits av låtar – där han förlänger de bästa partierna, stuvar om, drar ifrån och lägger till – än rena remixer. Beatconductor är aktuell med en egen version av Jackson Do Pandeiros extremt svåråtkomliga brasilianska klubbrökare Eu Su Balanço. På b-sidan finner ni Crazy in Kingston – en makalös fusion av reggae och nutida r’n’b där han helt enkelt plankat sången från Beyoncés Crazy in Love och klippt ihop den med en låt från Jamaicas funkmaestro Boris Gardiner. Den har redan slagit ner som en bomb på klubbar över hela Europa, och lär bli ännu större i vinter.

 Publicerat i Bon, december 2003.

 1/12 2003, 15:17 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

En kommentar till “Piratproducenter”

  1. […] chefsideologen på den lilla svenska dansmusiketiketten. Jag var mitt uppe i arbetet med ett reportage till mode- och populärkulturmagasinet Bon om pirattolvor och dansmusikproducenter som omarbetade […]

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: