Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Björn af Kleen

Björn af Kleen kommer ursprungligen från Hedemora och när han i augusti 2005 utsågs till en av landets mäktigaste 80-talister gjorde jag ett större porträtt om honom i lokaltidningen.

Det senaste månaderna har Sverige drabbats av fullständig bloggfrossa. Alla verkar gå igång på att skriva och läsa dagboksaktiga kommentarer på internet. Det känns lite konstigt. Fenomenet i sig är ju inget nytt. Det nya är omfattningen och den mediala uppmärksamheten.

Det är en solig söndagskväll när jag träffar Björn af Kleen vid Möllevångstorget i centrala Malmö. Han kommer på cykel, ser nyklippt ut och är precis lika fräsch som man kan förvänta sig av en disciplinerad person som ger sken av att vara uppe med morgontidningen och i säng strax efter deadline.

Björn är född 1980 och kommer ursprungligen från Hedemora. På drygt ett år har han gått från att vara ett okänt namn vid skolbänken till att ett av de flitigast droppade namnen bland bloggande mediacelebriteter. Sen i maj förra året jobbar han heltid som kulturjournalist med bland andra Sydsvenskan och Expressen som uppdragsgivare. I veckan utsågs han till en av landets hundra mäktigaste 80-talister av affärstidningen Att:ention.

På Tempo bar & kök är det lugnt och öde. Gårdagens sjöslag är bortstädat och än har inte kvällens gäster anlänt. Vi sätter oss inomhus vid ett av de klassiska 50-talsborden med matchande sjuanstolar. Björn beställer en whisky med is.

– Jag har en tes om att journalister skriver bloggar för att få berätta på ett sätt som de inte får utlopp för i vanliga tidningar. Formen för journalistik måste bli friare. Journalisten måste bli synligare i texten.

På Diagnos.dk har Björn af Kleen sedan i december beskrivit de våndor, vedermödor och människor som möter en framgångskåt journalistwannabe på väg uppåt i hierarkin. När bloggportalen.se – en sammanställning av över tusen svenska bloggar av skiftande karaktär – startade för tre veckor sen skrev han:

”Att blogga uppriktigt och storögt om medievärlden har visat sig vara en framgångsmetod. Sju månader efter att jag och två journalistkollegor startat bloggen Diagnos.dk har jag dejtat, fått kvalificerade jobberbjudanden och blivit intervjuad tack vare bloggen.”

Bloggen har blivit ett effektivt verktyg i byggandet av det personliga varumärket.

Diagnos startade som en åsiktsspalt i studenttidningen Lundagård. En plantskola som fostrat skådespelaren Hasse Alfredson, politikern Per Garthon, Per T Ohlsson, Jan Mårtensson, Gunnar Fredriksson och diverse andra namn som hamstrat chef- och ledartitlar på landets största tidningar.

I december 2004 publicerades de första inläggen på Diagnos.

– Jag frågade Karin om vi inte skulle starta en blogg, säger Björn. Det verkade kul att få skriva om vad man ville.

Karin heter Olsson i efternamn. Nyligen lämnade hon Lundagård efter två framgångsrika år som chefredaktör. I sommar har hon vikarierat som ledarskribent på Expressen där även Björn tillbringade juli månad som vikarierande kulturredaktör. Tillsammans utgör de två tredjedelar av Diagnos. Joakim Borda-Pedreira, frilansjournalist och nyutnämnd kulturchef på Lundagård, är den tredje.

– Indirekt var Diagnos en reaktion på min jobbsituation, säger Björn. Jag jobbade heltid på Sydsvenskan då och föll lite i deras mall för hur man ska skriva.

Han rufsar fingrarna genom sin kortklippta frisyr och verkar inte kunna bestämma sig för om han ska kamma luggen framåt eller åt sidan.

– Den redaktör jag jobbade mest för på Sydsvenskan bad mig stryka mina mest jag-centrerade meningar. Hon menade att journalisten aldrig ska ställa sig i vägen för personen i artikeln. Som oetablerad frilansjournalist är du inte riktigt i position göra annorlunda. Man skriver först och främst för redaktören. Inte för läsaren. Även om det låter fult så är det absolut så.

Björn menar att man som frilansjournalist ständigt befinner sig i en ångestladdad situation.

– Som oetablerad frilans är det ett helvete. Det finns ingen trygghet. Det finns en rejäl ängslan hela tiden. Att man inte ska få chansen att skriva igen om man presterar dåligt.

Diagnos har offentliggjort prestationsångesten och vedermödorna. Vilket kan vara en förklaring till deras många läsare i journalistkretsar.

– Det finns säkert en igenkänningsfaktor någonstans. Karin skrev om en jobbig ledare för Expressen som hon inte var nöjd med exempelvis. Det är roligt att läsa om andra som utrycker samma ängslighet som en själv.

Men det är inte hela sanningen. Diagnos skulle inte vara lika läsvärt om de inblandade inte hade varit bra. Om de inte varit framgångsrika. Och samtidigt oroliga för att inte räcka till, att den uppåtgående kurvan ska plana ut. För tidigt.

En annan förklaring till Diagnos framgång inom branschen bygger förstås på att många av personerna de kommenterar tillhör de mediala svanar gräsänderna på landets tidningar plaskar med – eller snarare, önskar de plaskade med (även om de aldrig skulle erkänna det offentligt) – i den journalistiska ankdammen.

– Jag hade bloggat om min löneförhandling på Expressen och skrivit att Per Svensson [kulturchef] var en neurotiker och att Björn Wiman [biträdande kulturchef] hade konstig frisyr. Det är lite av en utmaning att våga vara personlig och skriva om sina bekymmer och tillkortakommanden fast stjärnor och chefer läser det man skriver.

Björns whisky är avslutad och fingrarna har övergått till att leka med de överblivna isbitarna i glaset.

– Jag hoppas att jag fått uppmärksamhet och att det blir varaktigt för att jag jobbat hårt och skriver bra. Det skulle kännas roligare om ens artiklar nämndes istället för ens blogg. Det går inte att driva karriär bara på att ha en blogg.

Vi lämnar Tempo och tar sällskap Kristianstadgatan bort mot Folkets park. Klockan har passerat åtta.

Björn berättar att hans mamma föreslagit att han som gillar att skriva borde starta ”en sån där blogg”.

Medial uppmärksamhet är uppenbarligen inte det samma som kändisskap på hemmaplan.

Drygt en timme efter att vi skilts åt kommer det ett inlägg från Björn på Diagnos.

”Blev just intervjuad. Märklig upplevelse. /…/ Slog mig att jag inte sa det viktigaste: att det är kul att gestalta. Kul att berätta. Därför bloggar man. Träning.”

Och för att finslipa det personliga varumärket.

Publicerad i Falukuriren/Dalarnas Tidningar 2005-08-27. Sommaren 2005 rådde någon slags medialbloggfrossa som utmärktes av en blandning av fasa och fascination för ett nytt och ganska fritt sätt att skriva och publicera texter för en större allmänhet. Jag hade inte läst den här texten på flera år och när jag öppnade dokumentet trodde jag att den skulle vara mer lismande och inställsam. Idag tycker jag nästan den är lite elak på sina ställen. Jag kan sakna den naivitet öppenhet som utmärkte bloggtexter under den här tiden. Till exempel att Björn af Kleen kallar sin chef eller redaktör Per Svensson för neurotiker och att han menar att det aldrig skulle gå att driva en karriär på att ha en blogg.

 28/5 2005, 9:38 – Jonas | Arkiv,Artiklar

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: