Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

The Knife

De har bara gjort en halv livespelning men deras skivor har ändå sålt mer än 40000 exemplar i Sverige. I sex år har electropopduon The Knife försökt hitta ett lämpligt sätt att framföra sin musik. Nu har de gjort det. Nästa vecka är det världspremiär.

Mejeriet, Lund. Tisdag 21 mars 2006. Klockan 17.45.

– De ska inte fotografera va?

Olof Dreijer muttrar ur sig orden.

– Nej, alltså, försöker jag och vänder mig mot hans syster Karin som är den halva av gruppen som utsetts till att svara på mina frågor.

– Vi uppfattade det som att ni inte hade tid att bli fotograferade. Vi tänkte vi kunde ta några bilder under själva intervjun?

Mediala skrönor om en kompromisslös grupp med rykte om att vara allt annat än tillmötesgående snurrar i huvudet. I några mikrosekunder inbillar jag mig att de ska ställa in allt men Karin slaktar skrönorna med ett leende. Vänligt men bestämt förklarar hon att det inte blir några fotografier utan vildvittrormaskering men att vi kan smita iväg och göra intervjun med det samma.

Vi sätter oss vid ett bord i baren där någon håller på att förebereda en filmvisning av något slag.

Hur har ni resonerat kring de här föreställningarna?

– Vi har funderat på liveuppträdande i flera år men inte haft någon bra idé om hur det skulle gå till. På “Deep Cuts” hade vi många idéer kring någon sorts Laurie Anderson-show, men inga pengar att göra någonting. Nu så… är det Andreas här (talar i riktning mot videokonstnären Andreas Nilsson som smyger omkring bakom bardisken) som hittat på allt.

Men det blir ingen livekonsert?

– Det finns ingen mening i att spela och framföra vår musik live. Det är musik som är programmerad och framskruvad elektroniskt. Sången och vissa andra grejer går att göra här och nu så klart, men det blir inte bättre att göra det live. Det blir en slags föreställning istället. Lite mer som teater kan man säga. Det blir liksom en helhet av ljud och bild. Ljudet är mixat i surround så det kommer fara runt i hela lokalen.

Hur inblandade är ni i det visuella rent kreativt?

– Vi är jätteinvolverade. Andreas och vi har jobbat så länge ihop nu att det känns tryggt. Vi är på samma bana. Samtidigt diskuterar vi många olika grejer. Hur ska vi göra den här låten? Är det här roligt? Är det här bra? Det är en ständig diskussion samtidigt som vi idag kan släppa det mer.

Ni jobbar mycket med en helhetsbild kring musiken och det visuella. Har ni en konceptuell tanke om hur musiken ska visualiseras när ni skapar den?

– Vi har inget uttalat koncept. Det tycker jag kan begränsa en. Det är mer att vi pratar väldigt visuellt när vi gör musik. Vi pratar färger, känslolägen, stort och litet, vad det är för slags rum, vad det är för slags karaktär som kommer att framföra sången. På det sättet är det väldigt mycket iscensättande när vi gör musiken.

Tänker ni likadant när det gäller albumen, att de ska hållas samman av någon slags helhet?

– Vi har nog bara tänkt så på det senaste albumet. Vi ville göra något som kändes mer i magen. På “Deep Cuts” jobbade vi medvetet med väldigt mycket yta.

Fast det är väl mycket yta på “Silent Shout” också, men en mörkare yta?

– Jag tycker inte det är lika mycket. Det är mer omslutande och lättare att gå in i. Det är mer poröst. Ljud och material är mer öppna. Jag tycker fortfarande det är väldigt varmt. Vissa ljud kan vara kala, men det är ändå ganska hjärtligt på det sättet. På “Deep Cuts” tog vi väldigt kommersiella element, hiphop-beats, euro disco-trummor och såna grejer för att förpacka en idé.

Vad hade ni för idé med “Deep Cuts”?

– Så här i efterhand tror jag att det handlade mycket om att vi ville testa om vi kunde nå ut med idéer om politik och lite feministiska tankar. Pröva om vi kunde sälja en skiva som hade det innehållet.

Både “Deep Cuts” och “Silent Shout” känns väldigt moderna. Är det något ni  eftersträvat?

– På nya skivan har vi använt mycket nya apparater och instrument. Vi använder inte några gamla analoga syntar utan har valt utrustning som är modern. Vi är inte intresserade av retro och nostalgi. Vi vill nog göra modern musik eller snarare samtidsmusik där det finns hopp någonstans. Det är lättare att göra hoppfull musik med modern utrustning. Med gammal utrustning blir det lätt bakåtsträvande.

Du menar att det låter som det gjorts förut?

– Om du har ljud som du förknippar med något i det föregångna är det lätt att hoppa tillbaka.

Vad lyssnar ni på för musik just nu?

– Just nu lyssnar på jag på Schneider TM:s nya skiva som är väldigt bra. Den är modern fast ändå varm. Olof är extremt smal. Han lyssnar mest på minimal techno för det är sånt han spelar när han dj:ar. Det är svårt att få honom att lyssna på något annat.

Vad gjorde Olof innan ni började göra musik ihop?

– Han spelade i lite olika band. Han spelade trummor och frijazz. Han är ju saxofonist.

Hur gick det till när The Knife startade? Olof är ju ganska mycket yngre än vad du är (Karin är född 1975).

– Ja, han är 81:a. Han var sjutton när vi började. Då var det bara på skoj. Vi hade inga planer på vad vi skulle göra. Vi släppte en sjua först, det var väl 2000, sen kom första albumet året efter.

Hade ni gjort musik tillsammans tidigare?

– Nej, det var först då. Vi hade inte hängt mycket ihop innan på grund av ålderskillnaden. Men han hade varit med och sålt t-shirts på Honey Is Cool-konserter.

Karin var i mitten av nittiotalet frontperson i Honey Is Cool. En Göteborgsgrupp som hyllades i indiekretsar och under en period även inkluderade Håkan Hellström på trummor.

Den sista tiden med Honey Is Cool var ganska jobbig för dig.

– Jo, vi var nog ganska trötta på varandra. Det var aldrig något vi kunde försörja oss på utan det krävdes att alla gemensamt ägnade hela sin fritid åt det projektet. Det var väl lite si och så om folk ville det.

Du har berättat om att de livespelningar du gjorde på slutet var rätt…

– Jobbiga. Det var mycket… skit i ett (skrattar). Det var jobbigt för det gick dåligt för oss. Vi fick aldrig några riktiga gager. Det vara bara jag och Staffan (Larsson, basist i bandet) som hade körkort. Man åkte till något ställe, fick inga pengar och gick back. Folk söp bort sig… Det var mycket jag som höll det uppe.

Ett sånt liv låter ju som något som kan vara ball när man är sjutton. Var det olika ambitionsnivåer i bandet som gjorde att det inte fungerade till slut?

– Jag tror de flesta band har ett skivbolag som hjälper dem. Vi hade inte det utan var våra egna. Ingen hjälpte till med något. Jag vet inte varför det inte funkade. Idag har jag nästan glömt bort det (skrattar).

Förträngt det, kanske?

– Jo, precis.

I tidigare intervjuer har Karin Dreijer berättat om hur hon inför de sista spelningarna med Honey Is Cool fick panikångest innan hon skulle upp på scenen och orörlig blev liggande i en hög på golvet.

Hade du tidigare upplevt det som jobbigt att uppträda?

– Nej, jag har alltid tyckt det varit jätteroligt och spela. Det bara kom då. Det blev hårdare stämning i bandet. Man blev tröttare och tröttare. Idag hade man kanske sagt att jag var utbränd (skrattar).

– Det är kanske därför The Knife-grejen har dröjt. Nu har vi möjlighet att få hjälp. Vi har råd med ljud- och ljustekniker och ett bokningsbolag som hjälper oss. Man behöver inte göra exakt allt själv. Det gör att man ser på det lite coolare nu än för tio år sen.

Vi blir bortjagade från Mejeriets bar av filmklubben och tar skydd i den minst sagt spartanska logen bakom scenen.

Det är många som tolkat det som hände med Honey Is Cool som anledningen till att ni inte gjort några livespelningar med The Knife. Men det verkar äve n finnas praktiska orsaker.

– Jag vet inte. Vi har inte varit sugna på det. Det går förstås att hitta olika anledningar till det. Men, jag menar… nu gör vi något… (Karin börjar skratta).

– Jag kan inte tänka klart. Jag sitter bara och funderar på när jag ska komma in i låten!

Genom väggarna repar Olof syntslingor så att hela rummet skakar.

– Det har tagit tid att komma fram till hur vi vill göra en föreställning. Det är lätt att tro att en livegrej måste vara på ett visst sätt. Det är först nu som vi är modiga nog att göra det på det sätt vi vill. Det är väldigt lite live, utan mer en föreställning.

– Det kommer liksom inte bli något jammande på scenen utan vi vill att saker ska vara exakt som vi gjorde dem från början.

I samband med “Deep Cuts” spelade ni på “Sen kväll med Luuk”, eller det utlystes i alla fall som The Knifes första livespelning någonsin. Visste ni att det skulle presenteras så?

– Nej, vi hade sagt till dem att inte göra det. De tyckte förstås det var jättekul att göra det men det är väl mer deras problem. Men jag vet inte… det här kommer bli… bra! (skrattar).

Du låter väldigt trygg när du säger det.

– Ja, det är helt fantastiskt. Jag träffade ljud- och ljusteknikerna idag och de är de bästa i Sverige. Vi jobbar med en videokonstnär som jag anser är den bästa i Sverige, eller i världen. Andreas videor passar oss perfekt. Jag känner mig faktiskt inte särskilt nervös. Vad kan hända, egentligen? Det är ju bara en liten föreställning. Om det blir strömavbrott är det bara att börja om från början.

Det är väl skönt att som kontrast känna så inför en spelning?

– Hade det varit minsta tvekan hade vi ju inte gjort det. Det finns ingen som säger att vi måste göra det här. Vi har varit osäkra fram till nu. Men vem vet, jag kanske kommer att vara rånervös och ligga och krampa innan spelningen? Men det tror jag inte ( skrattar).

Publicerad i Sydsvenskan 2006-03-27

 27/3 2006, 18:43 – Max | Arkiv,Artiklar
 Etiketter:

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: