Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Ada

2002 lämnade Michaela Dippel livet som traditionell popsångerska. Hon tog namnet Ada och började göra musik som hennes skivbolagsvänner kallade för techno.

– Att börja göra elektronisk musik var inget direkt beslut jag tog, snarare en rad lyckosamma missöden, berättar Ada från nuvarande hemstaden Köln.

Under nittiotalet var hon sångerska i diverse gitarrbaserade popband i Friedberg, en liten stad i närheten av Frankfurt i mitten av Tyskland. 2000 splittrades gruppen hon ingick i när de olika medlemmarna började fokusera på andra projekt och röra på sig geografiskt.

Med många vänner i Köln bestämde sig Ada för att flytta dit i hopp om att hitta nya samarbetspartners och få en kreativ nystart.

Hon började experimentera med en sampler och tog efter några veckors arbete mod till sig att spela upp några låt-skisser för vännerna på technobolaget Areal. De gillade vad de hörde och uppmuntrade henne att jobba vidare med vad som senare skulle hamna på debuttolvan Blindhouse/Luckycharm 2001.

– Vid den här tiden var jag knappt medveten om att jag höll på med dansmusik. Jag hade förmodligen aldrig spelat upp musiken för någon annan än mina vänner eller skickat den till något bolag. Inte på grund av att jag inte tyckte det var tillräckligt bra utan för att jag inte hade någon aning om vad för sorts musik det var.

Adas utdragna popmelodier maskerade i melankoliska technoskrudar togs emot med öppna armar av en scen i behov av något nytt. Ytterligare en tolva och ett par remixer byggde upp förväntningarna inför albumdebuten Blondie som släpptes 2004.

Blondie blev en kritikersuccé som letade sig långt utanför technovärlden. På skivan gjorde Ada techno av New York-trion Yeah Yeah Yeahs chica garagerock. Hon förvandlade monoton, introvert tysk shuffle-techno till omedelbar dansgolvspop. Blindhouse som inledde skivan uppdaterade hon genom att sjunga in en ny version som byggde på en drygt tjugo år gammal singel med brittiska popduon Everything But The Girl.

Each and Everyone är en låt från deras skiva Eden som kom 1984, innan de började göra dansmusik. Jag kan ändå säga att jag influerats av dem. Speciellt den skivan för att den är lättsam men samtidigt väldigt melankolisk.

Innan Ada hade ingen kombinerat dansgolvsglädje och sorgsna popsånger bättre än livskamraterna Tracey Thorn och Ben Watt i Everything But the Girl. Att Tracey Thorn i dagarna är aktuell med ett nytt album där hon samarbetat med gräddan av techno- och dansmusikeliten känns helt naturligt. Pop är idag lika mycket techno som techno är pop.

– En technolåt kan vara väldigt hypnotisk även om ”det inte händer så mycket” i den. Jag minns att jag tyckte alla mina första låtar var för långa även fast de bara var tre-fyra minuter. Det tog tid för mig att lära mig att du kan sträcka ut en låt mycket längre om du ger den tillräckligt med utrymme att utveckla sig i. Jag tror det är en orsak till att popmusiken blivit mer minimal idag.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-03-15.

 15/3 2007, 19:31 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: