Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Syns du så finns du

Idag minglar alla som kändisar i sitt eget universum. Tog ett djupt andetag, knäppte upp skjortan och dök ner i ankdammen för att plaska bland vimmelfotografer, klubbarrangörer och slipade affärsmän.  Från 2007.  

Klubben The Rumble, Inkonst, i början av april. Kvällens dragplåster, den brittiska houseproducenten Switch, har precis gått på scenen. I luften: förväntan blandat med konfetti som arrangören Fredrik ”Sweet Fred” Nilsson blåser ut med en sån där bakvänd trädgårdsdammsugare som man normalt städar bort höstlöv med.

Switch har gått all in redan från början. Volymreglagen är på max och trollerilådan helt uppåtnedvänd över mixerbordet. Musiken hackas sönder till små epileptiska jinglar. Stämningen blir allt ivrigare, hetsigt utflippad.

Framför mig till höger om scenen klättrar en tjej och en kille upp på ett räcke för att fortsätta sin sprint mot det förlovade landet. Exakt samtidigt kickar ljusteknikern igång stroboskopet. Men något är fel. De bländande stötarna blinkar inte alls i samma takt som musiken och resten av projektionerna. Efter att mina ögon vant sig med det intensiva skenet upptäcker jag orsaken. Det är inte alls något stroboskop utan The Rumbles fotograf Max Adolfsson som bränner av blixt efter blixt i riktning mot duon på räcket.

– När jag fotar letar jag efter olika moment i klubbandet där man ser att folk har kul. Om det är en klump människor på dansgolvet som röjer drar jag mig dit, berättar Max Adolfsson ett halvår senare när jag ringer upp.

The Rumble är inte den enda klubb som dokumenterar sina kvällar och gäster. Tiden när nattlivets dekadens doldes av alkoholdimmor och ömsesidigt slutna läppar är sen länge förbi. Idag kan de som vill se vad vi gjorde igår redan förmiddagen efter. Oavsett om vi befann oss på nattklubb, puben, teaterpremiär, vernissage eller sponsrad gratisfest. Om det finns en festlig folksamling finns där också en fotograf med kameran redo.

– Vi vill ha vanliga Lundabor på bild så att bilderna blir en avspegling av staden och dess invånare, säger Anders Lager, ansvarig utgivare på gratistidningen Lundaliv.

I 17 år har de plåtat omkring 23000 festliga Lundabor, enligt egen uppgift.

– Folk gillar att synas på bild för att de får känna sig uppmärksammade. Sen kanske de berättar för mor och far som också vill se bilderna. Ordet sprids och det snackas om tidningen på arbetsplatserna, fortsätter han.

Inom dagstidningsbranschen har man de senaste åren pratat mycket om medborgarjournalistik och att minska avstånden mellan läsare och de som producerar tidningen.

Enligt Lennart Weibull, professor i massmedieforskning på JMG i Göteborg, är vimmelbilder bara ett exempel på hur tidningarna under en lång tid tenderat att dra sig mot en mer personinriktad och lokal journalistik.

– Media skriver mer om människor än om saker idag. Vimmelbilder är en naturlig utveckling som har visat sig ha ett högt läsvärde.

– Men egentligen är vimmel en väldigt gammal genre där tidningsfotograferna från början gick runt och fotade folk i samhället. Den som ville ha en bild fick själv hämta ut den i fotoaffären.

Idag kan de flesta enkelt dokumentera vardag och fest med en vanlig digitalkamera.

Carl M Sundevall är sen i somras ny chefredaktör för magasinet Stureplan och Stureplan.se. Han jobbade även på föregångaren Yo Sthlm som tidigt utnyttjade den nya tekniken för att dokumentera dåtidens svallvåg av festande kändisar och brats kring Stureplan.

Mingel visade sig vara väldigt populärt hos läsarna. Så när Stureplan och Stureplan.se startades upp för att basunera ut budskapet om Stureplan som Sveriges festcenter var vimmelbilderna ett utmärkt sätt att få ut ordet till massorna.

– Människor fascineras av kändisskapet. Vissa ser upp till kändisar och gillar att se bilder på dem, medan andra hatar att se dem men fortsätter just därför ändå manisk kolla i en skräckblandad förtjusning, säger Carl M Sundevall.

Han medger att det lätt skapas ett sorts pseudokändisskap av människorna som figurerar på dessa bilder.

– Jag brukar skilja på kändisar och riktiga kändisar. Riktiga kändisar är såna som min morsa känner till. Jag brukar försöka imponera på henne om vilka personer jag träffar men hon har aldrig en aning om vilka de är. Den enda gång hon blev imponerad var när jag hade träffat Runar Sögaard, berättar Carl M Sundevall som även är nattklubbschef på Spy Bar.

Magasinet Stureplan och Stureplan.se ägs av Stureplansgruppen. Koncernen innefattar några av Stockholms mäktigaste krogägare, alla med starka affärsmässiga intressen kring just Stureplan. Imperiet inkluderar bland annat Sturekompaniet, Laroy, Neu, White Room, Spy Bar och nyöppnade Esque.

Sthlmsfinest.com startades upp för att vara en motvikt till Stureplan.se. Grundare var Tozer Islercelik som tillsammans med några av Stureplansgruppens främsta konkurrenter i området, bland annat Café Opera, äger publikationen och dess nystartade kusin på landet, Finest.se.

Både Stureplan (pappers- och webbtidningen) och Sthlmsfinest har alltså uppenbara intressen av att med hjälp av bland annat vimmelbilder sprida en så positiv bild som möjligt av Stureplan (kvarteret) och ställena de representerar.

Men slipsarna kring Stureplan är inte de enda som har förstått att vimmelbilder även betyder business.

- - -

Lördagskväll i Lund. Klockan är strax efter midnatt och utanför Herkules Bar på Stortorget börjar kön sakta men säkert växa. Inne i baren skrålar ”Love Generation”, franska Bob Sinclars dansgolvshit från förra sommaren, ur en sprängd högtalare.

Ute på torget en halvtimme senare träffar jag Tomas Rosberg, fotografansvarig på lokala vimmelsiten Lnite.se, samt hans kollegor Sara Bezaatpour och Nils Wilhelmsson. De har redan avverkat ett par ställen. Herkules är kvällens sista stopp innan de får ledigt och kan förkovra sig i nattlivet. De hälsar igenkännande på vakterna som direkt låter oss slinka förbi den nu betydligt längre kön.

Tomas hade ingen tidigare erfarenhet av fotografering innan Lnite. För två år sen när sajten startade upp jobbade han på den nu nedlagda nattklubben Basilika. Det var också där han lärde känna Joakim E Nilsson som tillsammans med Fredrik Cederlöf är ansvarig utgivare för Lnite.

– Från början var det mest en rolig grej. Ett jobb på kvällar och helger som passade när jag pluggade, berättar Tomas Rosberg.

Precis som sajter och communities som Piccaboo och Finest bygger Lnites affärsidé på att fota och publicera vimmel från olika samarbetspartners i nattlivet.

– Då vi fotar på uppdrag av klubbarna är det oerhört viktigt att vi levererar efter klubbens/kundens önskemål. Bra bilder fungerar idag som reklam för klubbarna, skriver Lnites Fredrik Cederlöf i ett mail.

Vimmelbilder har blivit ett bra sätt för klubbar, krogar och tidningar som den du nu håller i handen att visualisera och ringa in sin målgrupp. Ett sätt att utåt berätta vilka man vänder sig till och vill ha som gäst och läsare.

– Jag tror att många läsare använder Lnite för att se vilket ställe de själva passar in på, säger Nils Wilhelmsson som fotat för Lnite i snart ett år.

Enligt Carl M Sundevall på Stureplan har deras nattklubbar inga krav på vilka gäster som ska visas upp. Han formulerar det istället som att de människor som är intressanta för tidningen och webbsidans läsare är de samma som är intressanta för krögarna.

– Vi vill såklart plåta människor som redan är profiler och framträdande i de här kretsarna. Inte en massa dokusåpafriserade svennar.

Inne på sidor som Stureplan, Lnite och Finest är det som läsare relativt lätt att förstå att valet av bilder och vimmelnedslag knappast är objektivt ur ett traditionellt journalistiskt perspektiv. Exempelvis kombineras vimlet från ett ställe ofta med annonsering från samma avsändare.

Men när bilderna från dessa publikationer dyker upp i helt andra medier, eller när nöjessidorna i dagspressen refererar till tidningen Stureplans listningar av nattlivets hetaste gäster som om de vore vilken publikation som helst, är det betydligt svårare att avgöra vad som är journalistik och vad som är reklam.

Några som regelbundet har använt sig av bilder från både Lnite och Finest är Aftonbladets gratistidning Punktse. Bilderna som alltså har plåtats på uppdrag av klubbarna dunkas in mitt bland övrigt redaktionellt material i tidningen och funkar därmed som en slags gratisannonser för de berörda ställena.

Enligt Punktses redaktionschef Anna Körnung är de väl medvetna om problemet och försöker vara uppmärksamma på vilka klubbar de får bilder levererade ifrån. Samtidigt erkänner hon att det naturligtvis är svårt för den gemene läsaren att känna till de affärsmässiga uppgörelser som ligger bakom bilderna. Även om de är tydliga med att ange avsändare.

– Jag tror faktiskt att läsarna tar vimmelbilder för vad det är: ett lättsamt inslag i vår nöjesbevakning. Vimmelbilder är bara en liten pusselbit i det stora hela. Det är inget som nöjesbevakningen står och faller med, säger Anna Körnung.

- - -

”Ett lättsamt inslag”, det kanske är så vi ska förhålla oss till vimlet och de exhibitionistiska och voyeurismiska böjelser som får människor att inleda arbetsveckan med att skrolla sig genom helgens festbilder?

Finest grundare och VD Tozer Islercelik menar att det är samhällsutvecklingen som lett till att människor vill synas mer idag för att ta sig fram idag.

Syns du så är du något.

– Titta på program som Idol. Många kan inte sjunga alls men ställer ändå upp för att de har en dröm om att bli kändisar. Alla kan inte bli kändisar och synas på TV och då är sådana här sajter bra.

Men möjligheten att synas är inte en förklaring till varför vissa människor är så intresserade av att göra det.

Göran Sjögård är etnolog på Lunds Universitet. Han ser också mingel som ett sätt för människor att visa upp och berätta något om sig själva.

Syns du i ett sammanhang är du även en del av ett sammanhang.

Han menar att intresset för vimmel och för att synas är en del av en utveckling som pågått i flera decennier. En utveckling som har gjort att vi mer eller mindre blivit tvingade att representera oss själva utåt.

– Tidigare förväntades människor att vara mer tillbakadragna. Någon annan skulle bekräfta att man fanns och säga att man var duktig. Nu visar man det själv istället. Idag går det exempelvis inte att vara tillbakadragen när man söker jobb.

Göran Sjögård tror att Internet, globaliseringen och den ökade rörligheten har ökat vårat behov av att presentera oss för omvärlden.

– Numera spänner livet över sociala och geografiska avstånd på ett helt annat sätt än vad det gjorde för 30 år sen.

– Det här är inte något generationsbundet utan skär över alla grupper och samhällsklasser. De som har en förmåga att synas och höras utnyttjar det när tillfälle ges.

Vad händer med de människor som inte har den förmågan eller viljan?

– Det finns andra sätt att synas och höras, exempelvis genom vanliga kanaler som familj, arbete och fritidsaktiviteter. Jag tror inte att nutida teknik gör de som inte vill använda den ensammare. Istället blir alternativen att presentera sig allt fler.

Publicerad i Sydsvenskan 2007-11-12

 12/11 2007, 0:36 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: