Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

John Travolta förstörde bilden av disco

Det finns ingen musik som gör mig så glad som disco. Disco har de bästa soulrösterna, de vackraste stråkarrangemangen och de där ljuden och ekoeffekterna från yttre rymden som vi annars bara återfinner på b-sidorna av gamla jamaicanska reggaesinglar. Därför gör det lika ont varje gång jag tvingas bevittna hur genren misshandlas i media.

Nu riskerar jag förstås att låta precis som Matt Keeslars karaktär Josh Neff i Whit Stillmans film Last Days of Disco från 1998, men jag har aldrig förstått vad John Travolta, platåskor, Abba, clowniga skjortkragar och ett kokainkåt kändishak som Studio 54 har att göra med disco.

Jag trodde att vi redan för tio år sedan kom överens om att de grejerna inte hade något med saken att göra, i alla fall inte med den disco som lade grunden till hela den moderna klubbmusiken och sedan dess bara fortsatt och pumpa taktfast i olika former på små klubbar och sammankomster över hela världen.

Våren 2008 är de här sammankomsterna fler och större än på väldigt länge. José Gonzalez anlitar obotliga discoromantiker som Stockholms Beatfanatic och Oslos Todd Terje för att remixa sin singel Killing For Love. Marit Bergman släpper singeln Out On the Piers efter att ha läst Andrew Hollerans klassiska bögdiscoroman Dancer From The Dance från 1978.

Hercules and Love Affairs debutalbum och singeln Blind med sin spikraka referens i videon till de romerska bad och bastuklubbar som låg till grund för discons segertåg är inget annat än en enda lång hyllning till West End records melankoliska disco och skitig 80-talshouse från New York och Chicago. Ändå sitter det en massa musikjournalister och staplar referenser till ett spexigt 70-tal med Travolta och Studio 54 som huvudingredienser i texter om gruppen.

1975 blev den brittiska rockjournalisten Nik Cohn ombedd att skriva ett reportage om den växande discoscenen i staden för New York Magazine. Han tackade ja och började springa på klubbar i Bronx och Brooklyn för att samla material. Artikeln fick stor uppmärksamhet när den publicerades under rubriken Tribal Rites of the New Saturday Night. Så stor uppmärksamhet att Hollywood några år senare köpte filmrättigheterna och anlitade John Travolta för huvudrollen som dansgolvskungen Tony Manero.

Filmen fick titeln Saturday Night Fever och dess soundtrack blev en av de bäst säljande filmmusiskskivorna någonsin. Det var bara ett problem. Nik Cohn reportage var fabricerat. Som vit britt kände han sig bortkommen bland de latinamerikaner och amerikaner med italienska rötter han fått i uppdrag att porträttera och oförstående till hela discoscenen.

Med en deadline som rusade allt närmare och redaktörer flåsandes i nacken skrev han ihop en fiktiv story baserad på uppdiktade karaktärer och människor han stött ihop med som ung. De miljöer där discon verkliga hjärta pumpade, på homosexuella klubbar till största del befolkade av svarta och latinos, lyste med sin frånvaro.

Drygt 30 år senare är det Nik Cohn bild av disco som fortsätter att spridas i media. Som om vi fortfarande inte har lärt oss någonting. Som om ingen vill förstå.

Publicerat i Sydsvenskan april 2008

 10/4 2008, 14:35 – Jonas | Arkiv,Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: