Franska electropopsångerskan Yelle berättade nyligen att hon ser den lekfullhet som förenar mycket av landets samtida populärkultur som en reaktion mot det pretentiösa allvar som tidigare tyngt fransk pop. Sluta klaga, vi har det ändå ganska bra. Häng med på party, slit dig och kom loss. Typ. Det är ett rätt intressant uttalande i en tid där landet tampas med stora problem med segregation och arbetslöshet.

Även om Sébastien Tellier, en småkåt drygt trettioårig rock’n’roll-klyscha som ser minst tio år äldre ut, på många sätt är raka motsatsen till Yelle genomsyras hans musik av samma rädsla, eller snarare skräck, för allvar.

Något försenad men på lysande humör öppnar Tellier tisdagens konsert med elektroniska soulstånket Kilometer från senaste plattan Sexuality. Med stora solglasögon, gles page och en ylande elgitarr tryckt mot skrevet ser han ut som en blandning av Rikard Wolff, guitar hero-ikonen Eddie Van Halen och den gamla fribrottningshjälten ”Macho Man” Randy Savage.

Divine – Telliers bidrag till Eurovision Song Contest – bränns av utan att någon reagerar nämnvärt vilket inte är förvånande. Trots goda intentioner och lättfångad surfpoppig mmh-bop-kör är det en medioker låt.

När han under jubel förklarar sitt harklande med att han är ”full av kokain” är det svårt att avgöra om han spelar en roll eller inte. Om han inte är ett plakat rockfreak som känner för att knarka bort en tisdagseftermiddag till vardags spelar han den rollen väldigt bra. Lite för bra för att musiken ska komma till sin rätt.

Att Sébastien Tellier är en enastående låtskrivare och arrangör blir tydligt när han lämnar ljuskäglan mitt på scen, taggar ner lite med poserandet och slår sig ner bakom flygeln.

Hitsingeln La Ritournelle – ett trumdrivet stråkepos som fångat alla från medelålders technomän till tonåriga poptjejer – dras ut och förlängs tills den påminner om minimal techno. I avsaknad av den legendariske trumslagaren Tony Allen som smattrar på originalinspelningen är det ett smart grepp. Men precis när Tellier övertygat mig om sin genialitet bryter han av med en spexig pianotrudelutt som raserar allt på ett ögonblick.

Sébastien Tellier skulle förmodligen jubla (eller snarare göra ”helikoptern”) om någon beskrev hans konsert som ett långt förspel. Tyvärr känns det nu mer som ett avbrutet samlag.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-05-08.

 8/5 2008, 20:33 – Jonas | Arkiv,Recensioner
 Etiketter: Jeriko, Pop, Rikard Wolff, Sébastien Tellier, Tony Allen
Du kan lämna feedback eller pinga.