Under apertheid var rocken de vitas musik, men utan ett tydligt förtryck eller motstånd suddas gränserna ut. Johannesburgkvartetten Blk Jks är ljudet av ett nytt Sydafrika och deras episka rock räknar både Bono och Diplo bland sina fans.

Söndag 27 April 2008. Harriet’s Alter Ego, Prospect Heights, Brooklyn.

Eftermiddag har övergått i kväll. Mitt på Flatbush Avenue har en liten butik fyllts av ett femtiotal, kanske är det ännu fler, tillsynes rastlöst hippa New York-bor som väntar på kvällens spelning.

Det är trångt. Golvet framför den röda tegelväggen har förvandlats till en provisorisk scen. Sladdar, högtalare och instrument står huller om buller mellan galgar och klädställ.

Längs väggen i mitten av rummet sitter och står en kvartett musiker omvartannat. De ser ut en blandning av gamla rastafaripunkarna Bad Brains och ett gäng inhemska konststudenter.

Klockan har hunnit bli närmare åtta på kvällen. Vissa i publiken ser precis så ängsligt avvaktande ut som bara människor på liknande gratisspelningar kan göra. Andra har efter tålmodig väntan hunnit bli så entusiastiska att de börjar hoppa och klappa händerna när gruppens manager presenterar bandet.

Mest entusiastisk av alla verkar bandets trummis Tshepang Ramoba vara. Han är så uppspelt att han står upp och studsar bakom trumsetet samtidigt som han stampar på baskaggen. Hans tjocka dreads fläktar kring huvudet likt öronen på en cockerspanielvalp. 

Rockriffen från elgitarrerna blir allt mer intensiva, utanför fönstret susar en ambulans förbi med tjutande syrener och överröstar för en stund musiken.  

En minut in i videoklippet, ett av flera från spelningen som cirkulerat på nätet, har Tshepang Ramoba satt sig ner bakom trummorna för att börja sjunga på zulu. Jag förstår såklart inte ett ord. Det enda jag uppfattar i texten är namnet på bandet som spelar: Blk Jks (uttalas Black Jacks).

 Låten de framför heter ”Umzabalazo” och bygger på samma sorts chantande som Apartheidtidens protestsånger. Genom att väva in de repetitiva vokalerna i knäppande gitarrsträngar och bas låter bandet dem svälla tills ljudbilden täcker in en hel arena snarare än en liten klädaffär i Brooklyn. I händerna på ett rockband från Sydafrikas kåkstäder förvandlas kampsången till så revolutionär rock’n’roll att det mycket väl kan vara det mest spännande som hänt dubrocken sedan The Clashs Combat Rock från 1982. 

Oktober 2008. Johannesburg, Sydafrika. Mpumi Mcata, gitarrist i Blk Jks och gruppens talesperson, svarar artigt i telefon när jag ringer upp från södra Sverige. Efter att han kopplat på högtalartelefonen dyker även basisten Molefi Makananises röst upp i luren.

Mpumi Mcata startade Blk Jks tillsammans med frontsångaren Linda Buthelezi. De hade växt upp tillsammans i East Rand, en kåkstad i östra Johannesburg. I samband med ett par gig utanför staden rekryterades Molefi Makananise och trummisen Tshepang Ramoba till bandet. 

– Tshepang trodde nog att vi spelade jazz eller något liknande. Även efter att jag spelat första låten för honom fattade han inte att det handlade om rock. Det var först när Linda och Molefi klev in i rummet och slog på sina förstärkare som han förstod vad han gett sig in på, säger Mpumi Mcata och skrattar.

Tshepang Ramoba och Molefi Makananise kommer från Soweto i sydvästra delarna av Johannesburg som med förorter i dag har närmare 8 miljoner invånare. Till skillnad från Mpumi Mcata och Linda Buthelezi som gick från att försöka göra akustiska poesigrejer till att köpa elgitarrer har Ramoba och Makanaise en bakgrund inom jazz och mer traditionell afrikansk musik.

Från ett västerländskt perspektiv är det knappast häpnadsväckande med ett svart rockband. Men i Sydafrika är ett rockband från kåkstäderna fortfarande kontroversiellt. Mycket på grund av att rock av många svarta länge har setts som fiendens, de vitas, musik.

Blk Jks verkar sträva efter att öppet visa samma uppskattning för allt från afrikanska musiklegender som Fela Kuti, lokala stjärnor som reggaesångaren Lucky Dube och Busi Mhlongo till den västerländska pop och rock som när de växte upp under apartheid var det enda som pumpades på radion. Mest av allt verkar de vilja bädda in sina influenser i så många täcken av elgitarrer som det bara går.

– Just när vi startade Blk Jks var det precis den mixen vi var ute efter musikaliskt. Ingen av oss behövde pusha något i någon speciell riktning. Det bara hände, berättar Mpumi Mcata.

Den Sydafrikanska journalisten Miles Keylock har beskrivit Blk Jks musik som att sakta åka bil genom Johannesburg med nedvevade rutor. Jag har aldrig varit i Johannesburg, eller Jo-burg som sydafrikanerna själva kallar staden, men Blk Jks blandning av rock, jazz från kåkstäderna, jamaicansk dub samt olika traditionella afrikanska musikstilar gör att jag inbillar mig att jag i alla fall kan föreställa sig hur det skulle kunna vara.

– Sydafrika har en lång tradition av att göra egna tolkningar och av populära västerländska låtar. Om man gillade en låt från overseas försökte man återskapa den med nya texter och annat tempo. Det förekom i alla genrer från jazz till pop, berättar Mpumi Mcata.

– Men samtidigt som musiken alltid var modern var den också väldigt medveten om sin sydafrikanska identitet. Man försökte aldrig helt att anpassa sig till en gimmick eller amerikanskt sound utan vi var tvungna att vara stolta som folk och nation, speciellt när det handlade om musik, fortsätter han.

Ett av de sydafrikanska band som blandade samtida populärmusik med inhemsk musik mest framgångsrikt var discorockarna Harari. I början av 80-talet var gruppen enormt stora i Sydafrika, de turnerade också i USA och sålde över en halv miljon skivor. I dag är de inte bara en av Blk Jks förebilder utan även den kanske enskilt viktigaste pusselbit som binder ihop episk rock med afrikansk pop och upplyftande disco.

Indierockscenen i Sydafrika älskade Blk Jks redan från dag ett. För ett land vars rockband aldrig låtit som något annat än kopior av sina amerikanska och brittiska kollegor och sällan varit annat än kritvita stack Blk Jks version av rock’n’roll självklart ut.

Gruppen fick möjlighet att påbörja inspelningar i landets största och bästa studio, SABC Studios. Tanken var att resultatet av det arbetet skulle leda fram till albumet After Robots. Men Blk Jks lyckades inte komma överens med något av de storbolag som visat intresse för dem tidigare och masterkasetterna förblev liggande.

– De sa inte vad vi ville höra vid den tiden och vi sa varken de saker som de ville höra eller var de personer de ville att vi skulle vara, förklarar Mpumi Mcata.

– För oss har det aldrig handlat om att om att ta tillbaka rocken, mixa rock med afrikansk musik eller något sådant. Det vi gör är ingen ny grej på det sättet utan en formel som redan används flera gånger tidigare. Det unika är de här specifika låtarna. Du kan spela vilken genre du vill på vilket sätt du vill, ny som gammal, det spelar ingen roll. Det som skiljer en låt som fem personer gillar från en låt som fem miljoner gillar är det där lilla magin i låten i sig, fortsätter han.

 Med erfarenheten från inspelningarna i bagaget började kvartetten se sig om efter andra möjligheter. Musikaliskt resulterade det i de insugande låtarna Lakeside och One must die som förra året pressades upp på en tiotummare i vinyl i 500 exemplar. Tidigare i år spelade de in EP:n Mystery i legendariska Electric Lady Studios i New York. Fyraspårs-EP:n producerades av Brandon Curtis från den amerikanska rockgruppen The Secret Machines och finns att hitta på nätet både digitalt och på vinyl.

Fortfarande utan skivkontrakt har Blk Jks fått förlita sig på det som i modernt tal kallas kontakter. De kan redan räkna bland andra backpackfunkens främsta företrädare Diplo samt världssamvetet Bono och hans klädmärke Edun till sina största fans.

När vi pratar genom högtalartelefonen är bandet nyss hemkomna från en mindre Europaturné och förbereder sig inför en sista kvällsspelning i sin hemstad innan de ska ut och fara igen.

 27 april, dagen då Blk Jks spelade i den där lilla klädbutiken i Brooklyn, betyder i den Sydafrikanska kalendern Freedom Day. Nationaldagen som instiftats för att fira dagen då landet i sitt första demokratiska val någonsin valde Nelson Mandela till president. Det är fjorton år sedan i dag. Mycket har förändrats till det bättre. Mycket har inte har gjort det.

 – Det jag gillar med det här bandet är att vi som band måste försäkra oss om att allt vi säger i vår musik är något som stärker människor. Det måste finnas något i musiken som alla kan ta med sig och känna att den tillhör dem, talar till dem eller handlar om dem, säger Molefi Makananise .

Som land har Sydafrika öppnat sig både mentalt och ekonomiskt. Efter att sanktionerna som infördes under apartheidstyret drogs tillbaka har utländska investerare fått möjlighet att pumpa in pengar i landet.

Men trots den ekonomiska tillväxten är klasskillnaderna fortfarande gigantiska. Många av människorna från kåkstäderna kring Johannesburg och Kapstaden, vars vänner och familjemedlemmar dog på gatorna i kampen mot apartheidregimen, är fortfarande lika fattiga. En stor skillnad jämfört med tidigare är att det i dag inte finns något tydligt fiende att rikta sin frustration mot. Det finns inte heller någon självklar politisk ledare eller parti att sluta upp bakom.

– Allt det som hänt och allt som händer runt omkring oss påverkar oss för att vi tillåter oss att bli påverkade av det. Vi gör allt vi kan för att inte försöka fly från verkligheten. På så vis finns det alltid mycket att skriva om, säger Molefi Makananise.

– Även om vi inte säger det ordagrant rakt ut så kan man höra att vår musik speglar en verklighet som ibland är en skräckfilm, ibland en action och ibland en romantisk komedi. Vi får mycket inspiration och ämnen att skriva om just tack vare variationen av det som händer politiskt och socialt i landet. Sydafrika kommer alltid att vara vårt första land. Det är hemma. Men varje mor måste förr eller senare tillåta sitt barn se världen, tillägger Mpumi Mcata.

Publicerat i Rodeo, oktober 2008. Blk Jks EP ”Mystery” finns ute nu, på vinyl och digitalt. På deras websida www.blkjks.blogspot.com finns flera av deras gamla släpp att ladda ner gratis. Zolile ”Zoro” Matikinga och Clara Norell hjälpte mig med research om Sydafrika.

 1/10 2008, 14:22 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: Blk Jks, Diplo, Harari, Johannesburg, Molefi Makanise, Mpumi Mcata, Sydafrika, The Clash
Du kan lämna feedback eller pinga.