Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Plastic People

En fet ljudanlägging, fyra väggar och ett dansgolv. Mer behövs inte för att skapa världens bästa klubb. Ade Fakile vet.

 London är inte alltid så himla nice. Det är torsdag och svinkallt. Regnet öser ner, Plastic People är stängt och Ade Fakile som äger och driver klubben är mer än en timme sen till vår planerade intervju.

 Jag är inte den enda som väntar på honom. Utanför klubben, på Curtain Road i Londonstadsdelen Shoreditch, står en hel lastbil full med öl redo att dumpa av sina varor.

 – Ursäkta att jag är sen. Jag fastnade i trafiken på väg hit, säger Ade och låter stressad när han låser upp gallergrinden till den uppskattningsvis sextio kvadratmeter stora källarlokalen. Låt mig bara ta hand om den här leveransen först.

 Det känns alltid lika konstigt att besöka en nattklubb i dagsljus. Mitt i veckan. Det är så tyst. Och öde. Fjärran från helgens svettiga rytmer. På Plastic People är det mer öde och tystare än någon annanstans. Hela klubben är totalt ljudisolerad och fri från akustik. Det enda som existerar i lokalen är en bar, ett fyrtio kvadratmeter stort dansgolv och en helvetesmaskin till ljudanläggning.

 Några kartonger och lite papper ligger utspridda på golvet. Framför bardisken står en burk målarfärg med en pensel. Färgen antyder att någon har bättrat på de sparsmakade strecken och prickarna i orange som dyker upp här och var på de gråmålade väggarna. Med största sannolikhet är det Ade själv.

 – Är det okej om jag packar in och ställer i ordning de här backarna innan vi sätter igång, frågar han. Det tar högst en halvtimme.

 – Ja, det är lugnt. Jag har inte bråttom, svarar jag samtidigt som jag kollar på klockan och konstaterar att min inplanerade lunch är stenkörd.

 Ade Fakile är född i London men uppvuxen i Nigeria. 1989 flyttade han tillbaka till England och startade fem år senare klubben Plastic People. Fram till 1999 låg Plastic People på Oxford Street. När hyreskontraktet gick ut flyttade klubben till den nuvarande adressen i Shoreditch.

 Varför startade du Plastic People?

– Jag har alltid samlat mycket skivor. Främst jazz. När jag började gå ut var de ingen som spelade den musik som jag ville höra. Så jag bestämde mig för att göra det i själv i stället.

 Hur finansierade du det hela?

– Genom besparingar. Jag sålde av lite av min jazzsamling.

Det första som slår en när man besöker Plastic People är att lokalen är mindre, väldig mycket mindre, än dess rykte. Det andra att musiken låter helt annorlunda. Knappt märkbara instrument och ljud hörs helt plötsligt tydligt i låtar ni varken trodde ni ville eller kunde dansa till.

 För de allra flesta människor är Plastic People totalt okänt. Men i den värld av DJs, producenter och allmänna fanatiker av dansmusik med rötter inom afroamerikansk musikhistoria är klubben sedan länge både välkänd och mytomspunnen.

 Det är här Theo Parrish och François Kevorkian tittar förbi när de är i stan. Det är här du finner broken beat-scenens allt och alla varannan söndag när klubben Co-Op intar lokalen, och hör framtidens klubbmusik på torsdagsklubben CDR.

Och det var här det sägs att Moodymann täckte över alla nödutgångskyltar med handdukar på det redan becksvarta dansgolvet (det finns inga ljuseffekter överhuvudtaget) för att han tyckte det var för ljust.

 ”Du måste gå till Plastic People”. I flera år har vänner och bekanta likt ett mantra upprepat samma sak varje gång jag berättar att jag ska till London. Självklart har de rätt.

 Inom vissa musikkretsar är Plastic People en välkänd klubb men för de allra flesta människor är klubben raka motsatsen. Är det en medveten strategi från din sida? Att du vill hålla det på en undergroundnivå.

– Nej, inte alls. Det handlar bara om att jag inte är bra på marknadsföring och promotion. För mig har det varit enkelt att nå ut till de redan insatta. Vi läser samma tidningar och besöker samma skivaffärer. Men det är svårt för mig att nå utanför de kretsarna. Personligen hatar jag när människor sätter upp affischer och klistermärken på väggar och toaletter. Jag försöker undvika att göra samma sak själv. Sen är jag väl rätt lat också.

 Men du skulle inte ha något emot att ha hundra meters kö varje kväll?

– Nej, det vore trevligt. Men verksamheten funkar som den är, i mer begränsad skala. Jag har exempelvis inte gjort några flyers de senaste tre månaderna. Om det kommer folk utan att jag behöver göra det är det bara bra.

 – Samtidigt är mycket av den musik jag vill spela rätt svår att dansa till och ganska långsam. Om jag skulle skrika ut budskapet är det lätt hänt att människor som kommer hit för att kolla in vad det handlar om går härifrån besvikna. För att musiken inte var vad de förväntade sig.

 – Om människor betalar åtta eller tio pund i entré en lördagskväll förväntar de sig fullt ös. Och det är inte riktigt vad jag vill spela. Då är det bättre att budskapet sprids från mun till mun. Att människor hittar hit efter att de fått stället beskrivet av någon de känner.

Hur fungerar det ekonomiskt med stora DJs och artister på ett så pass litet ställe?

– De flesta som kommer hit gör det som en tjänst för mig. De får en möjlighet att spela samma musik som de lyssnar på hemma. Musik som de annars inte brukar kunna spela på ett dansgolv.

Det som skiljer Plastic Peoples dansgolv från andra är att det inte bara spelas dansmusik. Visst kan man höra både hiphop, soul, funk, latin, broken beat, reggae, house och annan traditionell klubbmusik.

 Skillnaden är att du mitt under en kväll på Plastic People – när normala människor gör sig redo för att svepa några tequila och gå ner i split på parketten – kan få höra en vokal jazzballad med några sparsmakade congas som enda ackompanjemang. Musik som är svår att dansa till och får de flesta normala människor att lämna dansgolvet för en paus i baren.

 Det är samma sak på Plastic People. Grejen är att Ade vill ha det så.

 – Ibland är det två hundra personer som dansar. Tio minuter senare känner jag kanske för att spela något så att tempot i rummet stannar av helt och åttio procent av dansgolvet rusar till baren. Jag gillar när energin i rummet skiftar under kvällen.

 Och Ade kan göra så för att Plastic People är hans ställe. Det är han som svabbar golvet, fixar ljudet, beställer in varor, bokar DJs, spelar skivor och betalar ut löner.

 – Jag känner att jag kan göra precis vad jag vill för jag är den som till slut förlorar pengar om det inte går bra.

 Han är medveten om att inte alla har samma uppfattning som han själv om vilken musik som passar på en nattklubb.

 – Innan människor kommer in brukar vi ge dem en lapp som beskriver vilken musik vi kommer att spela. Bara för att försäkra dem om att de vet vad det handlar om och vad de ger sig in på.

 Eh…jaha. Vilka människor delar ni ut såna lappar till?

– Alla som kommer in. Då känner jag att vi har gjort vad vi kunnat för att förhindra att någon blir besviken.

 Att skriva en artikel om Plastic People utan att nämna dess helt ljudsystem vore en omöjlighet. Samtidigt är det extremt svårt att beskriva skillnaden mellan bra och dåligt ljud för den som inte upplevt det. Det är som att förklara hemgjord hallonsaft för den som är uppväxt med koncentrerade halvfabrikat. Det måste upplevas helt enkelt.

 Det känns som själva ljudsystemet är en stor del av själva Plastic People.

– Javisst, men vad är en klubb egentligen – fyra väggar och ett dansgolv. Plastic People handlar inte om några gimmicks utan är ett väldigt enkelt ställe.

 Hur vill du utveckla Plastic People i framtiden? Kommer du att förändra något?

– Nej, stället är så pass begränsat av sin storlek. Det enda som skulle kunna utvecklas är egentligen ljudet. Själva idén med Plastic People är ju att ett hundratal människor ska kunna dansa till annorlunda musik och ett ljud som återger alla dess detaljer. Men jag försöker komma på ett sätt att få det mörkare i lokalen.

 Varför vill du ha det så mörkt? Det är närmast kolsvart på dansgolvet.

– Jag gillar att ha det så bara. Det blir mysigare när det är mörkt. En annan viktig sak är att människor blir mindre medvetna om hur de dansar då. Som jag sagt tidigare är musiken ibland rätt svår att röra sig till. Men när klockan närmar sig stängningsdags kommer människor att försöka dansa. Om du då skulle sätta en stor strålkastare på dem känns det nästan som om du gör intrång på deras lilla utrymme på golvet.

Publicerat i Brus november 2005.

 15/3 2009, 2:08 – Max | Arkiv
 Etiketter: , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

2 kommentarer till “Plastic People”

  1. Herr WordPress
    mars 15th, 2009

    Hej! Det här är en kommentar.
    Gör så här om du vill radera en kommentar: logga in och visa kommentarerna till inlägget. Där kan du välja om du vill redigera eller radera dem.

  2. […] Reportage om Plastic People i Brus.  28/1 2010, 18:57 – Jonas | Recensioner  Etiketter: Dubstep, […]

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: