Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Billy Paul

Hans röst kunde vara både sträv och len som sammet. Samtidigt var låtarna bland de mest militanta och politiska som fastnade på vinyl under 70-talet.

Han fyller 74 år i december och släppte sin första skiva för över femtio år sedan. Philadelphiasångaren Billy Paul har överlevt krig, politiska kamper, musikaliska skiften och kollegor som kommit och gått.
– En av anledningarna till att jag har kunnat fortsätta är jag trott på mig själv hela tiden och inte på musiken. Jag har överlevt genom att vara unik, genom att låta som Billy Paul.

Karriären startade på Philadelphias jazzklubbar. I slutet av 60-talet kom han i kontakt med producentduon Kenny Gamble och Leon Huff. När de startade Philadelphia International Records tillsammans hängde Billy Paul med. Mellan 1969 och 1977 släppte bolaget 100 album med artister som O’Jays, Harold Melvin & The Bluenotes och Three Degrees. Tillsammans sålde de i över 100 miljoner exemplar.

Varför tror du att Philadelphia International blev en sådan succé? 
– De hade ett unikt sound. De lät inte som Motown. De lät inte som Nashville eller som Otis Redding och de i Memphis. De kom från en era med rå soul och R&B, direkt till discons födelse. Alla de där influenserna mixades till något unikt som härstammade från storstadskvarteren de kom från.
– Musiken hade något att säga. På ett positivt sätt., Det handlade om kärlek, fred och krig. Mest av allt handlade det om sammanhållning.

Var det ämnen ni diskuterade utanför studion också? 
– På grund av det liv vi levde kunde det inte handla om mycket annat. Vi bodde i de där storstadsmiljöerna och ghettot. Våra familjer levde mitt i allt det där. Vi hade upplevt Vietnamkriget. Vi hade sett bröder som dödade andra bröder.

Många låtar släpptes under en tid då medborgarrättrörelsen var stark. Kände ni själva att texterna var kontroversiella? 
– Nej, inte alls. Jag var personlig vän med Martin Luther King, hans far och familj. Jag var sexton första gången jag träffade Malcolm X. Jag deltog i demonstrationer och marscher till Washington och Mississippi. Jag var med om att bli nedslagen bara för att vi ville dricka vatten från en offentlig kran. Alla de där grejerna är en del av mig.

Billy Paul fick sitt stora genombrott 1972 med otrohetsballaden Me & Mrs Jones. Singeln följdes upp av Am I Black Enough For You. Ett inte helt smart val för en artist som precis vunnit den breda, vita publikens hjärtan. Billy Paul hade själv fördragit en annan uppföljare men bolagsbossen Kenny Gamble stod på sig och singeln floppade.

Vissa menar att det är orsaken till att Billy Paul aldrig nådde samma kommersiella framgång som vissa av bolagets andra artister.

Känner du att Gamble och Huff utnyttjade din karriär för att få ut sitt eget budskap? 
– Ja … Men så var det för alla artister. Alla låtar de gjorde handlade om sammanhållning. Inte bara för svarta utan för alla människor, svarta som vita, familjer över hela världen.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-08-21.

Se också: Rostfri Kärlek.

 21/8 2009, 8:36 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: