Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Större än hiphop

Lil Wayne

När hiphopgenerationen placerade en svart president i vita huset lämnade de den egna genren vid ett vägskäl. Det vi ser nu är musikgenre som vuxit ur de egna hemkvarteren och börjat se sig om efter en ny publik.

Det är morgon någonstans i Amerika och Lil Wayne, världens för tillfället största rappare, har precis vaknat i en av sina våningar. Vid hans sida i sängen ligger tre eller fyra kvinnor, nu i efterhand minns han inte så noga. Deras efternamn har han också glömt. Ärligt talat har han inte ens en susning om vad de heter i förnamn, eller vilken stad han befinner sig i.

Lil Wayne är 26 år gammal. Hans Tha Carter III var den bäst säljande skivan i USA 2008. Förutom det albumet har han släppt åtskilliga mixskivor och gästat hundratals låtar med andra artister under föregående år. På nedervåningen väntar en privatchaufför, redo att köra honom vart han vill. Luften doftar mat som hans privata kock håller på att laga.

I aprilnumret av Rolling Stone i år berättar Lil Wayne att han i studion senare den kvällen kände att han inte längre kunde rappa om samma ämnen.

Det liv han lever är inte längre representativ för den genre som fostrat honom. Han behöver göra något nytt. Något utmanande. Något som bättre speglar det liv han lever idag.

Han ska göra emotionell rockmusik.

Ärligt talat? Jag vill inte vara världens bästa rappare. Inte just nu. Om jag var på väg att släppa en rapskiva, då vill jag att det ska vara den bästa rapskivan. Men nu vill jag bara vara bäst. Punkt slut.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Senare i höst släpper Lil Wayne sitt album Rebirth. Han ser det som ett steg bort från hiphop. Det går lika gärna att se det som del av ett större händelseförlopp och en tillbakagång till genrens ursprung.

Lil Wayne är förstås varken den första eller sista rapparen som velat rocka. Hiphoppionjärer som Grandmaster Flash brukade roa sig med att tvinga breakarna att dansa till Thin Lizzy, Joan Jetts I Love Rock’n’roll och Queens We Will Rock You. Queenstrion Run DMC gick steget längre genom att spela in en cover på Aerosmiths Walk This Way och dubba sig själva till ”King of Rock”.

Rockmusiken har alltid varit en del av hiphop på samma sätt som hiphopen varit en del av rockhistorien. Skillnaden när Lil Wayne 2009 säger att hans ska rocka är att han inte menar att hans kommande skiva ska bli rockinfluerad. Han menar att han tänker utmana alla amerikanska rappares favoritrockgrupp Coldplay på deras egen arena.

Den som tvivlar kan klicka igång Lil Waynes Prom Queen eller kanske ännu hellre Sydstatskollegan T.I.:s Live My Life Alone från i somras.

Det är kanske inget anmärkningsvärt. Inom pophistorien finns oändligt många exempel på artister som har gjort kreativa lappkast utan något annat motiv än att deras popularitet tillåtit dem att göra det. Varför skulle inte afroamerikanska megastjärnor som Lil Wayne få spela rock om vi tillät David Bowie att fantisera om hiphop på Let’s Dance och omfamna drum & bass i mitten av 90-talet?

En viktig skillnad är att när Lil Wayne, T.I. och Jay-Z:s drömmer om Coldplay och U2 handlar det inte bara om konstnärlig frihet. Det handlar lika mycket om en vilja att erövra en av få stora marknader som finns kvar att erövra för hiphopen: arenarockenpubliken. Att bli större än de kommersiellt största.

20 januari 2009 samlas över en och en halv miljon människor – vissa källor menar att det är så många som 1.8 miljoner – i Washington för att se Barack Obama installeras som den första svarta amerikanska presidenten någonsin.

Få politiker har varit lika starkt förknippad med en populärkulturell era och rörelse. Utnämningen av Obama till amerikansk president är inte bara den slutgiltiga bekräftelsen på att de, som författaren Jeff Chang i boken Can’t Stop Won’t Stop från 2005 benämner ”The hip-hop generation”, har vuxit upp och tagit ställning. Det innebär också att musikgenren, som sedan 80-talet utgjort grunden i afroamerikansk populärkultur, inte längre nödvändigtvis slår underifrån.

När Barrack Obama som svar på en av Hillary Clinton-lägrets smutskastningar refererar till Jay-Z:s Dirt Of Your Shoulder kan det knappast bli tydligare. Hiphopkulturen har blivit en del av etablissemanget.

I en artikel från december förra året efterlyser XXL, världens största hiphoptidning, retoriskt den gangsterromantik som figurerat inom genren de senaste tjugo åren. På omslaget har de placerat tio av de mest lovande rapparna just nu. Bloggfavoriter som Kid Cudi, Wale, Charles Hamilton, Asher Roth, B.o.B., Cory Gunz, med flera.

– I en tid av hipsters och hiphop hippies, ringsignaler, auto-tune och galna dansklipp på You Tube. Vad hände med fin gammal gangsta rap?

Det är en bra fråga. Nu är det inte så att gangsterklichéerna helt lämnat hiphopen. Men med en svart man på den mest maktfullkomliga positionen inom världspolitiken är det lätt förstå varför rappare hittar andra förebilder än de drogkungar och filmgangsters som tidigare varit förknippat med framgång.

Jag har alltid varit övertygad om att du måste lukta som de bästa, klä dig som de bästa och uppträda som de bästa och du vill bli bäst /…/ Michael Jordan är en sådan person. Tiger Woods, Roger Federer, Muhammad Ali, Malcom X, Martin Luther King, Obama, Frank Sinatra, John Kennedy, Basquiat. Det är människor jag studerar.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Ända sedan genrens födelse har hiphopen varit förankrad till klubbar och dansgolv på gatunivå. Även om de största artisterna sedan länge lämnat scenerna de inledde karriärerna på har de flesta behållit samma sättning när de uppträtt. Det är större, mer påkostat och effektfullt men i grunden ser en hiphopkonsert likadan ut idag som för trettio år sedan. En dj spelar bakgrundsmusiken och en rappare gapar i micken tillsammans med ett par kompisar från förr (alternativt någon nysignerad akt på rapparens egen etikett i behov av uppmärksamhet).

När musiken bestod av samplingskollage fanns det inte så många andra sätt att framföra den på. Så länge det handlar om konsertlokaler fungerar det relativt smärtfritt. Men så fort musiken placeras utanför de sammanhangen, när musiken intar de festivalscener och stora arenor som motsvarar dess popularitet och försäljningssiffror motsvarar, faller allt platt. Det håller inte. Alls.

På Hultsfred i år hade Ludacris, den bäst säljande sydstatsrapparen genom tiderna, samma sättning som svenska duon Mohammed Ali. Inom pop- och rockmusiken vore det lika sannolikt som att Metallica skulle kånka runt med samma instrumentpark som Fagerstas punkrockare Bruket.

De rappare som vill erövra Coldplay och Radioheads arenor kan inte fortsätta göra samma musik som tidigare . Det är inte mer komplicerat än att musiken inte är anpassad för att framföras i dessa sammanhang.

Hiphopens popularitet och dess osannolika framgångar har gjort att genren vuxit ur de miljöer den en gång kom ifrån.  För första gången verkar hiphopens ramar som en begränsning kommersiellt sett.

2009 befinner sig genren i ett vägskäl. Några – exempelvis videodansentreprenören Soulja Boy – ser framtiden i mobilsignaler och dansflugor på youtube. Andra i storslagen rock. En tredje grupp verkar övertygad om att hyperkommersiell klubbmusik är lösningen. Kanye West har en vag idé om vara folklig, hipp, fashionabel och gata. Samtidigt. Klart är att han, liksom de andra, aktivt söker en publik utanför hiphopens traditionella sammanhang.

Jag går till Starbucks varje dag, lyssnar, tittar på CD-stället och konstaterar att jag inte finns med där. Jag skulle kunna ge upp och tänka, well, jag är svart och rappare, eller så kan jag tänka, mannen, vad behöver jag göra för att komma dit?

Kanye West, The Fader # 58, november 2008.

8 februari i år befinner sig en höggravid M.I.A. på den amerikanska Grammygalans scen. Till ljudet av The Clash Straight To Hell rappar hon första versen av sin singel Paper Planes innan låten övergår till Swagga Like Us och världens fyra största rappare – Jay-Z, T.I., Lil Wayne och Kanye West – kliver in på scenen som ett 2000-talets Ratpack.

Ovansteånde går att tolka som ett erkännande för den hippt nyfikna dansmusikscen där M.I.A:s före detta pojkvän Diplo varit förgrundsgestalt de senaste åren. Det går också att se det som ett tecken på att hiphopen, omedvetet eller inte, i sökandet efter en ny identitet hittat tillbaka till sitt eget ursprung. Tillbaka till en tid då hiphop inte var en genre utan en mix av samtida musik i vilken form den än visade sig.

Kulturellt kommer hiphop att fortsätta dominera i många år.  Musikaliskt sett kan det vi nu ser mycket väl vara början på slutet av en era då hårt mallad rapmusik var samma sak som afroamerikansk pop .

Början på slutet för hiphop som musikstil.

Publicerat i Sonic # 48, september 2009.

 29/9 2009, 19:17 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: