Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Den galna professorn

Det är ett klassiskt reportage. Den brittiska popmusikern och tv-personligheten Jools Holland är på Jamaica i mitten av 80-talet för att dokumentera öns blomstrande musikscen. Nu har han träffat Lee Perry - mannen som ligger bakom Bob Marleys främsta inspelningar och som en proper dam några klipp senare beskriver som Jamaicas mest främsta producent.

Perry håller låda. En papperslåda som han tuttat på för att demonstrera att han och elden - Papa Jah, världens ljus - backat upp varandra sen dag ett. Han låter lågorna kittla både de skinande vita Adidasskorna och handflatorna.

– Vi skakar hand med varandra. Han bränner inte mig, försäkrar Lee Perry.

– Han lever på sätt och vis i en annan dimension. Men är väldigt talangfull, försäkrar den finklädda damen.

De senaste månaderna har mycket av kulturdebatten handlat om genier, manliga sådana som tillåtits att böka med sina genitrynen både här där så länge de levererat konstnärligt. Genialitet som ursäkt för griseri.

Jag påstår inte att Lee Perry är mindre grisig. Har verkligen ingen aning. Att jobba för en snubbe som sägs ha grävt ner inspelningsbanden i jorden för att ge dem tid att mogna var förmodligen ingen dans på rosor. Men när andra genier bufflar fram som en hel hjord av alfahannar framstår Lee Perry mer som en blandning av en jamaicansk Yoda, Barbro Lindgrens ansvarslösa barnbokspappa Loranga och en gycklare från Kiviks marknad.

Han har aldrig gömt sig bakom sin genialitet för att ursäkta det orationella beteendet. Det är själva galenskapen, kampen mellan det och ostrukturerade och maniskt disciplinerade, klokhet och knasigheter, som är det genialiska.

Några klipp senare står Jools Holland på trottoaren utanför Lee Perrys hus. Perry röjer omkring som ett bokstavsbarn med halva alfabetet i diagnos. Längst upp på det höga staketet utanför huset har någon placerat en brödrost.

– Vad gör den där brödrosten (toaster) på staketet?, frågar Holland.

– Den betyder att jag är en toastare (reggaens motsvarighet till rappare), svarar Perry kvickt som om det vore den mest självklara sak i världen.

I kväll roastar Lee Perry dubreggaemackor på KB som firar Bob Marleys 65-årsdag.

Tre vägar till Lee Perrys underland

1. The Congos - Heart of the Congos
Det kanske främsta reggaealbumet genom tiderna. Fullständigt makalös musik med en närmast religiös närvaro.

2. Bob Marley - The Complete Lee Perry Sessions
110 låtar som garanterat tvingar även de största reggaeelisterna att kapitulera för en av musikvärldens mest folkliga artister.

3. George Faith - To Be A Lover
Traditionellt lovers rock-album filtrerat genom Lee Perrys mörka ekokammare. Finns tyvärr inte på Spotify men knallar ni in till Musik & Konst lär de ta hem ett exemplar på tre röda.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-05

 7/2 2010, 13:26 – Jonas | Arkiv,Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: