Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Den nya skolan

Under 00-talet hittade dansmusiken ut från klubbarna och hiphoppen blev världens mest kommersiella pop. Det första av fyra reportage i Sydsvenskan där jag och Johanna Karlsson sammanfattade 00-talets popmusik, ett decennium som slog sönder musikvärldens hierarkier.

Nyårsafton 1999. Brittiska superdiskjockeyn Carl Cox flygpendlar mellan tolvslagen i Honolulu och Sydney för att två olika fester vill skriva hans namn på sina flyers. Den moderna världens första millennium ska firas av.

För popkulturen innebär natten ett kliv in i ett osäkert decennium. Dittills har en kommersiell industri dominerat marknaden, medan en uppsjö av små genrer och kulturer närt ett liv i utkanten och erbjudit något annat. Dansmusiken och de klubbar där musiken spelats har varit ett sådant alternativ, tryggt undangömt i Ravekommissionens register.

Nu, under nyårsnatten, står det klart att alternativet är på väg att bli så stort att det inte längre utgör en parallellvärld till det popuniversum det från början reagerat mot.

Londons klubbhistoriker Bill Brewster, författare till böcker som “Last Night a DJ Saved My Life: the History of the Disc Jockey” och grundare av discoforumet DJHistory.com, minns millennieskiftets sista fest som en dödsdom. 
– Vanligtvis tog klubbarna dubbelt inträde på nyårsafton. 1999 begärde man det tiodubbla.

Resultatet blev att festlokalerna under 1900-talets största partynatt stod halvtomma.

– Efter den natten förstod jag att det vi kallat klubbkultur, där en enkel dj kunde bli en avgudad superstjärna därför att han representerade en kittlande motkultur, var över.

För klubbmusiken såg det nya millenniet inte ljust ut. Dj-kändisarnas privatplan verkade mer spännande än festerna de spelade på.

Hiphoppen befann sig i en liknande fas. Artisterna hade trots stora kommersiella framgångar fortsatt tala från ett utanförperspektiv. Nu, när oregelbundna succéer byttes ut mot fasta hyreskontrakt i toppen av Billboardlistan, behövdes en ny identitet.

Lösningen för två kulturer som vuxit och svällt långt utanför sina ursprungliga lyssnarskaror och ljusskygga källarlokaler, var att inte längre nöja sig med att vara alternativ. Man kunde lika gärna konkurrera med den mest kommersiella popmusiken på lika villkor.

Gemensamt för hiphop- och klubbscenerna är att de väldigt länge verkade i sin egen lilla värld. Den som ville delta fick söka upp musiken själv. När fildelning och nya kontaktytor för musik letade sig in i subkulturernas låsta rum upptäckte producenterna av dansmusik att det fungerade ganska bra att fritt erbjuda sina alster till omvärldens förfogande.

Ett samhälle där allt är tillgängligt passade väldigt bra för dansvärldens ombytliga snabbhet. Det tillgängliga samhället älskade dansmusiken tillbaka.

Fokuseringen på singlar istället för album, den ständiga jakten på nyheter, återanvändningar av andras material, do it yourself-attityden, korsbefruktningar mellan genrer och annat som vi gärna tillskriver internets utveckling hade varit norm inom hiphop och klubbmusik sedan dag ett.

Det amerikanska månadsmagasinet The Fader är ett tydligt exempel på hur hiphop, dansmusik och annan urban pop flyttat fram sina positioner.

The Fader startade 1998 som en renodlad hiphoptidning. Det var smart av kommersiella skäl. Genom att rikta sig till en målgrupp som just börjat förknippas med konsumtion snarare än med fattigdom, säkrade The Fader tidigt sina helsidesannonser från Nike.

En av tidningens skrivande redaktörer, Edwin Houghton, berättar hur han som expert på jamaicansk musik och hiphophybrider från världens alla hörn, blev inplockad från New Yorks klubbvärld för att se till att tidningens urval var tillräckligt globalt.

– Sättet som de ville berätta om musik liknade en dj:s förhållningssätt. Blicken riktas framåt, medan händerna famlar bakåt – hela tiden greppandes efter musikhistoria som behöver lyftas fram på nytt.

Genom att översätta dj-perspektivet till berättande lyckades tidningen närma sig det sätt som en vanlig, uppkopplad popkonsument tar till sig musik på.

Framförallt har The Fader lyckats fånga upp den enorma globala spridning som urbana popsinglar får idag. För hur ointresserad man än är av vad en dreadlocksprydd Lil Wayne har att säga, så går det inte att komma undan refrängen till hans singel “A Milli” så fort man färdas med vår ringsignalspäckade kollektivtrafik.

På samma sätt kommer de som inte kunde bry sig mindre om housemusikens politiska historia ändå att tvingas dansa till genrens efterföljare när de ger sig ut i svenskt nattliv.

En person som kanske bättre än någon annan har sammanfattat hur musiken från gathörnen och klubbarna under 00-talet tog över hitlistorna är New York-journalisten Kelefa Sanneh. Som musikkritiker på New York Times försvarade han under många år nya popströmningar mot gamla smakdomare. Numera arbetar han för The New Yorker och ser inte längre någon anledning att gnälla på kritikers smak eftersom han upplever att deras omdömen har väldigt lite, om ens något, inflytande över vilken musik människor lyssnar på idag.

– Om du valde ut tio slumpmässiga amerikanska iPods för inspektion tror jag att du skulle hitta ett så nyfiket mischmasch av stilar att det vore väldigt svårt att kategorisera. Jag tycker att Outkasts “Hey Ya” suddade ut gränser på ett sätt som sedan kom att bli konsensus för 00-talets popsuccéer.

Kelefa Sanneh tror att konsekvensen av att kritikernas roll minskar, blir att de populäraste genrerna i stället påverkar varandra. Det vi i dag kallar urbant, hiphop, R&B, house, dancehall, techno och så vidare, kommer således inte att hållas rent från annan lika sönderälskad hitmusik. Han jämför ljudbilderna hos ett tonårsidoliserat rockband med dem hos karibiska Rihanna – en av vår tids största R&B-stjärnor.

– Ingen skulle betrakta Cobra Starship som R&B, men varför inte? På radio hörs ingen större skillnad mellan deras “Good Girls Go Bad” och Rihannas “Disturbia”.

Under natten mellan 31 december i år och 1 januari nästa år lär antalet dj:ar som kånkar runt i en privatjet vara lätträknade. Å andra sidan har de ljudbilder och subgenrer som 90-talets underjordiska dj-stjärnor arbetade för att sprida blivit allmängods.

– När jag började gå ut dansade publiken även om den inte hade en aning om vilka låtar det var som spelades. Några veckor senare kunde man se att samma låtar blivit stora, säger Tony Zoulias.

På 1990-talet var han en del av inflytelserika dj-agenturen och eventbolaget Disco Sthlm. Vid sidan av skivspelandet har han de senaste åren jobbat som musikchef på ZTV.

– Generellt känns det som om människor inte har samma tålamod i dag. Oavsett om det handlar om coola klubbar eller Stureplan är det väldigt stor fokus på hits.

Zoulias kritik av de hit-törstande massorna är ett vanligt klagomål från dj-skrået, men kan också fyllas med en mer aktuell innebörd. De senaste åren har nyfikna dansproduktioner getts allt mer plats i offentligheten – men för att hålla sig kvar där måste de spela på popens villkor. Villkor som i dag innebär maximal spridning, gränslös sponsring och ständiga samarbeten med andra, för tillfället populära, ljudbilder. Det vill säga en total motsats till 90-talets undergroundideal.

– Utmärkande för 00-talets popmusik, fortsätter Tony Zoulias, är hur hiphop från USA mött house och techno från Europa och skapat dagens superkommersiella sound. Dagens vinnare är de som bäst anpassat sitt klubbsound till bra poplåtar.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-06

Läs mer:

På bloggen När gata blev motorväg räknande vi ner 00-talets 25 viktigaste poplåtar.

Del 2. Pr-byrån hittar till klubben

Del 3. Pop på världsomsegling

Del 4. Topplistor mot strömmen

 1/9 2011, 14:38 – Jonas | Arkiv,Artiklar

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: