Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Pop på världsomsegling

På 00-talet drog popen på världsomsegling och gick i land med en nyritad karta.

Sommaren 2009 pågick en kamp i toppen av den svenska singellistan. På ena planhalvan: Sverige, representerat av en långhårig rhapsodyrockande pianist tillsammans med en före detta Idoldeltagare och körledare från Lund. På den andra: Brasilien, med en duo från Rio de Janeiros kåkstäder och en låt som handlar om att polisen kan förvänta sig att bli ba-rap-pa-pa-pa-pa-pa-pa – nedmejade av automat­eld – om de vågar sätta sin fot i stadens fattigaste delar.

För fem år sedan hade få utanför Rio hört talas om stadens råa hittepåhybrid av hiphop, hårda electrorytmer och skadskjutna pophits. I juli i år blev ”Rap Das Armas” den första baile funk-låt som toppade den svenska singellistan.

Baile funk är bara ett av flera exempel på lokala dansmusikgenrer med rötter i fattiga storstadsmiljöer som det senaste årtiondet letat sig vidare till topplistor och klubbar på andra sidan jordklotet.

Oavsett ursprungsland har vägen till väst varit densamma. En dj, klubb­arrangör eller musikjournalist – inte sällan allt i samma person – presenterar musiken i ett för lyssnarna välbekant sammanhang uppblandat med traditionell västerländsk pop och storsäljande hiphop.

Genom att placera musiken i en modern klubbmiljö undvek man det världsmusikok som länge tyngt den icke västerländska popen.

– Det behövs alltid ambassadörer som översätter musiken till ett västerländskt popsammanhang, säger Daniel Haaksman som ligger bakom Berlinetiketten Man Recordings.

– Vi gör samma sak som Chris Blackwell gjorde med reggae på 70- och 80-talet. Om han inte låtit västerländska rockmusiker spela in nya musikbakgrunder till Bob Marleys låtar innan de gavs ut på skiva här hade reggae förmodligen aldrig blivit lika stort.

I pophistorien var olika genrer länge förknippade med vissa platser. Idag, när det mesta förvandlas till anonyma, kontextlösa mp3-filer på datorer och i mediespelare har musikens ursprung inte lika stor betydelse.

– Före internet skapade olika städer och miljöer sitt specifika sound. För att komma i kontakt med musiken var du tvungen att kunna relatera till dessa sociala fabriker. Idag finns inte längre det behovet. Det handlar mer om vilka bloggar och dj:ar du följer än om var du bor, säger Daniel Haaksman.

Genom våra förändrade konsumtionsvanor har social närhet – sättet att komma i kontakt med musik till vardags, oavsett om det sker genom bloggar, tidningar, radio, fildelningsnätverk, klubbar eller Friskis & Svettis – blivit viktigare än geografisk närhet.

Daniel Haaksman var en av de första att presentera baile funk för en västerländsk publik. Efter att en kompis som bodde i Brasilien introducerat honom för genren åkte han själv dit för att leta skivor i januari 2004. Då var det mer eller mindre den enda möjligheten att få tag på musiken.

Ett halvår senare släppte han ”Rio Baile Funk: Favela Booty Beats” – den första officiellt utgivna samlingen med favelafunk i Europa och USA.

Samtidigt hade en annan musikalisk upptäcktsresande gjort en liknande tripp. Personen i fråga hette Wesley Pentz men var mer känd under sitt dj-namn Diplo.

Vid tillfället dejtade han Maya Arulpragasam, en lovande brittisk-srilankesisk rappare med bakgrund på prestige­fulla konst- och designskolan Saint Martins i London.

2003 hade Arulpragasm, eller M I A som hon kallade sig, debuterat med sin dancehallinfluerade singel ”Galang”. För att skapa surr inför den kommande albumdebuten spelade de tillsammans in ”Piracy Founds Terrorism”, en mixtape där M I A rappade över klassiska jamaicanska dancehallproduktioner, baile funk och reggaeton från Puerto Rico samtidigt som Diplo mixade 80-talsklassiker som Bangles ”Walk Like an Egyptian” med instrumentala versioner av de senaste hiphopsinglarna från den amerikanska Södern.

– Baile funk passade bra in på våra fester. Det var energiskt och använde en massa töntiga samplingar som folk kände igen. Från början handlade egentligen allt om att jag som dj försökte överträffa andra dj:ar genom att spela sådant som ingen annan hade. För dj:ar har det alltid varit viktigt att ha tillgång till ammunition som andra inte har, säger Diplo.

En som tidigt påverkades av Diplos outtröttliga jakt efter nya ljud var Johan Karlberg. Tidigare var han en del av hiphopgruppen Stacs of Stamina från Linköping. Idag utgör han ena halvan av Londonbaserade producentduon Radioclit och en tredjedel av popkonstellationen The Very Best.

– Jag har alltid haft ett hiphop­aktigt förhållningssätt till saker när jag gör musik. Hiphop handlar om att ta vad du gillar och göra något nytt av det. Idag finner vi den attityden – att plocka små element från genrer oavsett var i världen de härstammar från – även utanför hiphopgenren. Det sättet att förhålla sig till musik har blivit globalt.

En gränslös, global musikvärld är kanske något självklart positivt för musikerna själva. För andra har det inte alltid varit det.

Ända sedan vita jazzfans började imitera sina afroamerikanska idoler på 1920-talet har människor anklagats för att exotisera, urvattna och exploatera musik de älskar. I de allra flesta fall kommer anklagelserna från människor med samma bakgrund som måltavlan för kritiken, det vill säga från en vit, akademisk medelklass.

Vad man sällan nämner är att det omvända utbytet av influenser pågått helt naturligt.

Jamaicanska musiker har i över femtio år drömt om och härmat europeiska och amerikanska popstjärnor. När den sydafrikanska duon TK Zee och Benni McCartney för ett par år sedan förvandlade Europes ”The Final Countdown” till karg sirapshouse i sin kwaitosingel ”Shibobo” var det ingen som anklagade dem för att urvattna vårt stolta svenska kulturarv av pudelrockare från Upplands Väsby.

Nu är det givetvis inte samma sak att ta från de rika och ge till de fattiga som tvärtom. Men är ifrågasättandet av västerländsk pop som hämtar influenser från exempelvis Afrika och Sydamerika egentligen inte bara ett sätt att tillskriva musiker och artister orättvist mycket ansvar för ett ständigt spökande, betydligt mer komplext och tungt, kolonialt arv som alla i väst delar kollektivt?

Innan amerikanska hiphopproducenter kom på att de skulle sampla italienska Eiffel 65 (Flo Ridas ”Sugar”) ryska O-Zone (T I och Rihannas ”Live Your Life”) och andra eurodance­stjärnor hade baile funk-stjärnor gjort detsamma i flera år.

– Det förekommer alltid ett ömsesidigt utbyte av influenser. Baile funk är musikvärldens soptipp. De tar vad de kan få tag i oavsett genre, styckar isär allt för att sedan sätta samman det till en helt egen grej, säger Diplo.

I grunden är baile funk en brasiliansk variant av amerikansk Miami bass. En genre som i sin tur är en lokal vidareutveckling av den electro som hiphoppionjären Afrika Bambaataa introducerade för världen i början av 80-talet genom att planka tyska Kraftwerks ”Trans-Europe Express” på sin singel ”Planet Rock”.

Att det sedan är en tysk, Daniel Haaksman, som sluter cirkeln genom att introducera baile funk för västvärldens poppublik är förstås typiskt för hur det kan gå till idag.

Historiskt sett har städer som New York och London alltid varit popvärldens huvudstäder. I en global musikvärld där alla nallar från varandra och genrer placeras i nya sammanhang och korsbefruktas till nya popmutationer är det inte längre lika självklart.

– Vi befinner oss i inledningsfasen av en ny global popkultur, början av en ny era, säger Daniel Haaksman.

– De senaste femtio åren har städer som New York, Los Angeles och London utgjort popmusikens kraftstationer. Idag har en massa andra nya städer som tidigare inte varit utmärkta på den mediala kartan tagit över den rollen. Vem hade för ett par år sedan trott att vi skulle dansa till musik från Angola på klubbar i Europa?

Publicerad i Sydsvenskan 2009-12-09

Läs också de andra delarna i reportageserien:

Del 1. Den nya skolan

Del 2. Pr-byrån hittar till klubben

Del 4. Topplistor mot strömmen

Bloggen När gata blev motorväg

 1/9 2011, 14:42 – Jonas | Arkiv,Artiklar

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: