Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Undantaget som blev norm

Def Jam Recordings förvandlade ljudet av New Yorks gator till en kommersiell popkultur och vände därmed upp och ner på hela musikbranschen.

I februari 1989 tar den 69-åriga publicisten och finansmannen Malcolm Forbes sin Harley Davidson-motorcykel till en fest i Los Angeles.

Den är vid tiden för musikbranschens årliga Grammygala. I protest mot att utdelningen av den nyinstiftade rapkategorin uteslutits från tv-sändningarna har delar av hiphopetablissemanget bojkottat festen och fixat ett eget galej. Bland gästerna syns LL Cool J, Public Enemy, Slick Rick, nuvarande Hollywood-stjärnan Will Smith  och flertalet andra av dåtidens största hiphopnamn.

På festen intervjuas Forbes, grundare av finanstidningen med samma namn, av tv-programmet Yo! MTV Raps Fred ”Fab 5 Freddy” Brathwaite. Med sitt vita hår, tjockbågade glasögon och anspråkslösa gråa stickade tröja är Malcolm Forbes en udda karaktär i sammanhanget.

Drygt 20 år senare är rollerna på sätt och vis ombytta. När Forbes förra året listade USA:s 400 rikaste människor placerade de mångmiljardären Warren Buffett på omslaget tillsammans med Shawn Carter, mer känd som Jay-Z.

I mitten av 80-talet när Def Jam Recordings bildades kunde ingen förutse att en rappare och före detta cracklangare från bolaget 27 år senare skulle pryda omslaget till världens mest prestigefyllda finanstidning.

I den fasligt snygga men faktamässigt lite slarviga kaffebordsantologin ”Def Jam Recordings – The First 25 Years of the Last Great Record Label 1984-2009” berättas historien om skivbolaget som förutom Jay-Z och ovan nämnda hiphopstjärnor kan inkludera namn som Beastie Boys, Kanye West och nyligen Malmö(in)aktuella Rihanna i sitt CV.

Def Jam Recordings startades av Rick Rubin våren 1984 i ett studentrum på New York University. Rubin var vit, innovativ producent, gillade punk och såg likheter mellan genren och hiphopklubbarnas råa opolerade energi.

Ganska snart blev han presenterad för afroamerikanen Russell Simmons. Med sitt företag Rush Entertainment hade Simmons flera års erfarenhet som festfixare och manager till tidiga rapstjärnor som Kurtis Blow och Run-DMC. Russell Simmons bror Joseph ”Run” Simmons var en av gruppens frontpersoner.

Def Jam var varken först eller nödvändigtvis bäst. Men de hade förmåga att ta genren utanför den ursprungliga målgruppen och förpacka ljudet från New Yorks gator till en global kommersiell popkultur.

”Russell fick mig att se hiphop som en affärsverksamhet. Det förändrade mitt liv”, som Kevin Liles, VD på Def Jam mellan 1999 och 2004, uttrycker det i boken.

27 år efter sin första hiphopsingel är Def Jam Recordings ett miljardimperium som ägs av Universal Music Group, musikvärldens största bolag. Men hur kunde ett gör-det-själv-bolag, ”starkt förankrat i ett vänstertänk”, enligt Rubin, växa till ett av musikindustrins mäktigaste?

Som många andra framgångssagor var Def Jam resultatet av att rätt människor träffade varandra vid rätt tillfälle.

Tajmingen var perfekt. Både rocken och den svarta musiken stod och trampade luft för tillfället. 1970-talets sista discotåg hade lämnat stationen för länge sedan. Punken var död. Den nyfikna allmänheten suktade efter något nytt.

Samtidigt var gränsen mellan vit och svart popkultur på väg att för suddas ut tack vare ras- och genreöverskridande superstjärnor som Madonna, Prince och Michael Jackson.

Def Jam Recordings: den konstnärligt nyfikna idealisten Rick Rubin och entreprenören Russell Simmons både personifierade och drev den utvecklingen framåt.

Vid sidan av hiphopgrupper som Public Enemy och Beastie Boys släppte bolaget även smöriga soulveteranen Oran ”Juice” Jones och stilbildande thrashmetalbandet Slayer.

Som brygga mellan svart och vit popkultur, mellan underjord och etablissemang, mellan nyskapande uttryck och traditionell kommers var Def Jam på flera sätt föregångare till brittiska XL Recordings och andra trendkänsliga independentbolag som har vuxit till maktfaktorer på dagens musikmarknad.

Rick Rubin lämnade Def Jam redan 1988. Russell Simmons sålde sina sista 40 procent av bolaget till Universal 1999.

Det unika med Def Jam är att de lyckats behålla förankringen till sina rötter även efter att företaget vuxit och människor gått vidare i sina karriärer. Till och med en überkommersiell popartist som Rihanna har klara kopplingar till den en gång underjordiska afroamerikanska och västindiska musikkultur som Def Jam härstammar från.

Bokens titel antyder att Def Jam var slutet på en era men situationen påminner mer om ett paradigmskifte.

”Amerikansk pop, post-Def Jam var vassare, originellare och personligare. Oavsett om de lyckades eller inte i sin vilja att förstöra alla tidigare regler hade de vid sidan av det som blev kvar skapat ett utrymme för något bättre”, skriver Bill Adler, före detta PR-chef på Def Jam och en av huvudförfattarna till boken.

Det går att se Def Jam som startskottet för en utveckling där alternativa och avvikande röster växte och blev lika betydelsefulla som det normativa – och många gånger vita – popetablissemanget.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-11-19

 20/11 2011, 12:30 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

2 kommentarer till “Undantaget som blev norm”

  1. Micke Thorsby
    november 21st, 2011

    Riktigt riktigt bra.

  2. Jonas
    november 21st, 2011

    Tack! Många fina fotografier i boken.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: