Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Lil Boosie

Vissa människor finner sina hjältar och hjältinnor i Science Fiction-filmer, NBA eller Champions league, andra på catwalken i Paris, en rockklubb i Manchester eller bland romantikförfattare på biblioteket. Vi fann dem i amerikansk gangstarap. Artikel om den fängslande sydstatsrapparen Lil Boosie och hur det är att växa upp till ljudet av gangstarap i en småstad i Sverige. Ursprungligen publicerad på Malmöbutiken Très Bien Shops webbsida.

För mer än ett och ett halvt år sedan fann jag överraskande mitt namn i amerikanska The Advocate, den största tidningen i Louisianas huvudstad Baton Rouge. Överraskande för att jag varken har varit i södra USA eller någonsin publicerat en text om ett Louisiana-relaterat ämne på engelska.

Artikeln refererade till en text i vår lokala morgontidning i södra Sverige. Jag hade skrivit om Baton Rouge-rapparen Lil Boosies album ”Superbad: The Return of Boosie Bad Azz”. Min recension fanns till och med översatt från svenska till engelska och återgiven i sin helhet på The Advocates webbsida. Utan att läsa in alltför mycket mellan raderna fick jag en känsla av att artikelförfattaren Marissa Frayer fann det lite lustigt att en svensk tidning uppmärksammade en rappare från Baton Rouge.

På sätt och vis hade hon rätt. Majoriteten av Sydsvenskans läsare befinner sig långt från det USA och den verklighet som Lil Boosie och liknande rappare porträtterar. Samtidigt har ljudet av afroamerikansk hiphop varit en viktig del av den svenska populärkulturen sedan mitten av 80-talet.

Jag var tio år när jag började lyssna på hiphop. De första skivorna jag spelade om och om igen på kassett var Beastie Boys ”Licence To Ill” och Run DMCs ”Tougher Than Leather”. Det har snart gått 25 år sedan dess.

När artister som N.W.A. i slutet av 80-talet introducerade Amerika för sidor av Los Angeles som aldrig visats i några Hollywoodfilmer dröjde det inte länge innan Comptongruppens musik även gick att hitta i de småstadshålor som jag och merparten av alla svenskar vuxit upp i. Skivorna låg inte högt på försäljningslistorna och gjorde inga stora avtryck på mainstreamkulturen i Sverige då. Men de gick att finna för dem som letade.

Oavsett om ditt intresse är musik, konst, mode, film eller design är du som svensk uppväxt med att söka, lite som en guldvaskare eller en hiphopproducent på jakt efter det perfekta beatet i loppmarknadernas dammiga skivbackar. För den som är intresserad av alternativkultur i Sverige är gräset alltid grönare någon annanstans. Hur skulle det inte kunna vara det när utbudet ständigt speglar de blott 9 miljoner människor som bor här?

För dem som förälskade sig i hiphop, gangstarap och romantiserad ghettorealism på 90-talet var mitten av 00-talet inga roliga år. Den 50 Cent som hade gjort sig ett namn på mixtapes och sippat Bacardi ”In Da Club” förvandlades snabbt till en popartist i mängden. Och även fast The Game försökte hålla den blodröda fanan högt på den motsatta kusten var det många som hellre blickade söderut. Mot städer som New Orleans, Houston och Atlanta. Mot lokala subgenrer som bounce, screw och crunk.

När väl hiphopkartan ritats om och fått nya huvudstäder dröjde det inte länge innan artister som Lil Wayne och T.I. var så stora att de mer förknippades med toppen av Billboardlistan än sina hemstäder. Men en rapstjärna förblev lojal till sin hemmaplan och sina gamla lokala kollegor även efter att sydstatsrappen förvandlats till storsäljande popmusik: Torrence Hatch, mer känd som Boosie Bad Azz eller Lil Boosie.

Jag är ganska säker att det var Très Bien Shops Hannes Hogeman som introducerade mig för Lil Boosies rakbladsvassa röst och ettriga ordflöde. Inledningsvis förvånades jag över att hiphop – i synnerhet gangstarap, om vi tillåter oss att använda den termen även i de här sammanhangen – var den mest spelade musiken på Très Bien Shops kontor. Men vid närmare eftertanke kändes det bara logiskt.

Det finns dem som hävdar att vår musiksmak cementeras mellan vi är femton och tjugo år. Tonårens hjältar och preferenser följer sedan med som en måttstock för vårt fortsatta musikkonsumerande i resten av livet. Vad som får oss att välja en hjälte framför en annan är svårt att svara på. De beslut man tar som tonåring är sällan särskilt rationella eller eftertänksamma. Tonåringar väljer det som känns dope och fresh, oavsett om det handlar om inköp av kläder, musik eller vilka böcker eller tidningar vi läser.

Vissa människor fann sina hjältar och hjältinnor i Science Fiction-filmer, NBA eller Champions league, andra på catwalken i Paris, en rockklubb i Manchester eller bland romantikförfattare på biblioteket. Vi fann dem i amerikansk gangstarap.

I oktober 2006 beskrev dåvarande New York Times-journalisten Kelefa Sanneh Lil Boosie som att han hade de fem egenskaper som varje rappare behöver: en röst man minns, infekterat förkärlek till skitsnack, dålig attityd, regionalt rykte och ett skivkontrakt. Tidigare samma år hade Lil Boosie släppt storbolagsdebuten ”Bad Azz” och med hjälp av sovrumsdansande fans fått en internethit med ”Do tha Ratchet”, en av många singlar det året som förvandlade lokala låtar till nationella och globala youtube-anthems.

Lil Boosie jämförs ofta med Tupac Shakur och ”Set It Of” kan mycket väl vara hiphopvärldens hårdaste verbala uppgörelse sedan just 2Pacs ”Hit Em’ Up” från 1996. Det som utmärker honom, förutom de mångfacetterade texterna, är hans speciella förmåga att likt en sydstatsversion av Busta Rhymes helt ta över låtarna han gästar. Det spelar ingen roll vem originalartisten är. Det enda man minns från låtar som ”Wipe Me Down” är Lil Boosies raspiga röst som lätt får en lätt att tro att han gurglat halsen med tårgas innan han klev in i mikrofonbåset.

Torrence ”Lil Boosie” Hatch växte upp i södra Baton Rouge och beskriver sin uppväxt som familjär under omständigheterna. Mamman var lärare i naturvetenskap på Middle School. Pappan hade missbruksproblem.

– I was a regular bad ass kid, playing sports, rippin and runnin, berättade Lil Boosie för The Faders Chris Richard i april 2008.

Men när pappan gick bort i samband med en hjärntumör 1997 förändrades Boosie. Det dåliga uppträdandet eskalerade. Musiken och skrivandet, som han fått intresse för genom mammans böcker och diktsamlingar, blev en ventil för att hjälpligt hantera och uttryckta de känslorna som riskerade att koka över inombords.

Det dröjde inte länge innan Lil Boosie började göra avtryck i hemstaden. Som 15-åring jobbade han med lokala hiphop-hjälten och sedermera mentorn C-Loc. Efter ett tag nådde surret om den lovande rapparen de lokala entreprenörerna Melvin ”Mel” Vernell Jr och Marcus ”Turk” Roach. Under överseende av legendariska UGK-rapparen Pimp C hade duon lanserat skivbolaget Trill Entertainment i ett försök att upprepa den succé som Cash Money/No Limit upplevt i grannstaden New Orleans några år tidigare.

När Boosie 2000 tvingades till sin första runda bakom murarna, efter att ha blivit ertappad av polisen i en stulen bil, var det Trill Entertainment som borgade ut honom och gav honom skivkontrakt. Olyckligt nog skulle det varken bli hans sista strid med rättvisan eller sista besök i fängelset.

I låten ”I Remember” tänker Lil Boosie tillbaka. Över ett tillbakalutad beat med en irriterande syntslinga konstaterar han att aldrig glömt det förgångna, varken de bra eller dåliga stunderna. Dagarna i bar överkropp under den stekande sommarsolen, sitt första paket med weed, morfar som predikade i kyrkan, när han första gången bar pistol till skolan, pappans misshandel av mamman, när han själv blev utsläppt från fängelset.

Han låter som en gammal veteran som vid ålderns höst reflekterar över sitt liv. I verkligheten hade Boosie ännu inte fyllt 25 år.

Gangstarap har ända sedan dag ett byggt på en mer eller mindre avvägd blandning av fiktion och gaturealism. Det är uppenbart att människor som tillhör toppen av underhållningsindustrin och driver mångmiljonföretag inte har tid att hustla på gatorna och att många av historierna och händelserna de berättar om i sina texter är uppdiktade. Lika uppenbart finns det en koppling – ibland historisk, ibland aktuell – till en kriminell värld som är högst verklig. Till skillnad från exempelvis Martin Scorsese, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Al Pachino och andra legender som trovärdigt porträtterat en kriminell livsstil på film har de största gangstarapparna aldrig lika tydligt lyckats distansera sig från det levernet. Innan den före detta fängelsevakten Rick Ross bevisade motsatsen ansågs ett rövarliv – a thug life – närmast vara en nödvändighet för att ge historierna styrka och trovärdighet. Men att spela en roll trovärdigt är självfallet inte det samma som att leva den rollen till hundra procent.

Ibland inbillar jag mig att vi i media och andra utomstående har svårare att skilja på rollerna än rapparna själva. Att vissa avdelningar och personer inom den amerikanska polisen specialbevakar hiphopscenen säger förmodligen lika mycket om det amerikanska polisväsendet och andra utomståendes fördomar som det verkliga behovet för sådana aktioner. Att flera av hiphopvärldens allra största stjärnor avtjänar, eller nyligen avtjänat, fängelsestraff kan lika mycket ses som ett bevis för ett uppfuckat amerikanskt rättssystem som ett bristande omdöme från artisterna i fråga. Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.

Med facit i hand är jag inte övertygad om att den badazz-attityd som Kelefa Sanneh pratade om i New York Times är att rekommendera för den rappare som vill ha en stabil karriär. För Torrence Hatch innebar det att han tvingades bevittna släppet av sitt fjärde studiealbum bakom lås och bom. Sedan september 2009 avtjänar Lil Boosie nämligen ett fyraårigt fängelsestraff på Dixon Correctional Institute i Louisiana efter att för tredje gången blivit dömd för marijuanainnehav.

Den 17 juni förra året blev saker flertaligt gånger värre när Hatch anklagades för delaktighet i mordet på den före detta skivbolagskollegan Terry Boyd.

Lil Boosie är anklagad för att ha anlitat Michael ”Marlo Mike” Louding för att mörda 35-åriga Boyd, som sköts till döds, 21 oktober 2009.

I en intervju med On Wax Magazine i september 2011 förnekade Hatchs advokat Martin Regan anklagelserna:

– Det finns en individ som har hävdat att Torrence Hatch är den personen som skickat honom, anlitat honom och hyrt honom för att mörda någon. Jag uppfattar det som att den här individen sedan dess har tagit tillbaka det uttalande för att det helt enkelt inte är sant. Den här personen som vi har att göra med har mördat tre eller fyra människor.

Som om inte det var tillräckligt dömdes Boosie i slutet av november förra året till 8 år i fängelse efter att han förklarat sig skyldig till att vid tre tillfällen ha försökt smuggla in narkotika på Dixon Correctional Institute and the Louisiana State Penitentiary.

Utöver det försöker utredarna bevisa att Lil Boosie har varit involverad i fem andra mord kopplade till Michael Louding.

Boosie själv förnekar alla dessa anklagelser och hävdar att distriktåklagaren Hiller Moore III har en personlig vendetta mot honom.

– Jag sitter här på grund av de låtar jag spelade in innan jag fängslades. Låtar om polisen i Baton Rouge och vad som händer här, berättade Lil Boosie i en intervju med XXL Magazine i maj 2011.

– Det är många saker med vårt skivbolag som samhället inte gillar… de beslagtog min hårddisk från mitt hem efter att jag blivit arresterad. Jag har dagar av album där. De har fortfarande inte lämnat tillbaka den trots att de haft den i över ett år. Jag behöver den där musiken.

Boosie advokat Jason Williams menar att distriktåklagaren försöker övertyga allmänheten att det finns en koppling mellan en massa fall utan att det finns några faktiska åtal.

– Det är ett fall som han är åklagad för, berättade Williams för CBS tidigare i år. Men det är den nivån orättvisorna befinner sig på inom den här myndigheten som försöker sätta dit en oskyldig människa. Och i det faktiska fallet finns inte ett enda bevis som pekar mot Lil Boosue bortsett från det faktum att han är en ung svart man som har lyckats bra i Baton Rouge.

I september 2010 släppte Lil Boosie sitt fjärde fullängdsalbum ”Incarcerated”. Lil Boosie och skivbolagskollegan Webbie spelar två av huvudrollerna i Damon Dash-skrivna filmen ”Ghetto Stories” som utspelar sig i Baton Rouge och släpptes tidigare i år på DVD. Mordrättegången mot Lil Boosie startar 30 april 2012.

 7/4 2012, 13:35 – Jonas | Arkiv,Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

En kommentar till “Lil Boosie”

  1. […] of an article you wrote about rapper/former classmate/non-murderer(?) Lil Boosie. (HERE in English. HERE in Swedish.) WHAT THE FUCK IS GOING ON IN THIS PLACE?? HOW IS THIS […]

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: