Spank Rock
Spank Rock blandar pojkrummets hip hop-estetik med rockriff, klubbrytmer och tonårsminnen från Baltimore.
– Får jag gissa vad du kommer att fråga mig? Du vill veta varför jag har döpt en låt till Rick Rubin.
Med en massiv ryggdunkarklack på nätet har Naeem Juwan och hans grupp Spank Rock på mindre än ett år gått från My Space-hemsidor till uppslag i de största dansmusiktidningarna. Så nu tvingas Naeem gång på gång förklara att han tillägnat Beastie Boys-producenten och Def Jam-pionjären Rick Rubin en låt för att denne vågade omdefiniera hiphopens gränser.
Med för stora Cazalbrillor och städad skateboard-look ser Naeem mest ut som en blandning av Pharrell Williams och Mookie, Spike Lees rollfigur i 80-talsklassikern Do The Right Thing. På samma sätt som M.I.A. för ett år sedan fick en ny publik att lyssna till brasiliansk baile funk genom att presentera musiken i ett fashionabelt popsammanhang, har Spank Rock blivit en brygga till både amerikansk radio och europeiska klubbar för hemstaden Baltimores trimmade, basindränkta hip hop-breaks, poppiga soulsamplingar och repetetiva texter om vapen och porr.
Spank Rocks mesiga yttre är ett exotiskt inslag som legitimerar ett annat tilltal än den ursprungliga Baltimore Club-scenens machopionjärer. Men Naeem känner sig inte bekväm med att utmålas som ambassadör för genren.
– Jag är ingen Baltimore Club-artist. Det är bara en av flera influenser. Om inte hipstermedia varit väldigt inne på Baltimore för tillfället skulle jag aldrig ha placerats i det facket. Vår ep Put That Pussy On Me var gjord enligt det mönstret, samma sak med B-more Gutter Music. Men det är bara en aspekt av vad vi gör. Albumet ger definitivt en bättre helhetsbild.
På debuten Yoyoyoyoyo är de smattrande B-more-rytmerna ersatta av hårda hip hop-beats i högt tempo som spökats ut med gitarriff och vibrerande basgångar. Om någon påstod att det var en råkopia av ett kommande N.E.R.D-album som läckt ut skulle ingen höja på ögonbrynen.
Naeem Juwan växte upp i ett svart medelklassområde i Baltimore men tillbringade tidiga år på privatskola. I mitten av 90-talet, när han var fjorton, började han springa på klubbar och kom i kontakt med den lokala klubbmusik som först idag hittat utanför Baltimores stadsgränser.
– Före Internet var du tvungen att bo i typ New York eller LA om du ville nå ut till resten av världen. Den här musiken gjordes bara i Baltimore och ingen var riktigt intresserad av att sprida den av den anledningen att det inte behövdes. Alla lyssnare fanns i Baltimore. Scenen var helt självförsörjande.
Naeem var länge inställd på en ryggsäckskarriär i hiphopens underjord. Han hängde med Mos Def och Black Star-producenten Sean J Period och hoppades ett tag på att bli involverad i gruppen. Som 18-åring flyttade han till Philadelphia och kom genom ghettobascirkusen kring dj-duon Hollertronix åter i kontakt med den musik han hört på klubbarna i Baltimore några år tidigare. Naeem slog sig ihop med producenten och discjockeyn Alex ”Xxxchange” Epton som övertalade honom att lägga kånkenambitionerna på hyllan och istället göra bootybasmusik för klubbarna.
Precis som dj:er som Diplo och Aaron Lacrate, samt den senares klädmärke Milkcrate Athletics, har Spank Rock med hjälp av dj-romantik och nynostalgisk hip hop-estetik – mer Air Jordan och Nintendo än vintage Puma – återförenat hiphopen med den elektroniska klubbmusiken.
– När jag var yngre tänkte jag att klubbmusik och hip hop var olika saker. Jag hade kul när jag sprang på klubbar, men jag ville vara en rappare och trodde inte att de olika sakerna gick att förena. Nu struntar jag i vad som förväntas av mig och koncentrerar mig på vad jag vill göra istället.
Publicerad i Rodeo i maj 2006.
Etiketter: Aaron Lacrate, Baltimore Club, Black Starr, Diplo, Hiphop, M.I.A., Mos Def, N.E.R.D., Naeem Juwan, Rick Rubin, Sean J Period, Spank Rock, Spike Lee, XXXchange
Du kan lämna feedback eller pinga.