Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Oliver Huntemann

– Dansmusiken är fortfarande en väldigt ung scen. De allra flesta som besöker klubbarna är mellan 16 och 25 även idag. Skillnaden jämfört med tidigare är att alla DJs och producenter är mycket äldre vilket blivit lite av ett problem. Det kommer inte in något nytt blod. De största namnen heter fortfarande saker som Sven Väth och Steve Bug.

Om det beror på blygsam ödmjukhet eller dålig självinsikt låter jag vara osagt, men den tyska electrohouseproducenten Oliver Huntemann kunde gott och väl ha inkluderat sitt eget namn i sammanhanget.

I början av åttiotalet upptäckte han som så många andra den mix av kreativ gatuenergi från New York som inkluderade bland annat hiphop, naiv electro och drömmar om disco. När acid house några år senare sköljde över världen i en våg av hedonism och nytänkande sveptes Oliver Huntemann med.

Som en del av gruppen Humate fick han 1993 ett genombrott med singeln ”Love Stimulation”. En trancehymn med omedelbart poppiga pianoslingor som snabbt gjorde den till en klassiker för genren.

– I början var dansmusik en totalt ny kultur, nästan som punken. Idag är den mer en del av musikscenen i allmänhet, som hiphop och rock ungefär. Ingen av oss som var med då trodde att det skulle utvecklas till något som vi kunde leva på femton år senare. Allt var bara en kul grej. Ändå är det precis det vi gör fortfarande.

Idag driver Oliver Huntemann skivbolagen Confused och Dance Electric samtidigt som han på mängder av andra bolag släpper melodiös electrohouse som både är party och melankolisk på samma gång.

Ihop med studiokollegan Stephan Bodzin bildar han superduon Rekorder. Tillsammans fick de 2006 en stor klubbhit med en fantastisk omarbetning av Depeche Modes klassiker ”Everything Counts”.

Varför tror du att det finns så få yngre producenter och DJs när det uppenbart finns ett intresse hos den generationen i och med att det är de som springer på klubbarna?

– Många äldre är erfarna och har rutin. De vet vad som ska göras samtidigt som de fortfarande vill vara på topp. Visst pushar de för några få yngre namn men inte för många då de själva därmed skulle riskera att förlora sin position.

– På samma gång kan jag känna att många av de yngre som gärna springer på klubbar inte är lika intresserade av att anstränga sig för att bli bra. De måste bli mer självkritiska och inte börja skicka låtar till skivbolag så fort de köpt en dator och lyckas sätta ihop en baskagge och en basgång. Det är en lång väg att gå innan man blir en bra och framgångsrik producent. Man måste jobba hårt.

Publicerad i Sydsvenskan 2007-05-26.

 

 28/5 2007, 17:10 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: