Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

A Mountain of One – den långa flykten

För de flesta låter A Mountain of One som ett proggrockband från 70-talet. Men de som lyssnar mer noggrant kommer att höra ekon av 20 år gammal brittisk dansmusikhistoria som de senaste åren har fått en renässans.

I en stor artikel i brittiska Guardian för några veckor sedan förutspådde man att en tredje ”summer of love” var nära förestående. Nu sitter Londongruppen A Mountain of Ones musikaliska överstepräst Mo Morris i en hotellfoajé i Tyskland och säger exakt samma sak.

– Det kommer att komma en summer of love nästa år. Allt går i cirklar.

Vad de pratar om är de glädje- och ecstasyrusiga hippiesomrarna i slutet av 80-talet som ledde till housens stora genombrott i England.

House hittade till England via några semestrande brittiska dj:ar som förälskat sig i musiken, drogerna och den avslappnade atmosfären på baleariska semesterön Ibiza. Tillbaka i England försökte de återskapa samma sak. Ett par år senare hade allt vuxit till den största och absolut viktigaste ungdomskulturen i landet sen punken.

A Mountain of One är en av flera grupper som de senaste åren uppdaterat den baleariska musikmix som hela tiden skvalpade i bakgrunden till de där kärlekssomrarna för 20 år sedan. Men om andra, som norska discoproducenterna Todd Terje och Lindstrøm, fäst spegelbollar i palmerna kan A Mountain of One inte med den godaste vilja beskrivas som något annat än psykedelisk 70-talsrock med uppenbara influenser från Pink Floyd och Fleetwood Mac.

– Vi gillar saker med detaljerad och genomtänkt produktion. Att atmosfären i musik är viktigt har ett band som Pink Floyd bevisat flera gånger om. Det är samma sak för A Mountain of One, säger Mo Morris.

Historien om A Mountain of One börjar egentligen redan för fem-sex år sedan på Electric Stew, en klubb i London som Mo Morris var inblandad i. Idén var att blanda konst och poesiuppläsningar med liveband och dj:s som spelade en eklektisk mix av rock, disco och modern dansmusik.

Electric Stew blev en stor framgång, speciellt bland de lite äldre och kräsna nattfjärilarna inom Londons kreativa maffia.

Genom Electric Stew lärde Mo Morris känna Zeb Jameson. När Mo Morris efter ett par år i Berlin återvände till London bildade han A Mountain of One tillsammans med Jameson och discjockeyn Leo Elstob från det inflytelserika lilla housefanzinet Faith.

– Vi ville göra något fint och vackert som gick mot strömmen för hur annan brittisk indiemusik lät. Vi ville ändra atmosfären inom brittisk rock, säger Mo Morris.

– Mycket brittisk rock handlar om helt alldagliga saker. Men när jag lyssnar på musik vill jag inte höra om ett bråk på en pub eller någon som gjort slut med sin flickvän. Jag vill att musik ska ta mig någon annanstans.

Förra året samlade A Mountain of One sina tidiga ep och singlar på albumet Collected Works. Skivan hyllades närmast unisont både i England och utomlands.

Gruppens utdragna popmusik fick inte bara housefanatiker att plöja igenom skivbörsarna efter rockplattor de överhuvudtaget inte hade rört ens med tång för ett par år sedan. De fick också trendkänsliga modeorakel att svälja hippieromantiken och eskapismen med hull och hår.

Mo Morris har en förklaring till det.

– Vi lever i en tung tid just nu. På det viset påminner det en del om det tidiga 70-talet med mycket krig och oroligheter. Därför tror jag människor behöver något att fly iväg med idag.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-03-07.

 7/3 2008, 15:26 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: