Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Melo

Nils Tull har något som paradoxalt är ovanligt i Soulsverige. En unikt bra röst som kan förvandla de mest banala vardagshistorier om kärlek till en klump i halsen. Det har dröjt nästan fem år sedan de första demoinspelningar under namnet Melo rev ner stående ovationer, tills att han nu färdigställt debutalbumet Off My Chest

The End Studios, utanför Lund. En sensommarkväll i September 2005.

Tillsammans med dansmusikproducenten Rasmus Faber och ett par musikervänner från Stockholm har Melo efter många om och men inlett inspelningarna av sitt kommande album. De har befunnit sig i Studion i Skåne i ett par dagar redan men fortfarande är det mycket jobb kvar. Kanske mer än vad de själva inser när Rasmus Faber tonar ner bakgrundsljudet och Melo sätter sig vid flygeln i inspelningsrummet.

Från studioväggen tittar Sture Johanssons Haschflicka ner på de röda sammetssofforna.

Rasmus Faber sitter bakom de tre meter mixer bordet med panel i läder och guidar. Han verkar vara pedanten i sällskapet, musikermusikern som alltid vill göra en tagning till för säkerhetsskull medan Melo mer går på känsla.

– Jag funderar på att slänga ut soffgruppen hemma och köpa flygel. Det är det enda man behöver i livet. En flygel och en flickvän, säger Melo och skrattar.

Ur högtalarna pumpar en långsamt monotomt basrytm. Det påminner lite om Los Angeles-trion Sa-Ra Creative Partners som producerade delar av Erykah Badus senaste skiva. Nu är rollerna ombytta. Rasmus Faber har placerat sig vid flygeln medan Melo försöker navigera i rullgardinsmenyerna i inspelningsprogrammet på dataskärmen.

– Insert track? Finns det ingen New Track. Fan, här blir man förnedrad.

Måndag 19 maj 2008.

Klockan är lite över åtta på kvällen när jag ringer upp Melo i Stockholm. Det är andra gången vi talas vid sedan vi sågs i The End studios för snart tre år sedan. Skillnaden är att det nu finns något konkret att prata om. Skivan är äntligen klar. Och även om det officiella släppdatumet inte är förrän 26 maj finns den redan att hitta på Itunes.

Jag frågar honom om varför det tagit så lång tid.

– Jag gjort en massa andra grejer och bara jobbat med skivan när jag haft tid och lust. Stundtals har jag varit väldigt trött på den. Känt att jag inte orkar mer och bara vill lägga ner allt. Men efter två år vaknade jag bara upp och allt var klart.

Varför har du inte tagit dig tid tidigare?

– Det har varit det lite typiskt jantelagssvenska, att jag haft dåligt självförtroende och inte vågat. När folk börjar tycka till blir det lätt att man ifrågasätter sig själv och tänker lite för mycket.

Vad har varit svårast?

– Att sätta stopp och bestämma mig för att det är klart. Rent aktivt har det inte tagit lång tid. Det som tagit tid är att släppa taget och våga ta steget från lovande till en riktig artist som släppt en skiva.

Det är omöjligt att lyssna på Melo utan att höra ekot av Stevie Wonders sena 70-tal. Men när Stevie Wonder även i sina mörkaste stunder alltid sett till att det brunnit ett hoppfullt ljus i slutet av tunneln stannar Melo på ”Off My Chest” hellre kvar i lägenheten med nedrullade gardiner och sina kärleksproblem som enda sällskap.

– Stevie Wonder är en kristen amerikan medan jag är en vanlig melankolisk svensk snubbe. Mina texter är mer jag. Det är svårt att bli inspirerad av andras texter på samma sätt som deras musik.

Är det lättare att skriva om olycklig kärlek än lycklig kärlek?

– Jag tror det. Det är då jag blir kreativ. Det är då det känns mycket. När jag är kär blir jag euforisk och vill vara med den personen hela tiden. Men när man blivit sårad, det är då man bara vill sitta vid pianot.

Publicerad i Sydsvenskan, Dygnet Runt, 2008-05-21

 21/5 2008, 14:33 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: