Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Boss City

Kakan Hermansson och Elin Alvemark har blivit med klubb. Alla är välkomna. Men de som föredrar Håkan framför Robyn och helst umgås med samma gamla vanliga klubbugglor har förmodligen roligare någon annanstans.

I möten med vissa intervjupersoner behöver man nästan dra orden ur deras munnar. Elin Alvemark och Karin ”Kakan” Hermansson, som tillsammans arrangerar klubben Boss City på Bodoni i Malmö, tillhör inte den gruppen. Innan jag hunnit ställa en fråga har de svävat ut i ett resonemang som i tur och ordning tar sig an kärnfamiljen, barn, DN:s På Stan-redaktion, klubbkultur och en könsmaktsordning som gör att fula killar får snygga tjejer. Diskussionen mynnar ut i slutsatsen att det är viktigt att fortsätta att vara bitter.

– Jag är skitnöjd över att jag är bitter. Det har varit den största drivkraften i mitt liv, säger Kakan Hermansson.

Vi sitter på ett eftermiddagsstimmigt kafé på Möllevången. Kaféet visar sig ligga rakt över gatan från lägenheten där Kakan Hermansson tillbringar tiden när hon inte flänger mellan konstprojekt och tv-inspelningar i Stockholm.

– Vi ska ha en allmän väckelse i Malmö. Det är inte en diss mot någon annan men vi tycker att det saknas något och det som saknas har vi. Det är liksom inte så att vi behöver anstränga oss, säger Kakan Hermansson.

– Vi ska bara göra en förlängning av det vi är, tror på och gillar och försöka maximera den känslan till ett rum med musik och människor, fortsätter Elin Alvemark.

Exakt vad den känslan består av har de svårare att sätta ord på. Var för sig är nödvändigtvis inte de enskilda ingredienserna och musiken som spelas unik, men kompotten av alla beståndsdelar är det.

– När jag går in på en klubb tänker jag ofta: jaha, här står samma 150 personer som jag var på fest med förra helgen. Men den känslan kanske man inte vill ha jämt utan mer tänka: vad fan är det för människor som är här?, säger Kakan Hermansson.

– Det fina med Bodoni är att det inte är lika tydligt vilken sociokulturell bakgrund folk har. Det är mer öppet och inte taggat av hipsters eller ditten och datten. Ingen funderar på vilka de är eller varför de är där. De bara gör sin grej sida vid sida, fortsätter Elin Alvemark.

Boss Citys svarta och magenta­färgade flyers har rubriken ”It’s So Queer I Can’t Take It!”. Men Kakan Hermansson vill ändå inte kalla Boss City för en queerklubb.

– Det finns ett primärt mål att queers ska känna sig hemma till skillnad från en vanlig klubb där man kanske inte vågar hångla öppet med sin samkönade partner. Man ska känna sig lugn. Även om vi inte vill att genrer ska vara det primära spelar jag rap och r’n’b. Elin spelar house. Den som gillar indie och Håkan Hellström kommer inte gilla musiken.

Robyn då?

– Vi älskar Robyn! Men jag kommer också att spela Mariah Carey. R’n’b har låg status i många hiphopkretsar bara för att det är ”tjejigt”. Men jag vill ändå spela det för alla gillar det på dansgolvet. Men jag kommer inte enbart spela saker jag gillar. Det kan jag göra hemma. Jag behöver inte göra det när jag spelar ute för någon som jag vill typ ligga med, säger Kakan Hermansson.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-01-21

 2/2 2011, 10:27 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: