Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Klubbmalmö 20 år

I början av juni samlades 20 års klubbhistoria mellan Slagthusets tegelväggar i Malmö. Jag grävde bland gamla flyers och gamla artiklar och hittade en stad som förändrats men också en historia som upprepar sig.

Det är lördag i Malmö och majnatten är varm. I källaren på S:t Gertrudsgränd står Lundatrion The Eggstone och river av Sex Pistols gamla ”Anarchy In The UK”. De tre är totalt uppskruvade men inte hälften så hysteriska som killarna som flyger omkring med armar och ben åt alla håll till den vilda musiken. Mitt i kaoset står Björn Benner, från föreningen C-film som håller på att avsluta säsongen för Club Säpo, och studerar varje rörelse. Då och då plockar han fram sin kamera och tar en bild på gruppen eller någon i publiken som ser rolig ut.

Nej, händelserna ovan utspelade sig inte för några veckor sedan. Men med andra namn och annan musik kunde Martin Theanders reportage från Nöjesguiden 1989 vara en aktuell rapport från Klaffbron, Kontrapunkt, eller något annat ställe som lockar utelivets kräm just nu.

Mycket har naturligtvis förändrats i klubbmalmö på 22 år. Utbudet är extremt mycket större. Men mycket är också sig likt.

Varje klubbgeneration odlar sina mytomspunna oaser. Och för varje generation är de där första storögda mötena med nattlivsvärlden lika nytt och unikt.

– För oss var rejvscenen i början av 90-talet en revolution. Det var vår tids Woodstock, berättar Jimmy Lysell.

Som Jimi Disko är han en av de aktiva som varit verksam längst. I början av 90-talet ordnade han rejv i en industrilokal på Östra farmvägen. Mellan 1999 och 2001 låg han bakom Thank God It’s Friday på nu nedlagda Estrad på Kalendergatan.

– Jag älskar att arrangera klubbar och blir glad när gästerna mår bra för att det är en bra fest. Det är min kick, säger Jimi Disko.

22-åriga Olle Bergkvist tillhör en ny generation klubbarrangörer. Sedan i höstas driver han Noize på Inkonst.

– När vi började köra rejv på Näset var det ingen som gjort det tidigare. Jag körde tung electro men alla ställen i stan talade om att jag inte kunde spela den musiken. När folk säger att något inte går får man göra det själv.

Att ta saken i egna händer och erbjuda ett alternativ till etablissemanget har varit klubbarrangörers bränsle i alla år.

Det fick Lisa Thelin att starta Planet Smålands med bland andra eldsjälen Peter Spasson i 90-talets Lund. Det fick Tobias Lorentz, Ulf Larsen och Pelle Petterson att dra igång Tin Can Club 1987, en av de första konceptklubbarna med inriktning på rock i Malmö.

Förhoppningsvis kommer det alltid att finnas nya krafter som är villiga att plantera de frön de saknar i klubbfloran och rycka upp de blommor som blommat ut och vissnat.

Så ska det också vara menar Stefan Porutis, mer känd som DJ Qling. Mellan 1992 och 1995 drev han Manzana, av vissa ansedd som Malmös första renodlade house- och technoklubb, i en nu riven lokal vid Ångbåtsbron bakom Svävarterminalen.

Numera har han trappat ner och spelar högst sporadiskt ute.

– Det sker naturligt när man uppnår en viss ålder och förlorar sin trendkänslighet. När vi var unga fanns inget mer patetisk än gubbarna på fyrtioplus som spelade blues på pubarna. Idag spelar 40-åringarna deephouse. House är den nya gubbrocken och då är det dags att lämna över. Själv har jag inte tröttnat men jag tänker inte heller trötta ut folk med mina gamla housedängor om inte någon frågar efter dem, som nu på Slagthuset.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-10

 16/8 2011, 11:14 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: