Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Timbuktu

Mer musik och mindre löpsedlar var tanken. Det blev den mest öppenhjärtiga och personliga platta Jason Diakité har spelat in.

2010 var ett turbulent år för Malmörapparen Jason Diakité, eller Timbuktu som han kallar sig som artist. Att hantera många bollar i luften samtidigt var inget ovanligt. Det nya var kändisjournalistiken som förvandlade blindtarmsoperationer, syndikalistblockader och det ekonomiska ormboet kring hans revisorer på Tambourine studios till potentiellt löpsedelsmaterial.

– Namnet Timbuktu blev förknippat med så många externa saker som jag aldrig var delaktig i att skapa. Saker som bara hände. Det fick mig att ifrågasätta om det var värt att vara artist om det samtidigt innebär att man kastas runt som en boll mellan olika tidningar. Det var inget liv jag ville leva, säger Jason Diakité när vi träffas i hans hemkvarter i multikulturella stadsdelen Möllevången i centrala Malmö.

Det är onsdag eftermiddag. En halvtimme tidigare har Jason Diakité avslutat sitt första inhopp som sommarpratare i radion. Under 90 minuter har han öppet berättat om livskriser, sin identitetsmässigt splittrade uppväxt som ”brun” i det akademiska Lund, sitt intresse för afrikansk historia och sina möten med sexslavar i krigets Kongo.

Öppenheten är också det många har tagit mest avtryck av på sjunde studioalbumet ”Sagolandet” som släpptes för ett par veckor sedan. Skivan är på flera sätt ett nytt kapitel i karriären. De musikaliska samarbetspartnerna är till stora delar nya liksom skivbolaget.

Ett tag övervägde han till och med släppa albumet under namnet Jason för att markera en nystart för sig själv.

– Jag ville utveckla personen Jason och inte bara artisten. Idag är jag 36 år och har lättare att se och betrakta saker för vad de är. Det är inte som för tio år sedan när man inte ville låtsas om det jobbiga. Uppenbarligen var det en grej som kickade igång lusten att skriva låtar igen.

Lusten att skriva tog honom tillbaka till karriärens tidiga år och en befriande känsla av att hiphop inte behöver vara mer komplicerat än rap till beats, rytmskellett.

– Oftast gör man de mest livsbejakande låtarna när man mår som jävligast. För mig var det en ny grej att kunna ge en glimt av de mörkare delarna av livet. Även om jag inte ville att plattan skulle bli mollsorkens höst-LP kunde jag i alla fall minska avståndet mellan rapparen och personen. Tidigare har jag dragit större växlar, behandlat Sverige och världen till exempel, gärna skrivit en story i tredje person om någon annan. Berättat om ”man”, ”dem”, ”vi” eller ”oss” snarare än om ett ”jag”. Jämfört med tidigare plattor tror jag att jag säger ”jag” väldigt mycket på den här skivan.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-01

 16/8 2011, 11:06 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: