Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Bill Cunningham

”Bill Cunningham New York” sammanfattar en livsgärning som är raka motsatsen till det många förknippar med modejournalistik idag.  Dokumentären visar en man som offrat sig själv för andras rätt att uttrycka sin individualitet.

I över trettio år har Bill Cunningham speglat modets skiftningar på gatorna i New York. I över tio år har regissören Richard Press arbetat med en dokumentär om hans livsgärning. Åtta år sägs ha gått åt till att övertala den lika försynta som legendariska fotografen för NY Times att ställa upp.

I våras hade filmen slutligen premiär på biografer i New York och sedan ett par veckor tillbaka finns den utgiven på dvd. Titeln är lika enkel och anspråkslös som mannen som porträtteras. ”Bill Cunningham New York”.

 

Allt började med ett axelparti. Året var 1978 och en kvinna i en kappa med en intressant skärning hade fångat Cunninghams intresse på gatan. Han var bara tvungen att fånga den på bild. Efter ett tag noterade han att även andra människor vände sig om när kvinnan korsade gatan.

Det var Greta Garbo. Cunningham, som aldrig ägt en tv eller varit det minsta intresserad av kändisskap och celebriteter, hade inte känt ingen henne. Det enda han hade haft ögonen på var kappans oemotståndliga axelparti.

Lyckligtvis fanns en redaktör som insåg värdet av bilderna på den skygga svenska filmstjärnan och genast efterfrågade fler fotografier i samma stil. 30 år senare är Cunninghams fotokolumner ”On The Streets” och ”Evening Hours” sällsynt träffsäkra tidsdokument över vad New York-borna burit genom åren. Oavsett om människorna på bilderna tillhör folket på gatan, societetseliten eller modevärldens ståtligaste påfåglar.

The New Yorker-journalisten Lauren Collins har jämfört den idag 82-åriga Cunninghams bilder med skolkataloger. Precis som gamla klassbilder visar Cunninghams fotografier modets utveckling genom åren på ett mycket ärligare sätt än vad de trendsättande aktuella modemagasinen någonsin kommer att kunna göra.

Jag bestämmer ingenting alls. Jag låter gatorna tala till mig. För att gatorna ska kunna tala till dig är du tvungen att ge dig ut och se vad de är.” säger Cunningham i filmen. ”Folk bara öppnar munnen och säger vad de tycker. Men det handlar verkligen inte om vad jag tycker. Det handlar om vad jag ser”, fortsätter han.

Precis som alla fotografer väljer Cunninham naturligtvis vem han riktar kameran mot och vad som är intressant att lyfta fram i tidningen. Men till skillnad från mycket övrig modejournalistik är Cunninghams bilder anmärkningsvärt åsiktsbefriade. Han tar aldrig ställning för vad som är fint eller fult. Ute eller inne. Rätt eller fel.

Anna Wintour, chefredaktör på amerikanska Vogue sedan 1988, menar att Cunninghams främsta egenskap är hans öga för det udda och avvikande. Jag vill tro att det innerst inne handlar om en vilja att lyfta fram individuella skillnader och likheter i en massproducerad, normativ värld.

Bill Cunningham växte upp en katolsk irländsk arbetarklassfamilj. Även fast han tillbringat halva sitt yrkesliv omgiven av flärd har han valt ett enkelt, för att inte säga asketiskt, liv själv.

Förra året tvingades han flytta från sin överbelarmade lilla våning på historiska kulturhuset Carnegie Hall i New York där han bott sedan 1960-talet. Lägenheten saknade badrum, kök och garderob, vilket inte spelade någon större roll då Cunningham aldrig ägt så många fler plagg än den blåa arbetsrock han gärna bär. Modellen är identisk med den som gatsoparna i Paris använder.

Trots att han dedikerat sitt liv till att dokumentera modevärlden har han aldrig tillåtit sig själv att bli en del av den. I en kändisfixerad samtid där många personer som bloggar och skriver om mode är större än ämnena de bevakar blir Cunninghams anspråkslösa anonymitet, värdighet och integritet en påminnelse om hur modejournalistiken skulle kunna se ut. Hur den borde vara. Eller?

I ett klipp från sent 80-tal berättar Cunningham om vad han finner så fascinerande med mode och kläder.

Mode är det pansar som gör det möjligt att överleva vardagslivet.”

I dokumentären blir det tydligt att Cunningham trots, eller snarare på grund av, en total avsaknad av sinliga och estetiska utsvävningar byggt upp ett tjockare pansar än de flesta.

Cunningham är religiös och går fortfarande i kyrkan varje söndag. När man inser att han medvetet eller omedvetet offrat vardagsliv, relationer och betydande delar av sin egen personlighet i arbetet med att lyfta fram andras utlevelser är det lika svårt att se poängen med hans enastående livsgärning som att hålla tårarna borta.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-26

 3/11 2011, 18:14 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: