Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Rihanna

Hon är den största popartisten från Karibien sedan Bob Marley. Trots att Rihanna är en popkulturell kameleont lyser det västindiska musikarvet ständigt genom hennes i artisteri.

Direkt efter Rihannas framträdande på den amerikanska Grammy-prisgalan i februari började kommentarerna spridas på mikrobloggen Twitter. I listan över de mest använda ämnesorden i människors statusuppdateringar klättrade en konstig formulering: ”#williebounce”

Många Twitteranvändare och Rihanna-fans lär ha kliat sig i huvudet av förvirring. Vem var den här Willie? Och vad hade han med Rihanna att göra?

För västindier, eller de som följer jamaicansk popkultur i andra delar av världen, fanns det aldrig någon tvekan om vad det handlade om. För dem var det bara ytterligare en bekräftelse på att något högst internt ännu en gång nått ut till de mest publika sammanhangen.

”Willie Bounce” är nämligen en jamaicansk hitsingel och en populär dans från mitten av 00-talet. Jamaicakännare som tittar noga på Rihannas framträdande på Grammy-galan kommer att se några bekanta danssteg drygt en minut in, sekunderna innan hon slänger av sig den vita blusen och den skotska houseproducenten Calvin Harris tjocka dansmusikrytmer sätter fyr på festfyrverkeriet.

Framträdandet på Grammygalan är väldigt typiskt för hur arvet från jamaicansk och karibisk populärkultur gång på gång återkommer i Rihannas artisteri. Ibland är det väldigt uppenbart som i reggaesingeln ”Man Down” eller videon till ”Rude Boy”, en enda lång hyllning till så kallade dancehall queens: Jamaicas extravaganta dansgolvsdrottningar.

Andra gånger är det mer subtilt. Som när discjockeyn spelade Collie Buddz – en populär reggaesångare från Bermudas – på en av hennes konserter i Köpenhamn för ett par år sedan.

Robyn Rihanna Fenty föddes 1988 på Barbados i Västindien. Som 16-åring flyttade hon till USA med drömmar om en karriär som sångerska, modell och skådespelerska. 2005 presenterade hon sig för poppubliken med ”Pon De Replay”, en fusion av pop, jamaicansk dancehallmusik och afroamerikansk r&b. Singeln blev en stor hit och beredde väg för albumdebuten på legendariska Def Jam Recordings, hiphopgenerationens motsvarighet till 1960-talets Tamla Motown.

Det stora internationella genombrottet kom två år senare med singeln ”Umbrella” och ”Good Girl Gone Bad”. Albumet nominerades till hela nio Grammys. Då hade Rihanna ännu inte fyllt 20 år.

Idag är Rihanna den största och mest inflytelserika karibiska popartisten sedan Bob Marley. Hon har hon vunnit mängder av priser och utmärkelser och positionerat sig som en av samtidens absolut främsta popstjärnor vid sidan av Beyoncé Knowles och Lady Gaga.

Det unika är att Rihanna har gjort det utan att skapa en distans mellan sig själv och sina fans. Det finns en transparants och öppenhet i hur hon väljer att kommunicera. Från den hjärtskärande intervjun i Good Morning America 2009, efter att hon blivit grovt misshandlad av dåvarande pojkvännen Chris Brown, till hur hon – eller vem det nu är som sköter hennes kommunikation i sociala medier – formulerar sig på Twitter.

Det låter kanske klyschigt. Men oavsett vilket uttryck eller sammanhang som den popkulturella kameleonten verkar i utstrålar hon en närhet och en äkthet som är ytterst ovanlig för en artist på den nivån.

Det kan vara något så banalt som en oskarp mobiltelefonbild från en svensk sjukhussäng eller en hälsning till västindiska fans och gamla vänner i form av några danssteg på en amerikansk musikprisgala.

Rihanna har sålt över 60 miljoner singlar och 25 miljoner album men lyckas ändå på något sätt framstå som en lokalkändis som precis blivit framgångsrik utanför kommungränsen.

Publicerat i Dalarnas Tidningar inför Rihannas spelning på festivalen Peace & Love 2012-06-30

 2/7 2012, 9:18 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: