Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Dubbelspel i klubbröken

Gränsen mellan legalt och illegalt är sällan suddigare och mer socialt accepterad än på Malmös klubbscen. Första delen av två i Sydsvenskan om kultur i gråzonen.

Inspirationen kom från Berlin. Drömmen var att skapa ett ställe där dansen och musiken – house och techno – var i fokus utan att störas av distraherande moment som snåla öppettider och löst folk som hamnat där av en slump.

De lyckades få ett hyreskontrakt för en lokal i ett av Malmös industriområden. Efter en tids renoveringsarbete var de klara för att öppna. Hösten 2011 arrangerades första festen.

– Jag väljer undergroundscenen framför Inkonst och Babel när som helst. Jag tror på att vara trogen sina rötter, säger discjockeyn Stefan, en av personerna som står på hyreskontraktet.

De underjordiska sammanhang han beskriver är vad många utomstående kategoriserar som svartklubbar.

– På Babel och Inkonst är bara hälften av besökarna insatta. Om jag spelar den musik jag vill kommer hälften av människorna inte att gilla det, och tillägger:

– För mig handlar det också om att undergroundmiljöerna lockar mer intressanta personer. Outcasts, punkare och folk som kanske inte vill vistas på Babel för att de tycker att det är för posh, eller inte har råd att gå på Inkonst.

Svartklubbar och illegala fester har varit vardag i Malmös kultur- och uteliv i många år. Scenen är så pass etablerad att den blivit en mer eller mindre smickrande del av stadens varumärke.

Den olagliga klubbscenen beskrivs ofta som en miljö där yrkeskriminella kränger smuggelsprit, droger och sex till en blåögd partypublik. Det är inte en felaktig bild. De elementen finns. Men inte överallt. För mellan de mörkaste delarna av utelivet och stadens etablerade kultur- och nöjesinstanser brer en stor gråzon ut sig. En gråzon av möjligheter för unga kreatörer, idealister och entreprenörer med stor idébank men ett sparkonto som gapar tomt.

Ibland innehåller sådana tillställningar fler element av det som brukar definiera en svartklubb – avsaknad av dans- och utskänkningstillstånd, bristande brandtillsyn, privatimporterad alkohol, svarta pengar och kriminellt beskydd exempelvis. Ibland är det färre.

Det unika med Malmö är att flera av personerna som står för innehållet på de mer ljusskygga kulturevenemangen parallellt gör helt lagliga arrangemang på etablerade nattklubbslokaler och bidragsfinansierade kulturhus.

Stefan och hans kollega Nils har anordnat fester i flera av dessa lokaler kring Möllevången. Ställen som Babel, Inkonst, Moriska paviljongen och Debaser har alla samarbetat med arrangörer som i andra lokaler arrangerat fester i den juridiska gråzonen.

Att etablerade nattklubbar och bidragsfinansierade kulturhus samarbetar med externa aktörer som är inblandade i illegala arrangemang som direkt eller indirekt konkurrerar med deras egen verksamhet kan verka konstigt. Den till synes liberala synen kan ha en förklaring i att flera av de bokningsansvariga på de stora uteställena kring Möllevången själva har varit verksamma på svartklubbscenen.

– Vi har alla gjort svartfester en gång i tiden, säger Ulf Eriksson som är producent på Inkonst och länge verkat som techno-dj och klubbarrangör.

Enligt honom har Inkonst inga åsikter om vad arrangörer gör utanför Inkonsts väggar.

– Vi har inte kollat folks brottsregister och tänker inte göra det. Så länge de gör ett legalt arrangemang hos oss har jag inget att göra med vad de gör på sin fritid. Om det är vettiga och bra personer är de välkomna.

Det är inte bara den elektroniska dansmusiken som har en lång historia av gör-det-själv-kultur. Många subkulturella grupperingar har en liknande tradition.

En av gör-det-själv-kulturens främsta lokala profiler är Rickard Daun. Han gör arrangemang på stora utelivskolosser kring Möllevången såväl som på mindre krypin. Förra året nominerades han till Nöjesguidens pris ”Årets nöjesförbättrare 2011”.

När Daun flyttade till Malmö för fem och ett halvt år sedan började han göra arrangemang i ett ateljékollektiv i Södra innerstaden. Anledningen var inte att han var utestängd från eller hade något emot de etablerade konsertlokalerna. Men han kände sig begränsad.

– Jag ville ge en mer intim upplevelse för artisterna och publiken.

Numera jobbar Rickard Daun närmast uteslutande med offentliga arrangemang. Men han kan fortfarande se en fördel med att verka i alternativa miljöer och menar att det blir mer personligt när besökarna slipper bli påtvingade en förutsägbar inramning med vakter och ”dyr bar”.

– Istället kunde vi bjuda publiken på soppa, om vi ville. Folk kunde gå dit och äta kvällsmat för 30 kronor och samtidigt lyssna på en konsert.

Just friheten är något flera lyfter fram som positiv aspekt av att göra egna fester och arrangemang utanför kultur- och nöjesetablissemangets lokaler. Den som aldrig frågar om lov slipper ofta ta hänsyn till lagar och påtvingade investeringar som vissa uppfattar som ett gissel och en hög tröskel i den svenska krog- och utelivsvärlden, inte minst ekonomiskt.

Den som endast betalar med sin egen tid och engagemang behöver inte heller ta hänsyn till att arrangemanget måste vara lönsamt i lika stor utsträckning.

Ulf Eriksson är noga med att påpeka att han skiljer mellan dem som valt att göra allt själva från dem som samarbetar med de kriminella grupperingar som styr vissa av de etablerade svartklubbslokalerna i Malmö.

Det var hyreskontraktet till en av dessa lokaler som Stefan och Nils skrev på för drygt ett år sedan. För att undvika problem med kriminella gäng valde de att samarbeta med en person med lång erfarenhet av att driva svartklubbar och tillräckligt med kontakter och pondus i den kriminella världen för att hålla eventuella bråkmakare i schack.

Ganska snabbt märkte dock Nils och Stefan att det inte var de själva som förde befälet. De märkte också att den person de valt att samarbeta med och hans mer ljusskygga affärskollegor drevs av helt andra motiv och inte delade duons mer idealistiska syn på att arrangera house- och technofester.

– Så fort vi renoverat och öppnat hade vi ganska lite att säga till om, säger Nils.

– Vi hade en tanke om vad vi ville göra, vilka artister vi skulle bjuda in och hur ofta vi skulle köra. För dem handlade det mer om pengar, säger Stefan.

Idag har hyreskontraktet löpt ut och samarbetet är avslutat. Både Stefan och Nils uttrycker en lättnad över att ha kunnat dra sig ur. Även om hjärtat fortfarande dunkar för undergroundkulturen har de inte en lika romantiserad syn på svartklubbsvärlden.

För vad som i början kändes spännande och gav en illusion av att vara en lönsam verksamhet, var i själva verket det motsatta. Spänningen och romansen övergick snabbt till desperation och sömnlöshet när hoten och kraven från människor i den kriminella världen började komma.

– Idag tror jag mer på att göra arrangemang i etablerade lokaler. Vi känner oss hyfsat klara med ljusskygga fester. Det är jättebra träning men skapar en extrem stress och osäkerhet. Jag kommer att sakna miljön men inte allt som hör ihop med den, säger Nils.

Stefan och Nils heter egentligen något annat.

Publicerat i Sydsvenskan 2013-01-02

 10/1 2013, 11:20 – Jonas | Artiklar
 Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: