Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Från en klubb till en annan

Drick! Vin, öl och sprit med Alf Tumble – hemma och på krogen
(Natur & Kultur)

Marginaliserade företeelser behöver missionärer för att populariseras. Personer som fångar vårt intresse. Vägledare som inte bara bekräftar det vi redan visste utan även kan inspirera oss till att upptäcka något nytt.

Det är lättare att inspireras av någon som vi själva kan identifiera oss med. Framförallt om dessa personer befinner sig i en spännande situation eller på en position som vi själva finner avundsvärld. Jag skriver ”vi” för jag tror faktiskt att män och kvinnor fungerar likadant där. Även om män oftare verkar ha en tendens att låta smaken påverkas av egna ouppnådda drömmar och tyglade drifter.

”Jag minns inte exakt vad vi drack den där kvällen innan dj-giget på klubben Rootdown ute i skogen utanför Freiburg. Han som bokat mig, Rainer Trüby, beställde in traktens bästa pinot noir och pratade sig varm om Tysklands viner. Spelningen var magisk. Responsen från dansgolvet var nästintill fysisk och den sista låten klingade ut vid sextiden på morgon [sic]. Dagen efter spenderade vi i vinbutiker. Jag köpte allt Rainer pekade på och tryckte ner flaskorna i skivväskan. På flygplatsen checkade jag in fjorton flaskor rött från Baden, åttio slitna vinyltolvor, hörlurar och en necessär. Trettiofyra kilo. Tack för det, Lufthansa.”

Alf Tumble är sommelier, dryckesskribent och redaktör för Nöjesguidens kvartalsmagasin Fokus Krog. Han har även en bakgrund som houseproducent, klubbarrangör och dj. Det gör honom till en ny avvikande röst inom ett ämne som länge varit tyngt av tradition och likriktning. En potentiell dörröppnare för både den generation som ränner på trendiga klubbar och barer idag och söker ett mer medvetet drickande, och dem som tillbringat det senaste årtiondet i samma krogmiljöer men numera fått andra prioriteringar eller bara behöver något nytt för att stilla sin upptäckarlust.

Alf Tumbles bakgrund är på intet sätt betydelselös. Tvärtom. Den är snarare logisk sett till hur intresset för mat och dryck utvecklats från marginell företeelse till populärkultur i Sverige.

I slutet av 00-talet, med en inkluderande digital kulturrevolution i ryggen, menade många framtidsexperter att populärkulturen det kommande decenniet skulle definieras av unika framföranden. När internet hade gjort åtkomsten till exempelvis musik konstant blev liveframträdandet det unika som vi är villiga att betala för.

Till viss del hade de rätt. Men prognosen ignorerade att konserter sällan är något helt exklusivt längre. Redan innan en konsert är slut har utomstående kunnat ta del av besökarnas bilder och filmklipp genom sociala medier.

Mat och dryck går inte att sprida på samma sätt. De sinnen som främst triggas av mat- och dryckupplevelser – smak och lukt – kan inte tillfredsställas på digital väg. Det skapar en naturlig exklusivitet kring ämnet som tilltalar vissa personer.

Alf Tumble lägger stort fokus på just specifika upplevelser av mat och dryck. Situationer. Möten och platser. Han undviker att famla efter tvingande metaforer och lägger inte stor vikt åt att nörda ner sig för mycket i detaljer. Redan i baksidestexten skriver han att det finns bättre böcker för dem som vill ”läsa om druvkloner, jässtammar och appellationsregler”.

På så sätt utmärks ”Drick!” av en ödmjukhet. Tumble konstaterar att vad som smakar på ett visst sätt vid ett visst tillfälle inte alls behöver vara samma upplevelse i en annan miljö. Även om vi dricker samma sak. Vad som smakar gott för någon kan vara odrickbart för någon annan. Smaken är som baken: individuell.

Men han är inte rädd för att vägleda. Från vilket flygbolag som har bäst vinlista, vilken temperatur som bäst lyfter ett fylligt rödvin och vad som utmärker en bra ölpub till hur du bäst disponerar dryckesbudgeten till ett bröllop med hundra gäster i skilda åldrar, med olika förväntningar, smaker och preferenser.

Det krävs fingertoppskänsla för att undvika att passionen förvandlas till bortstötande elitism. Till skillnad från en person som författaren och matkonnässören Mons Kallentoft lyckas Alf Tumble inspirera istället för att irritera. Kanske för att han har tillräckligt med självförtroende för att utnämna vanliga lättsaltade potatischips till den perfekta partnern till champagne, eller berätta om en förväntansfull vinresa som började på en takfest i New York med en exklusiv vit tioårig bordeaux, magplaskade i ett plastglas med grogg och slutade först några veckor senare med ett himmelskt vin från Oregon döpt efter barnvisan Old McDonald: ”E-I-E-I-O”.

Precis som alla bra populärkulturmissionärer drivs han av en vilja att dela med sig av sina upplevelser till andra, utan att det för den skull innebär att ribban placeras på en nivå så att det blir folkligt och utslätat. Alla som vill får följa med. Men alla kommer inte att vilja göra det, och det är helt okej att avstå.

Publicerad i Sydsvenskan 3 maj 2013

 23/5 2013, 21:25 – Jonas | Artiklar,Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: