Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Hejdå Terry

En av mina absoluta favoritröster gick bort igår och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Det måste vara närmare femton år sedan jag första gången hörde Terry Calliers struttiga ”Ordinary You” på en skivaffär i Falun och föll pladask. Jag kan ha fel men det borde ha varit Micke Karlsson som idag driver skivbutiken Fade i Stockholm som stod i kassan på övervåningen i Holmengallerian. Callier har varit en central del av mitt musiklyssnade sedan dess. En av få artister som jag ständigt återkommer till i de ögonblick jag inte vet vad jag vill lyssna på –  i första egna lägenheten i Falun, ensam i studentrummet i Uppsala under en mörk hösttermin, i tre olika lägenheter i Malmö. En av de röster jag aldrig slutar att fascineras av.

För de breda massorna och de mer svepande historieskrivarna tillhörde folksångaren från Chicago aldrig de mest betydelsefulla namnen. Men för soulnördar och andra med en förkärlek för att gräva lite djupare har han varit en av de största och mest älskade sångarna i flera decennier.

I slutet av 90-talet upplevde han en sorts renässans och fick möjlighet att samarbeta med och remixas av dåtidens heta dansmusiknamn,  släppa egna skivor och turnera på nytt. Det dröjde inte länge förrän skeptiker viftade med en flagga märkt “hajp” och avfärdade honom som en parentes.

– Varför Terry Callier av alla bortglömda soulhjältar som fallit i glömska genom åren, frågade de sig cyniskt utan att låta sig övertygas.

Med tanke på antalet bortglömda soulhjältar är det berättigat att vara skeptisk. Men ibland hade jag önskat att vissa hellre hade slutit ögonen och lyssnat innan de öppnat munnen. För liksom en gång bortglömda och förbisedda namn som Arthur Russell, Nick Drake och nu senaste – Rodriguez – behövs ingen djupare analysförmåga, kunskap eller känsliga smaklökar för att konstatera att de har ett unikt uttryck som borde gett dem en betydligt mer framgångsrik karriär om musikvärldens varit rättvis.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att någon för mig okänd person kommit fram till mig på en offentlig dj-spelning och undrat vem rösten i högtalarna är när jag spelat ”900 Miles”, ”Dancing Girl” eller något annat av hans största ögonblick. Det slår aldrig fel.

Det kommer garanterat att dyka upp betydligt mer välformulerade och bättre hyllningar till Terry Callier under dagen än den här. I brist på ord satte jag samman en Spotify-lista med några av de Callier-låtar jag ständigt återvänder till. Jag kommer att ha svårt att lyssna på något annat idag.

 29/10 2012, 8:56 – Jonas | Blogg
 Etiketter: , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: