För mer än ett och ett halvt år sedan fann jag överraskande mitt namn i amerikanska The Advocate, den största tidningen i Louisianas huvudstad Baton Rouge. Överraskande för att jag varken har varit i södra USA eller någonsin publicerat en text om ett Louisiana-relaterat ämne på engelska.

Artikeln refererade till en text i vår lokala morgontidning i södra Sverige. Jag hade skrivit om Baton Rouge-rapparen Lil Boosies album ”Superbad: The Return of Boosie Bad Azz”. Min recension fanns till och med översatt från svenska till engelska och återgiven i sin helhet på The Advocates webbsida. Utan att läsa in alltför mycket mellan raderna fick jag en känsla av att artikelförfattaren Marissa Frayer fann det lite lustigt att en svensk tidning uppmärksammade en rappare från Baton Rouge.

På sätt och vis hade hon rätt. Majoriteten av Sydsvenskans läsare befinner sig långt från det USA och den verklighet som Lil Boosie och liknande rappare porträtterar. Samtidigt har ljudet av afroamerikansk hiphop varit en viktig del av den svenska populärkulturen sedan mitten av 80-talet.

Jag var tio år när jag började lyssna på hiphop. De första skivorna jag spelade om och om igen på kassett var Beastie Boys ”Licence To Ill” och Run DMCs ”Tougher Than Leather”. Det har snart gått 25 år sedan dess.

När artister som N.W.A. i slutet av 80-talet introducerade Amerika för sidor av Los Angeles som aldrig visats i några Hollywoodfilmer dröjde det inte länge innan Comptongruppens musik även gick att hitta i de småstadshålor som jag och merparten av alla svenskar vuxit upp i. Skivorna låg inte högt på försäljningslistorna och gjorde inga stora avtryck på mainstreamkulturen i Sverige då. Men de gick att finna för dem som letade.

Oavsett om ditt intresse är musik, konst, mode, film eller design är du som svensk uppväxt med att söka, lite som en guldvaskare eller en hiphopproducent på jakt efter det perfekta beatet i loppmarknadernas dammiga skivbackar. För den som är intresserad av alternativkultur i Sverige är gräset alltid grönare någon annanstans. Hur skulle det inte kunna vara det när utbudet ständigt speglar de blott 9 miljoner människor som bor här?

För dem som förälskade sig i hiphop, gangstarap och romantiserad ghettorealism på 90-talet var mitten av 00-talet inga roliga år. Den 50 Cent som hade gjort sig ett namn på mixtapes och sippat Bacardi ”In Da Club” förvandlades snabbt till en popartist i mängden. Och även fast The Game försökte hålla den blodröda fanan högt på den motsatta kusten var det många som hellre blickade söderut. Mot städer som New Orleans, Houston och Atlanta. Mot lokala subgenrer som bounce, screw och crunk.

När väl hiphopkartan ritats om och fått nya huvudstäder dröjde det inte länge innan artister som Lil Wayne och T.I. var så stora att de mer förknippades med toppen av Billboardlistan än sina hemstäder. Men en rapstjärna förblev lojal till sin hemmaplan och sina gamla lokala kollegor även efter att sydstatsrappen förvandlats till storsäljande popmusik: Torrence Hatch, mer känd som Boosie Bad Azz eller Lil Boosie.

Jag är ganska säker att det var Très Bien Shops Hannes Hogeman som introducerade mig för Lil Boosies rakbladsvassa röst och ettriga ordflöde. Inledningsvis förvånades jag över att hiphop – i synnerhet gangstarap, om vi tillåter oss att använda den termen även i de här sammanhangen – var den mest spelade musiken på Très Bien Shops kontor. Men vid närmare eftertanke kändes det bara logiskt.

Det finns dem som hävdar att vår musiksmak cementeras mellan vi är femton och tjugo år. Tonårens hjältar och preferenser följer sedan med som en måttstock för vårt fortsatta musikkonsumerande i resten av livet. Vad som får oss att välja en hjälte framför en annan är svårt att svara på. De beslut man tar som tonåring är sällan särskilt rationella eller eftertänksamma. Tonåringar väljer det som känns dope och fresh, oavsett om det handlar om inköp av kläder, musik eller vilka böcker eller tidningar vi läser.

Vissa människor fann sina hjältar och hjältinnor i Science Fiction-filmer, NBA eller Champions league, andra på catwalken i Paris, en rockklubb i Manchester eller bland romantikförfattare på biblioteket. Vi fann dem i amerikansk gangstarap.

I oktober 2006 beskrev dåvarande New York Times-journalisten Kelefa Sanneh Lil Boosie som att han hade de fem egenskaper som varje rappare behöver: en röst man minns, infekterat förkärlek till skitsnack, dålig attityd, regionalt rykte och ett skivkontrakt. Tidigare samma år hade Lil Boosie släppt storbolagsdebuten ”Bad Azz” och med hjälp av sovrumsdansande fans fått en internethit med ”Do tha Ratchet”, en av många singlar det året som förvandlade lokala låtar till nationella och globala youtube-anthems.

Lil Boosie jämförs ofta med Tupac Shakur och ”Set It Of” kan mycket väl vara hiphopvärldens hårdaste verbala uppgörelse sedan just 2Pacs ”Hit Em’ Up” från 1996. Det som utmärker honom, förutom de mångfacetterade texterna, är hans speciella förmåga att likt en sydstatsversion av Busta Rhymes helt ta över låtarna han gästar. Det spelar ingen roll vem originalartisten är. Det enda man minns från låtar som ”Wipe Me Down” är Lil Boosies raspiga röst som lätt får en lätt att tro att han gurglat halsen med tårgas innan han klev in i mikrofonbåset.

Torrence ”Lil Boosie” Hatch växte upp i södra Baton Rouge och beskriver sin uppväxt som familjär under omständigheterna. Mamman var lärare i naturvetenskap på Middle School. Pappan hade missbruksproblem.

– I was a regular bad ass kid, playing sports, rippin and runnin, berättade Lil Boosie för The Faders Chris Richard i april 2008.

Men när pappan gick bort i samband med en hjärntumör 1997 förändrades Boosie. Det dåliga uppträdandet eskalerade. Musiken och skrivandet, som han fått intresse för genom mammans böcker och diktsamlingar, blev en ventil för att hjälpligt hantera och uttryckta de känslorna som riskerade att koka över inombords.

Det dröjde inte länge innan Lil Boosie började göra avtryck i hemstaden. Som 15-åring jobbade han med lokala hiphop-hjälten och sedermera mentorn C-Loc. Efter ett tag nådde surret om den lovande rapparen de lokala entreprenörerna Melvin ”Mel” Vernell Jr och Marcus ”Turk” Roach. Under överseende av legendariska UGK-rapparen Pimp C hade duon lanserat skivbolaget Trill Entertainment i ett försök att upprepa den succé som Cash Money/No Limit upplevt i grannstaden New Orleans några år tidigare.

När Boosie 2000 tvingades till sin första runda bakom murarna, efter att ha blivit ertappad av polisen i en stulen bil, var det Trill Entertainment som borgade ut honom och gav honom skivkontrakt. Olyckligt nog skulle det varken bli hans sista strid med rättvisan eller sista besök i fängelset.

I låten ”I Remember” tänker Lil Boosie tillbaka. Över ett tillbakalutad beat med en irriterande syntslinga konstaterar han att aldrig glömt det förgångna, varken de bra eller dåliga stunderna. Dagarna i bar överkropp under den stekande sommarsolen, sitt första paket med weed, morfar som predikade i kyrkan, när han första gången bar pistol till skolan, pappans misshandel av mamman, när han själv blev utsläppt från fängelset.

Han låter som en gammal veteran som vid ålderns höst reflekterar över sitt liv. I verkligheten hade Boosie ännu inte fyllt 25 år.

Gangstarap har ända sedan dag ett byggt på en mer eller mindre avvägd blandning av fiktion och gaturealism. Det är uppenbart att människor som tillhör toppen av underhållningsindustrin och driver mångmiljonföretag inte har tid att hustla på gatorna och att många av historierna och händelserna de berättar om i sina texter är uppdiktade. Lika uppenbart finns det en koppling – ibland historisk, ibland aktuell – till en kriminell värld som är högst verklig. Till skillnad från exempelvis Martin Scorsese, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Al Pachino och andra legender som trovärdigt porträtterat en kriminell livsstil på film har de största gangstarapparna aldrig lika tydligt lyckats distansera sig från det levernet. Innan den före detta fängelsevakten Rick Ross bevisade motsatsen ansågs ett rövarliv – a thug life – närmast vara en nödvändighet för att ge historierna styrka och trovärdighet. Men att spela en roll trovärdigt är självfallet inte det samma som att leva den rollen till hundra procent.

Ibland inbillar jag mig att vi i media och andra utomstående har svårare att skilja på rollerna än rapparna själva. Att vissa avdelningar och personer inom den amerikanska polisen specialbevakar hiphopscenen säger förmodligen lika mycket om det amerikanska polisväsendet och andra utomståendes fördomar som det verkliga behovet för sådana aktioner. Att flera av hiphopvärldens allra största stjärnor avtjänar, eller nyligen avtjänat, fängelsestraff kan lika mycket ses som ett bevis för ett uppfuckat amerikanskt rättssystem som ett bristande omdöme från artisterna i fråga. Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.

Med facit i hand är jag inte övertygad om att den badazz-attityd som Kelefa Sanneh pratade om i New York Times är att rekommendera för den rappare som vill ha en stabil karriär. För Torrence Hatch innebar det att han tvingades bevittna släppet av sitt fjärde studiealbum bakom lås och bom. Sedan september 2009 avtjänar Lil Boosie nämligen ett fyraårigt fängelsestraff på Dixon Correctional Institute i Louisiana efter att för tredje gången blivit dömd för marijuanainnehav.

Den 17 juni förra året blev saker flertaligt gånger värre när Hatch anklagades för delaktighet i mordet på den före detta skivbolagskollegan Terry Boyd.

Lil Boosie är anklagad för att ha anlitat Michael ”Marlo Mike” Louding för att mörda 35-åriga Boyd, som sköts till döds, 21 oktober 2009.

I en intervju med On Wax Magazine i september 2011 förnekade Hatchs advokat Martin Regan anklagelserna:

– Det finns en individ som har hävdat att Torrence Hatch är den personen som skickat honom, anlitat honom och hyrt honom för att mörda någon. Jag uppfattar det som att den här individen sedan dess har tagit tillbaka det uttalande för att det helt enkelt inte är sant. Den här personen som vi har att göra med har mördat tre eller fyra människor.

Som om inte det var tillräckligt dömdes Boosie i slutet av november förra året till 8 år i fängelse efter att han förklarat sig skyldig till att vid tre tillfällen ha försökt smuggla in narkotika på Dixon Correctional Institute and the Louisiana State Penitentiary.

Utöver det försöker utredarna bevisa att Lil Boosie har varit involverad i fem andra mord kopplade till Michael Louding.

Boosie själv förnekar alla dessa anklagelser och hävdar att distriktåklagaren Hiller Moore III har en personlig vendetta mot honom.

– Jag sitter här på grund av de låtar jag spelade in innan jag fängslades. Låtar om polisen i Baton Rouge och vad som händer här, berättade Lil Boosie i en intervju med XXL Magazine i maj 2011.

– Det är många saker med vårt skivbolag som samhället inte gillar… de beslagtog min hårddisk från mitt hem efter att jag blivit arresterad. Jag har dagar av album där. De har fortfarande inte lämnat tillbaka den trots att de haft den i över ett år. Jag behöver den där musiken.

Boosie advokat Jason Williams menar att distriktåklagaren försöker övertyga allmänheten att det finns en koppling mellan en massa fall utan att det finns några faktiska åtal.

– Det är ett fall som han är åklagad för, berättade Williams för CBS tidigare i år. Men det är den nivån orättvisorna befinner sig på inom den här myndigheten som försöker sätta dit en oskyldig människa. Och i det faktiska fallet finns inte ett enda bevis som pekar mot Lil Boosue bortsett från det faktum att han är en ung svart man som har lyckats bra i Baton Rouge.

I september 2010 släppte Lil Boosie sitt fjärde fullängdsalbum ”Incarcerated”. Lil Boosie och skivbolagskollegan Webbie spelar två av huvudrollerna i Damon Dash-skrivna filmen ”Ghetto Stories” som utspelar sig i Baton Rouge och släpptes tidigare i år på DVD. Mordrättegången mot Lil Boosie startar 30 april 2012.

Ken Ring är på gott humör. När Dygnet Runt ringer upp är det bara några timmar sedan nya skivan ”Äntligen hemma” hittade ut till affärerna. Nu sitter han och suger åt sig av positiva omdömen i pressen. Det var ett tag sedan sist.

1999, under ett uppträdande på Vattenfestivalen i Stockholm, framförde Ken Ring ”Spräng regeringen”. Låten innehöll en rad där han beskrev hur underklassen drog till slottet, snodde kungens pengar och våldtog prinsessan Madeleine.

Några tolkade det bokstavligt och Ken Ring polisanmäldes för uppvigling. Efter det gick det mesta utför. Radion slutade spela hans låtar, han figurerade bakom skandalrubriker i kvällstidningarna och avverkade ett sex månaders fängelestraff. Men efter ett antal struliga år verkar Ken Ring åter ha funnit fotfästet.

”Äntligen Hemma” har beskrivits som en comeback, det första släppet på ett stort bolag sedan andra plattan ””Mitt hem blir ditt hem” som kom 2000. Men däremellan har Ken på egen hand gett ut och distribuerat sju fullängdsalbum. Tillsammans har de sålt i 25000 exemplar, enligt honom själv.

Skivan är en mörk historia där Ken Ring är närmast tvångsmässigt självutlämnande.

– För mig har det alltid varit självklart att berätta om mig själv och det liv jag lever. Det är det hiphop handlar om.

Reflekterar du någon gång över vilka konsekvenser det du berättar kan få för dig själv samt nära och kära?

– Självklart tänker jag på konsekvenserna. ”Bryter tystnaden” kändes till exempel lite för privat till en början. Sedan kände jag bara ’fuck it’, om jag släpper en skiva ska jag ändå prata om sanningen.

”Bryter tystnaden” är en obehagligt ärlig låt som handlar om den vårdnadstvist som pågått i över ett och ett halvt år mellan Ken Ring och hans äldsta dotters mamma.

– Jag tänkte mycket på hur min dotter skulle reagera när hon hörde låten. Jag spelade faktiskt upp den för henne innan. Det var såklart jävligt jobbigt. Jag kände att hon var lite för ung för att bli inblandad i vår konflikt. Men det är svårt att gömma sanningen.

Även om Ken Ring i Sverige främst är känd som rappare har han producerat beats lika länge som han skrivit texter. Han beskriver sig själv som en ljudnörd som gillar att sitta och uggla i studion.

Bland annat har han tillsammans med Norges Tommy Tee producerat amerikanska rappveteranerna Smif N Wessuns senaste skiva ”The album” som kom i slutet av oktober. Det är just i producentrollen han ser en framtid.

– Jag är 30 om några år och kommer inte vilja stå på en scen och skrika ”yo yo yo, jag är någonting” hela tiden.
 Artisten Ken Ring känns inte högaktuell i framtiden.

Att slå sig in på den amerikanska hiphopmarknaden som producent är ingen lätt och rak väg.

– Det är ofta svårt att gå direkt till artisterna. Du måste ta reda på vilka som är deras närmaste och försöka få kontakt via dem för att få dina grejer spelade.

För den som har turen att få sina produktioner uppspelade för någon storfräsare på andra sidan Atlanten är det bara att hålla tummarna.

– Det är ett lotto. Det går aldrig att veta innan. 50 Cent kanske får tag på något dunderröka och så råkar min cd ligga överst i högen i studion, han använder min produktion, spelar in, och så har man en låt på hans nästa skiva.

Publicerad i Sydsvenskan 2007-05-30. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Bland blågula hiphopfans har den amerikanska snabbmatskedjan fortfarande ett romantiskt skimmer över sig. Mycket för att den inte finns i Sverige och för att hinkar med friterade kycklingdelar är en träffande symbol för den skräpmatskultur som byggt Fat Joe, Big Pun och Fat Boys XXXL-kroppar.

På dessa sidor skrev Jan Gradvall i tidigare om kroppen och rockens förhållande till varandra. Jämfört med rockpubliken har fans av afroamerikansk musik traditionellt haft större acceptans för generösa midjemått. Under sina storhetsperioder var tungviktare som Fats Domino, Barry White och Notorious B.I.G. lika stora sexsymboler som vilka taniga popstjärnor som helst.

De som hoppades att 50 Cents svullna biceps förändrat de manliga kroppsidealen lär ha satt proteindrycken i halsen när hiphopmagasinet Vibe nyligen placerade Rick Ross tatuerade hängpattar på omslaget till sitt Sexy Issue.

Förklaringen är inte enbart att Ross 140 kg är ett bekvämt skönhetsideal för tidningens manliga läsare. Han utstrålar ett självförtroende som även kurviga svarta kvinnor kan identifiera sig med.

Historiskt sett har afroamerikansk musik slagit underifrån. Jämfört med dem som tillhör en privilegierad samhällsklass har svarta artister tvingats motivera sin position i större utsträckning. Både för sig själva och för sin omgivning.

Det kräver en kaxighet.

Överviktiga rapstjärnor blir därför en symbol för både en framgångsdröm och en positiv självkänsla. En symbol för någon som är svart, rik, tjock – och stolt över att aldrig behöva säga nej till en plusmeny.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-18

#14 Geto Boys – Mind Playing Tricks On Me (1991)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#21 2Pac – Dear Mama (1995)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#29 2Pac – Hit’ Em Up (1996)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#36 2Pac – I Get Around (1993)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#54 Dr Dre feat Snoop Dogg – Fuck Wit Dre Day (and Everybody’s celebratin’) (1992)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#69 2Pac – Hail Mary (1996)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#70 Salt-N-Pepa – Let’s Talk About Sex (1990)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#78 2Pac – Brenda’s Got A Baby (1991)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#89 Dr Dre – Let Me Ride (1992)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#96 Jay-Z feat Ja Rule & Amil – Can I Get A… (1998)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#109 Public Enemy – Shut Em Down (Pete Rock Remix) (1992)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#120 Ahmad – Back In The Day (1994)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#125 Salt-N-Pepa – Shoop (1993)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#145 Wreckx-N-Effect – Rump Shaker (1992)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#151 Tha Dogg Pound feat. Snoop Dogg – New York New York (1995)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#153 De La Soul & J Dilla – Stakes Is High (1996)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#155 The Firm feat. Dr Dre – Phone Tap (1997)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#158 Do or Die feat. Twista – Po Pimp (1996)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#159 Cool Breeze feat. Dungeon Family – Watch For The Hook (1999)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#169 Noreaga – Superthug (1998)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#173 MC Lyte – Ruffneck (1993)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#176 Crucial Conflict – Hay (1996)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#186 Lord Tariq & Peter Gunz – Déjà Vu (Uptown Baby) (1998)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#205 Crooklyn Dodgers – Crooklyn (1994)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#206 De La Soul feat. Q-Tip – A Roller Skating Jam Named “Saturdays” (1991)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#211 50 Cent feat. Madd Rapper – How To Rob (1999)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#216 8Ball & MJG – Pimps (1993)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#218 Apache – Gangsta Bitch (1993)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#219 Camp Lo – Luchini AKA (This Is It) (1997)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#229 Gravediggaz – Diary of a Madman (1994)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#231 Tag Team – Whoomp! (There It Is) (1993)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#234 Big Mike – Playa, Playa (1994)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#235 Main Source – Looking At The Front Door (1991)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#237 De La Soul – Ring Ring Ring (Ha Ha Hey) (1991)

- - -

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

#249 Ill Al skratch – Where My Homiez? (Come Around My Way) (1994)

Ryan Leslie är en upptagen man. Vid hans första Malmöbesök för fyra år sedan kom jag aldrig närmare än flera dagars inställda intervjutider. Med tanke på att han då precis varit involverad i albumdebuten för Cassie – en R&B-sångerska som Ryan Leslie upptäckt, kontrakterat och producerat jättehiten Me & U till – var det kanske inte så förvånande.

Den här gången går det lättare. Men det innebär inte att Ryan Leslies kalender blivit mindre fulltecknad.

– De senaste veckorna har jag jobbat med 50 Cent. Som du säkert har sett på internet medverkar jag på Christian Dior Denim Flow, en låt jag gjorde med Kanye (West). Jag har en Ne-Yo-låt på gång som heter Crazy Love. Jag har även varit i studion med Mary J Blige, Keri Hilson och Asher Roth …

Innan han talat till punkt har Leslie berättat att han jobbar på sitt tredje album L.E.S. Is More och att han precis gett sig in i filmbranschen. Han överväger även att bli partner i ett företag som verkar i gränslandet mellan musik- och reklambranschen, vars vinstkurva ser betydligt mer lovande ut än de traditionella skivbolagen.

Jorå, 32-årige Ryan Leslie titulerar sig lika gärna entreprenör som sångare, musikproducent och multiinstrumentalist. Som 15-åring blev han antagen till prestigefulla Harvard University. Fyra år senare tog han sin examen.

Ryan Leslie var en av de första i hiphop- och R&B-världen att utnyttja nätets PR-möjligheter på det sätt som idag är standard. Redan för fem år sedan lät han assistenter videodokumentera varje steg mot musikindustrins topp.

Många gillar att följa en underdogs kamp men går det att behålla samma öppenhet och tonfall i takt med att populariteten växer?

– Det är en intressant fråga men låt oss vara krassa. Sett till siffrorna har jag fortfarande så långt kvar att det inte finns anledning att oroa sig. I och med att jag inte får mycket tv-tid har jag inget val. Mina kanaler på Youtube, Facebook och Twitter är mitt enda sätt att nå ut.

Ryan Leslie albumdebuterade i februari 2009. Redan nio månader senare släppte han uppföljaren Transition. Leslies sofistikerade och mogna R&B, en slags uppdatering av den lyxiga 80-talssoul som P Diddy gärna återanvände under Bad Boy Records tidiga år, nominerades till flera musikpris. Samtidigt var skivorna långt från den försäljningssuccé han tidigare upplevt med Cassies Me & U.

Ryan Leslie säger sig ändå vara mer än nöjd och ser skivorna som en framgång.

– I jämförelse med de hundra, tusen, kanske miljontals människor som gör album varje år har jag varit extremt lyckosam. Enda anledningen till att jag började med musik var faktiskt att jag ville få de grymmaste tjejerna. Jag är inte direkt någon fotomodell. Tanken var att de skulle bortse från hur bortkommen och tafatt jag såg ut i verkligheten om jag sjöng och uppträdde. Jag vet inte om du sett vilka tjejer jag kopplats samman med men de har alla varit lite av arketypen för den vackra tjejen som alla vill ha.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-15

För ett och ett halvt år sedan var Drake mer eller mindre okänd. När 23-åringen nu släpper sitt första album gör han det som den mest uppskrivna hiphopdebutanten sedan 50 Cent.

Drake är unik på flera sätt. Han är en rappare som inte är rädd för att sjunga. En vanlig snubbe från avkroken Toronto som helt saknar den streetcred som länge var obligatoriskt för större framgång inom genren.

Om många hiphopartister tidigare har eftersträvat att skapa ett samtida soundtrack till maffiaklassiker som Scarface passar Drakes entreprenörsrap bättre i tv-serier som Draknästet eller Entourage. I The Resistance rappar han om att han föredrar sponsorskontrakt med Coca-Cola Company framför gathörnens kokainaffärer. Drake gör hiphop för karriärister som drömmer om en fullbokad fickdatakalender.

Produktionerna har paralleller till Kanye Wests lika tveksamma som djärva 808s & Heartbreak. Låtarna är starkare men ljudbilderna är mestadels lika karga och dramatiskt melankoliska. Producenter som stjärnskottet Boi-1da förlitar sig tryggt på att Drakes röst och rimflöde ska vara tillräckligt, vilket det också är.

Karaoke är skinande minimal robotfunk om att vistas i rampljuset till priset av förlorad kärlek. Klubbiga Fancy är något för genren så ovanligt som en hyllning till självständiga kvinnor som både hinner med karriär, frissan och manikyr och aldrig skulle tillåta sig att bli bjudna på drinkar.

Individuellt lever inte samtliga låtar upp till de högt ställda förväntningarna men helheten gör det svårt att vänta med tacksamhetsförklaringarna.

Frälsare? Nja. Framtida regent? Inte omöjligt om Drake får tillstånd att dela tronen med bolagskollegan och blivande drottningen Nicki Minaj.

Drake
Titel: Thank Me Later
Bolag: Young Money/Universal
Betyg: 4

Lyssna även på:

Drake Best I Ever Had (singel)
Drake So Far Gone (Mixtape/EP)
Kanye West 808s & Heartbreak

Publicerat i Sydsvenskan 2010-06-16

18 augusti 2005 meddelades att Eminem ställde in samtliga återstående konserter av sin Anger Management Tour. Turnén hade inletts med 23 spelningar i USA tillsammans med 50 Cent. Nu avslutades den tvärt precis innan de båda hann fortsätta till Europa.

Oavsett vad man tycker om den sandlådestriden har det redan utkristalliserats en klar vinnare: Universal Music Group, ägaren till skivbolagen Def Jam och Interscope som de båda rapparna är knutna till. Billboard.com refererar till statistikbolaget Nielsen SoundScan och skriver att sedan bråket startade i början av 2009 har försäljningen av Rick Ross två tidigare album ökat med 62 procent. 50 Cent tre tidigare album har ökat med 74 procent under samma period.

Deeper Than Rap släpptes förra veckan i USA. När försäljningssiffrorna från första veckan räknas ihop i dagarna tyder de preliminära rapporterna på att den precis som Rick Ross tidigare skivor går direkt in på USA-listans förstaplats.

Rick Ross visar att han varken har låtit 50 Cents träffsäkra smockor eller ett sönderstrimlat cv påverka musiken. Som om inget har hänt fortsätter rapbossen berätta sina underhållande maffiahistorier från Miami. Att det ändå fungerar visar ännu en gång att bra berättelser alltid är viktigare för hiphoppubliken än att de nödvändigtvis måste vara självupplevda och sanna.

Och varför skulle det inte funka? Scarface blir inte en sämre film för att Tony Montana är en fiktiv karaktär.

Rick Ross
Titel: Deeper Than Rap
Bolag: Def Jam/Universal
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2009-04-28

De som har följt de senaste månadernas gruff mellan 50 Cent och Rick Ross kunde förra veckan lägga ytterligare ett kapitel till historien när Fifthy placerade en tredje disslåt, You Crying, i mellangärdet på Miamirapparens bastanta kroppshydda.

 Att rappare provocerar fram bråk för att skapa surr inför ett kommande släpp är old news. Det som gör den här biffen intressant är att det är det första hiphopbråk där någon till fullo har utnyttjat samtliga de kommunikativa medel som numera är vardag inom genren.

 Tuppfäktningen som tidigare fördes på tolvtumssinglar utan etikett och piratpressade mixtapes sker idag på Youtube-videos, bloggar och snabbdistribuerade MP3:or. Om det förr handlade om vem som var kungen på gatan handlar det nu om vem som bäst kan kontrollera de sociala medierna på webben.

 Få gör det mer effektivt än 50 Cent just nu.

 Under samma tid som en uppenbart allt mer desperat Rick Ross fått ur sig ett par traditionella disslåtar och ett videoklipp där han påstår att 50 Cent är bög har Fiddy visat upp ett oanat kreativt skitsnack.

Han började med Officer Ricky, en satirisk tecknadfilm som anspelar på avslöjandet att Rick Ross tidigare i sitt liv jobbade som fängelsevakt. Ett avslöjande som kraftigt ifrågasatte sanningshalten i Ross påstådda bakgrund som kokainkrängande gangster. Sedan följde han upp med ett videoklipp där en person som påstås vara Rick Ross exflickvän och mamma till hans son ytterligare bekräftar att Ross historia är uppdiktad.

Fram till dess var det fortfarande rätt underhållande. Även om det handlade om påhopp gjordes det med humor och viss finess. Men när 50 Cent för ett par veckor sedan publicerade en porrfilm på Thisis50.com med en annan av Rick Ross påstådda (ex)flickvänner i huvudrollen passerade han en gräns.

Det är inte roligt längre, bara förnedrande på ett sadistiskt vis.

 Det förändrar givetvis inte den avsedda effekten. Rick Ross kan sälja hur många album som helst när Deeper Than Rap släpps 21 april. Matchen som verkligen betyder något, den på nätet, är sedan länge förlorad.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-04-01

Ta några stela electrorytmer, tillsätt så mycket bas att du nästan skäms, blanda med hiphop, traditionell techno och krydda med texter så obscena att Big brother-huset känns som Drottningholm i en jämförelse, och ni får ghetto tech. Stenhård men oemotståndlig dansmusik med rötter i Detroit.

Lägg till en ”nördig medelklassjude från förorten” och ni får Disco D. DJ, global electrofunk-missionär och producent till bland andra 50 Cent, latinopopduon Nina Sky och Kevin Federline. Den sistnämnda finns det all anledning att återkomma till senare.

 – Ghetto tech har alltid varit mainstreammusik i Detroit, säger Disco D via Internettelefon från Brasilien där han befunnit sig den senaste månaden.

– Det var först när jag började spela med andra stora DJs och de bara ”vad är det här för skit du spelar” som jag förstod att det var annorlunda utanför Detroit och att någon måste börja missionera för den här musiken.

 Idag har ghetto tech funnit en naturlig hemvist i den svårdefinierade röra av globala, basromantiserade avarter till hiphop och strippklubbsdisco som de senaste åren smällt samman till en egen klubbscen. Vad vi kallar det spelar ingen roll. Allt handlar bara om en sak: att jucka till naivt enkla basproduktioner.

 – På en nattklubb är basen en sorts sexuell stimulator. De låga frekvenserna känns i kroppen och gör att bröstvårtorna, kuken och hela skrevet vibrerar, fortsätter han. Dans är ju faktiskt närmast en sorts mänsklig parningsritual. Vad ska man annars beskriva det som?

 Disco D bor numera i New York där producentkarriären börjar ta fart på allvar. För hur låg det egentligen till med hans samarbete med Kevin Federline, förstås mycket mer känd som äkta hälft till Britney Spears?

 – Vi har spelat in nio låtar varav fem med säkerhet hamnar på albumet. Det är helt otroligt att han har stake att släppa något så smalt som första singel. Kevin Federline är hela USAs offentliga slagpåse. En kille som alla älskar att hata och det vet han om. Men han skiter helt i vad folk tycker om honom. 

 Den smala singeln heter Popozao och låter väldigt mycket brasiliansk baile funk. Disco D fortsätter berätta ur försvarsställning.

– När en av inspelningarna läckte ut på nätet, eller det var faktiskt jag som la ut den för jag visste att vi inte skulle använda det till albumet, dröjde det bara 18 timmar innan den bokstavligen gick att hitta överallt.

 – Tre dagar senare hade den blivit så stor att Jay Leno och David Letterman skämtade om att Kevin spelat in en skiva. Oavsett vad man anser om hans talang måste man respektera den gigantiska marknadsföringsapparat som ligger bakom.

Publicerad i Sydsvenskan januari 2006-02-11.