Med viss regelbundhet lämnar jag in en bunt aktuella promo-CDs på min lokala skivbutik i utbyte mot diverse gamla skivor som mest verkar stå och skräpa i vinylback efter vinylback i deras källare. Idag kom jag bland annat hem med med återutgivningen av folkrockgruppen Americas fina debut. Skivan släpptes ursprungligen 1971 men gavs ut på nytt året därpå i en utökad version som även inkluderade internationella jättehitten Horse With No Name. Förstklassig gubbrock som finns inkluderad i en uppdaterad version på Leo Zero (A Mountain of One) soloalbum Super Edits Vol 1.

I somras, när jag för första gången blev introducerad för Möllankvartetten, kändes också This Is Head som något unikt. En lokal fusion av dagdrömsrock och dansmusikrötter som träffsäkert återgav ljudet av stadsdelens brokiga musikscen. På debutalbumet 0001 fortsätter de utforska det svårdefinierade gränslandet mellan klubbmusik och experimentell rock. Musikaliskt finns gemensamma nämnare hos samtida grupper som Göteborgs Studio och brittiska A Mountain of One men även referenser till såväl tysk kraut och Factory Records postpunkiga DIY-estetik.

Låtarna är till största del instrumentala. När sång förekommer är det mer för att skapa en ljudmässig effekt snarare än att berätta en historia. Istället domineras This Is Heads vintergråa ljudbild av enkelt upprepade melodislingor och tålmodigt pulserande rytmer som ofta exploderar i ett crescendo av tjocka elgitarrmattor.

Hos andra grupper utvecklas den uttalade ambitionen att tillåta sig att experimentera i studion lätt till ett planlöst jammande. This Is Head undviker det misstaget genom att disciplinerat skala av och förfina sin krautpop tills endast de mest västent l iga delarna återstår. Förmågan att förvandla de utdragna studiosessionerna till snygga låtar skiljer dem från mängden.

Avslutande 0013 sticker ut med sin överraskande traditionella låtstruktur med sång, vers och refräng. Till sound påminner den närmast om något som tokhyllade brittiska poptrion The Xx hade kunnat spela in.

Det som talar för This Is Head är att de är ett band till skillnad från många andra helt studiobaserade rock/dansmusikprojekt inom genren. Det förstklassiga låtmaterialet kan med lätthet överföras till en livescen vilket innebär stora möjligheter för ett genomslag långt bortom de skivsamlarforum som annars lätt blir ändhållplats.

This Is Head
Titel: 0001
Bolag: Adrian Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-10.

Mer:

Recension av This Is Head 0002.

Reportage om This Is Head, Lugnet, Prejka och Psychic Malmö.

Krönika: Minnesfragment av Malmönätter.

Foto: Johan Sundell (www.johansundell.se)

De förenar kultursalonger med frisinnade klubbar och får massorna att dansa till psykedelisk disco. Sonics Jonas Grönlund yrade runt bland gigantiska svampar och skivsamlande hippies och fann en spirande musikscen i sin egen hemstad.

Malmö, natten till 1 november 2009. Klockan har passerat två för länge sedan och utanför Babel, en av stadens mest populära klubblokaler, är det trångt. Hade jag och mitt sällskap varit i något bättre skick hade vi förmodligen reflekterat över att någon lyst upp den gamla kyrkan så att den mer liknar en julpyntad amerikansk förortsvilla än en nattklubb i utkanterna av Möllevången. Väl inne hade vi nog också reagerat på snubben i renhorn som vi nästan krockar med i entrén eller de meterhöga svamparna i den annars svartvita, stilrena lokalen.

Nu är vi inte det. Det enda jag kan tänka på för stunden är istället att det luktar så mycket gräs att det nästan sticker i näsa och ögon. Det är inte den doft som spred sig i lokalen under jamaicanska reggaestjärnan Sizzlas konsert veckan innan utan gräs som i nyklippt sommargräsmatta.

När ögonen vänjer sig vid ljuset och jag blickar ner från en av etagerna mot det stora dansgolvet förstår jag varför. Någon har rullat ut, eller rättare sagt täckt hela lokalen med 600 kilo gräsmatta, lövträd, rotfrukter och gud vet vad. Nu står över 650 personer och tjoar entusiastiskt till brasiliansk tropicália som om det vore en uttjatad indiedanshit eller ett Ibiza-anthem av Eric Prydz.

Mixen av människor är allt anat än homogen och består av allt från trendiga klubbkids och ut/uppklädda kulturhippies med The Knife-masker till helt vanliga utgångsmänniskor som hamnat på Babel av ren rutin.

Jag borde kanske vara förvånad men är det inte. Det är Malmö och såg precis likadant ut förra gången människorna bakom klubbarna Stephen Hawkings och Klubb Kristallen ordnade fest ihop. På Valborgsmässoafton förvandlade de bokstavligt Babels dansgolv till en enda stor majbrasa.

– Det har blivit ganska stora och svulstiga grejer när vi gjort saker ihop. Det är fruktansvärt kul att se vad som händer när man släpar in 600 kilo gräs på ett vanligt uteställe som Babel, säger Cecilia Flink, en av människorna i det kollektiv av utelivsveteraner som ligger bakom Klubb Kristallen.

– För oss är det viktigt att inte bara skapa en produkt som är färdig att konsumeras, fortsätter hon. Med Kristallen vill vi öppna gränserna mellan arrangörer och besökare så att besökarna kan vara med och påverka innehållet inom ramarna för det vi gör. Det ska mer vara en litterär salong än en klubb i modern bemärkelse.

Skivbolag som Lugnet och Psychic Malmö, musikprojekt som Vidderna och Malmömusikern Mattias Nihléns enmannaband Ved, skivbutiken Rundgång, klubbarna Stephen Hawkings, Underlandet och Kristallen. Tillsammans med en spridd skara DJ:s och skivsamlare bildar de en lokal scen som delar ett gemensamt intresse för sinnesutvidgande klubbexkursioner, psykedelisk disco och dansmusik från den vänstra sidan av de stora motorvägarna i allmänhet.

– Det finns en kraft i Malmö just nu, säger Cecilia Flink. Ibland tror jag att jag inbillar mig men det är verkligen så. Alla känner att det sjuder. Det är väldigt stor skillnad nu jämfört med för bara två år sedan.

Allra mest sjuder det förmodligen kring psykrockkvartetten This Is Head. Genom en fånigt limiterad sjutumssingel och en något mer lättillgänglig tolva som släpptes nu i oktober har gruppen på kort tid presenterat sig som den mest självklara bron mellan Göteborgsduon Studios popmelodier och brittiska houserockarna A Mountain of One.

– Även om det aldrig har varit vår ambition att låta lika är det inte så konstigt att många hittar likheter. Studio är ett ganska bra exempel på en digital variant av något vi försöker göra analogt.

Gitarristen Henric Claesson sitter djupt tillbakalutad i en fåtölj i kontrollrummet i Studio Möllan där jag har bestämt träff med honom och övriga bandmedlemmar – Adam Jacobsson (trummor), Tom Malmros (bas), Björn Wiking (synt, sång).

Samtliga fyra har skägg. Hälften har upprullade stickade toppluvor på halvsvaj, hälften rutiga flanellskjortor, tre av dem har höga svarta kängor i skinn.

This Is Head bildades i maj 2008. Från början fanns det inte många fler musikaliska riktlinjer än att det skulle vara experimentellt och instrumentalt. Den ambitionen sprack när de upptäckte att Björn Wiking kunde sjunga.

Björn Wiking: Alla var sugna på lite mindre fasta ramar. Därför har det aldrig funnits någon klar bild eller vision om vad vi ska göra. Poängen har varit att komma bort från pusslandet i replokalen och argumenterandet om vad var och en ska spela och hur det ska låta.

Tom Malmros: Det har nog aldrig hänt att någon har sagt att ”så där kan du inte göra” eller att något inte funkar. Vi bara gör.

Det kanske låter som en klassisk konstnärlig undanflykt för att inte behöva definiera sitt skapande. Samtidigt är det väldigt träffande för den do it yourself-attityd som verkar genomsyra sättet This Is Head – och många av deras lokala kollegor – arbetar på. Kan man inte enas om vilken låt som ska vara på A- eller B-sidan av en singel trycker man upp två spegelvända versioner av omslaget. Vill man ge ut en skiva startar man ett skivbolag. Behöver en låt vara tolv minuter lång får den vara det trots att det i realiteten innebär att den aldrig lär bli spelad på radio.

Om ambitionen aldrig varit att göra en radiohit eller turnera land och rike runt spelar det mindre roll.

Henric Claeson: Långa låtar innebär att man får tid att göra som man vill live. Det har skrivits att man hör en hemmagjord discokänsla i vår musik. Disco och dansmusik handlar om att upprepa saker om och om igen. Att låta saker ta tid och ge plats, vilket är väldigt skönt. När jag lyssnar på en konsert är det fantastiskt att höra den perfekta poplåten. Men det är skönt att även få möjlighet att vänta på det goda.

Henric Claesson är inte den enda i Malmös musik- och klubbliv som efterfrågat mer återhållsamma och mindre omedelbara uttryck den senaste tiden. Ett alternativt djup till den stimmiga elektroniska dansmusik eller hitsorienterade indiedans som har kunnat höras på var och varannan klubb de senaste fyra-fem åren.

– Folk vill vara med om något som är på riktigt, inte bara musik som byggs upp för att det ska explodera.

Orden kommer från Emil Broomé, en av personerna bakom klubben Stephen Hawkings. Han är också en av initiativtagarna till bloggen Prejka som blivit något slags paraply för den lokala Malmörörelse som i brist på bättre benämningar får tilldelas en ”psykedelisk disco”-etikett. Tillsammans med en annan DJ och producent, Mattias ”Tiaz” Almlund, ligger han bakom det lilla skivbolaget Lugnet som specialiserat sig på att leverera utdragen discofierad krautrock till dansgolven. En ambition som inte alltid har varit lätt att förklara för utomstående.

– Vi hade stora problem med mastringen av våra första tolvor på grund av att personen som mastrade dem inte ansåg att det var dansmusik, säger Emil Broomé. ”Det här är inte musik man ska spela på klubbar med dj-nålar utan musik man ska lyssna på hemma med hifinålar. Lyssnar man med hifinålar låter mastringen bra”. Vi fick tjata på honom (himlar med ögonen): jo, skivorna kommer att spelas på klubbar.

På sätt och vis är det ganska talande för hela den här scenen. Man tar något smalt som vid första anblick kanske inte hör hemma på dansgolvet, placerar det i en relativt lättillgänglig nattklubbskontext och låter folk göra vad de vill med det.

Björn Wiking: I Malmö är det ingen som tittar snett på en bara för att man går utanför ramarna. Samtidigt tror jag inte någon kollar snett på en för att man håller sig till något traditionellt heller. Det finns inga indiepoliser.

Henric Claesson: Det är mer öppenhjärtigt och respektfullt. Alla gör något de gillar. Tycker andra om det är det klart de får göra det men huvudsyftet har aldrig varit att nå ut på det sättet. Vi är trots allt ganska instängda i den här studion. Du vet ju hur svenskar är. Det är inte så att vi går ihop i en stor grupp och tänker: vad härligt det är att vi har varandra.

- - -

This Is Head är relativt aktuella med singeln ”0009/0008” samt tolvan ”0002”. Den senare innehåller bland annat en remix av Studios Dan Lissvik. Samtliga låtar finns att köpa digitalt på Itunes Store. I februari räknar de med att släppa sitt debutalbum på egna etiketten Enkelt.

Lugnets tredje tolva ska vara ute innan jul. Skivan innehåller fyra spår med Mathias Nihléns enmansprojekt Ved varav ett i en remix av Malmö-Dj:n Tiaz.

Klubb Kristallens gjorde sin sista kväll på Babel 17 december. Nu flyttar de till det nya kulturhuset Kong nere vid hamnen.

För en lättöverskådlig bild av Malmös psykedeliska discoscen klicka in på bloggen Prejka där samtliga aktörer finns samlade.

- - -

Publicerad i Sonic #50, december 2009.

Läs mer:

Recension av This Is Head “0002”

Krönika om Psych disco Malmö

Det innebär inte att det här Pink Floyd- och Can-älskande hörnet av musikvärlden slutat vara intressant. De känsligaste trendbarometrarna må peka åt ett annat håll, men rent kvalitativt har 2009 varit ett av de bästa åren sedan housevärldens finsmakare lät skägget växa halvvägs in i 00-talet.

Om någon för ett år sedan berättat att ett band från Möllevången skulle presentera den perfekta mixen av brittiska A Mountain of Ones flyktiga ljudbilder och svenska Studios känsla för popmelodier hade jag inte trott dem. Men det är precis vad This Is Head gör. När sedan Studios Dan Lissvik halvvägs in i sin remix låter en drivande discokagge lyfta lagren av gitarrer sluts cirkeln på ett självklart sätt.

This Is Heads blandning av rock- och dansmusikrötter är inte bara angenäm lyssning. Den är ett direkt eko av musiklivet i närmiljön just nu.

This Is Head
Titel: 0002
Bolag: Enkelt
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2009-10-21 

Singer/songwritern Jack Peñates original är en smakfull aptitretare som redan snurrat flitigt på engelsk radio. Men det är houseproducenten Leo Zeros utdragna tiominutersversion som drogfnattiga klubbturister på Ibiza och fulölsberusade spontankulturkonsumenter i våra regioner lär dansa till i soluppgången om ett par månader.

Leo Zero, till vardags discoalibi i brittiska rockgruppen A Mountain of One, krånglar verkligen inte till det. Egentligen gör han inte mycket mer än att lyfta fram originalets ostiga latingitarrslingor för att sedan dekorera med några slagverksrytmer och upprepa refrängens rusiga carpe diem-rader i oändlighet. Mer behövs sällan för att nattens fjärilar ska känna att de fångar dagen, eller natten snarare, på dansgolvet.

Genialiskt i sin enkelhet och sommarens mest hälsosamma lyckopiller.

Jack Peñate 
Titel: Tonight’s Today (Leo Zero mix) 
Bolag: XL Recordings
Betyg: 5 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-04-22

Vill man vara elak går det att avfärda Bandjo som trendkänsliga imitatörer. Men det är orättvisst då Jacob Haage och Fredrik Johanssons rockexkursioner är minst lika bra som de uppenbara, samtida förebildernas.

Bäst är de på Fátima, A-sidan på lilla bolaget Force Majeures andra tolva, där duon låter som en lika trevlig som självklar kombination av svenska Dungen och brittiska A Mountain of One.

Bandjo
Titel: Fátima
Bolag: Force Majeures
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-04-07 

För de flesta låter A Mountain of One som ett proggrockband från 70-talet. Men de som lyssnar mer noggrant kommer att höra ekon av 20 år gammal brittisk dansmusikhistoria som de senaste åren har fått en renässans.

Det är lite det som är bäst med den scen av nyproducerad disco som vuxit sig allt starkare de senaste åren med framförallt Norge och England som avsändare. Du kan addera lite vad du känner för och samla ihop det på en lista, klubb eller skiva märkt ”disco”. Så länge du vet vem DJ Harvey är och har en registrerad användare på skäggiga forumet djhistory.com kommer folk köpa ditt resonemang.

Min spellista inleds med Göteborgsduon Studios hela debut-LP West Coast från 2006 (förra årets bästa skiva). Den fortsätter med några rockklassiker från åttiotalet som norska producenten Todd Terje gjort till stranddisco. Danska technoproducenten Trentemøllers fantastiska dubversion av Chris Isaacs Wicked Game följs av Red Hot Chili Peppers surfballad Soul To Squeeze innan allt landar i Londonbandet A Mountain of Ones självbetitlade debut-EP (förra årets nästbästa skiva).

Precis som Studio har A Mountain of One redan skrivits upp i media trots att debuten endast finns att tillgå på vinyl vars upplaga på femhundra exemplar sålde slut på en vecka. När Studio plockade hem P3 Gulds pris som årets bästa pop i vintras bestod deras albumdiskografi av en vinyl-LP som pressats upp i några hundra exemplar. Men sen de i januari i år samlade ihop föregåendes vinylsläpp på en fin CD märkt Yearbook är den betydligt lättare att få tag på.

För några veckor sedan gjorde A Mountain of One sin första livespelning på en klubb i London. Och det vore inget konstigt med det om de inte hade gjort det på en fest där huvudakten var den israeliske technostjärnan Guy Gerber. Det är nämligen väldigt svårt att kategorisera Studio och A Mountain of One som party dansmusik. Stundtals närmar de förvisso sig Happy Mondays och Primal Screams tidiga exkursioner i balearisk dansrock. Men som oftast låter musiken som om den hade mer gemensamt med strandflummiga folkrockmiljöer och grupper som Fleetwood Mac än dekadent party.

Men låt er inte luras av hur det låter. Även om det av förklariga skäl inte pratas särskilt högt om det handlar allt egentligen bara om män med väldigt stora skivsamlingar som efter två decenniers dansmusik försöker nödlanda i långsam, utdragen, suggestiv discorock.

När Studio förra veckan inledde en miniklubbturné i Sverige gjorde de det uppbackade av A Mountain of Ones musikaliska smaklök Mo Morris bakom skivspelarna. I en intervju i brittiska Fact Magazine pratar Morris om en återgång till musikalisk eskapism och vikten av att musiken tar dig någon annanstans. Vid vilken annan tidpunkt som helst hade det känts som flummigt hippienonsens. Just nu känns det mest som den enda vettiga utvägen för att komma vidare.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-04-10.