Före succésamarbetena med Kelly Rowland (”When Love Takes Over”), Akon (”Sexy Bitch”) och Black Eyed Peas (”I Gotta Feeling”) 2009 var det sällsynta möten. Idag är det snarare norm.

”Nothing But the Beat” är uppdelat på en skiva med R&B och hiphopsamarbeten och en utan sång. Som radio- och party­skval fungerar första delens uppumpade popfusioner skapligt. Men den som inbillar sig att den alternativa klubbscen som Guetta gärna refererar till låter som skiva två måste ha levt senaste åren med huvudet i en champagnehink.

Bästa spår: Where Them Girls At?

Artist: David Guetta
Titel: Nothing But The Beat
Bolag: EMI
Betyg: 2
Genre: Pop

Publicerat i Sydsvenskan 2011-09-07

För hur skulle ett värdigt Michael Jackson-album låta idag, närmare fyrtio år efter solodebuten?

Som Lady Gaga, Justin Bieber, Black Eyed Peas eller någon annan av dagens mest framgångsrika popband? Som Michael Jackson själv lät för tio-femton år sedan? Jag är inte säker på att vi ens skulle vilja ha ett svar.

Fram till början av 90-talet var Michael Jackson en av popmusikens främsta. Ja, kanske den allra främsta sett till förmågan att överskrida genrer och lyssnargrupper som tidigare varit separerade av tradition och hudfärg. Men efter det – de senaste 20 åren alltså – är höjdpunkterna väldigt lätträknande.

Vid första anblick innehåller Michael inget som förändrar den bilden. Det mesta är rester som lyfts fram på nytt.

Behind The Mask, en överraskande tolkning av japanska electropopgruppen Yellow Magic Orchestras singel från 1979, härstammar från inspelningen av ”Thriller”. Den är tillräckligt intressant för att jag ska bli nyfiken på hur den ursprungligen hade stått sig i konkurrens med de andra låtarna på albumet.

Akon-samarbetet Hold My Hand är en fint svulstig R&B-ballad i samma stil som Heal The World. Keep Your Head Up börjar som en hyllning till kämpande kvinnor men slutar i pinsamma självhjälpsfloskler.

Lenny Kravitz-producerade (I Can’t Make It) Another Day är lika smaklig som om Slash från Guns N’ Roses försökt göra hiphop. Under sent 80-tal hade den eventuellt fyllt en funktion men när bron mellan svart och vit pop sedan länge är vältrafikerad framstår den symboliskt bara som överflödig.

Det hade kunnat ha slutat där. Men så mejslar popmusikens egna fusion av Peter Pan och Edward Scissorhands fram ett sista spår som trots den övertydliga dramaturgin lyser upp. Much Too Soon är en sorglig liten akustisk ballad om vikten av att värdesätta saker innan de är för sent, innan de är försvunna för alltid. Han kunde inte ha skrivit ett värdigare avskedsbrev.

Michael Jackson
Titel: Michael
Bolag: Sony
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2010-12-10

För när skivbolagen kramar ytterligare en ”osläppt” låt ur Jacksons annars kräsna och nogräknade diskografi förvånas jag av att den inte slog tidigare. Hold My Hand är nämligen precis den sortens svulstiga ballad många förknippar med kungen av pop sedan afron och sedermera de glansiga lockarna ersatts av Elizabeth Taylors peruk.

Till skillnad från förra årets This Is It ger den förmodligen en mer realistisk bild av hur Jackson hade låtit idag.

Michael Jackson & Akon
Titel: Hold My Hand
Bolag: Sony
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-11-17

För någon som vuxit upp i en artistfamilj där soulmusiken för länge sedan lämnat gathörnen i en galaklänning är det högst naturligt.

2009 har Whitney Houston hunnit fylla 46 år. Bakom sig har hon ett kolsvart decennium av missbruk och tragedier som motsats till den helylleimage som förknippas med hennes tidiga karriär.

Nu har hon återfått fotfästet. Åtminstone är det den bilden som benhårt förmedlas på I Look to You, hennes sjätte fullängdsalbum, det första på sju år. Människorna vid hennes sida tillhör alla gräddan av dagens urbana popproducenter och låtskrivare: R Kelly, Alicia Keys, Akon, R&B-geniet Christopher ”Tricky” Stewart med flera.

Men. Den som tror att det innebär skvalig tonårspop misstar sig. Samtliga verkar ha gjort sitt yttersta för att erbjuda Houston, som banade väg för deras egna karriärer, en respektfull och passande inramning.

Det låter modernt utan att verka krystat, moget och erfaret utan att bli mossigt.

Enastående första singeln Million Dollar Bill – en diskobollsglittrande, modern soulpärla med klara referenser till Mary J Bliges och Faith Evans största ögonblick – växer fortfarande. I sammanhanget är den bara en av flera riktigt starka låtar med otvetydig hitpotential.

På tillbakablickande Nothin’ But Love trycker Timbalands högra hand Nathaniel ”Danja” Hills igång en filtrerad, långsam houseproduktion medan Whitney Houston vänder andra kinden till. Salute är en snygg uppbrottsballad skriven av R Kelly med ett klassiskt tema om att gå vidare med höjt huvud. I Got You låter som en självklar uppföljare till Houstons karibiska soulballad My Love Is Your Love och kan mycket väl vara den bästa låt Akon varit inblandad i.

Bortsett från banala klubbspåret For The Lovers är I Look To You en comeback som bara kan beskrivas med ett ord: värdighet.

Om verkligheten ser annorlunda ut har Whitney Houston och hennes entourage lyckats dölja det väldigt väl.

Whitney Houston
Titel: I Look To You
Bolag: Sony BMG/Arista
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2009-08-28. Återpublicerat med tillåtelse av Sydsvenskan. 

Han har samarbetat med megastjärnor som Akon och Wyclef Jean. I Sverige är dock Anthony B fortfarande främst förknippad med Police, en välriktad molotovcocktail från 2002 som ställer till minst lika stor förödelse som KRS Ones Sound of da Police och The Clashs Guns of Brixton.