Jonas Grönlund » Balearic

Steve Mason & Dennis Bovell – Ghosts Outside (LLL)

Jonas — Tue, 23 Aug 2011 15:05:58 +0000

Jamaicansk musik har en lång tradition av att släppa avskalade och spöklika dubversioner av både låtar och album. En tradition som även har praktiserats av reggaefanatiker som The Clash, Massive Attack och Primal Scream.

På ”Ghosts Inside” skickar brittiska dubveteran Dennis Bovell The Beta Band-sångaren Steve Masons hyllade soloalbum ”Boys Outside” till skuggorna under en palm på en balearisk ö.

Resultatet är smakfullt och genomarbetat på ett tillfredställande sätt, särskilt i jämförelse med de hemmasnickrade rockdiscoedits som svärmat i det här hörnet av dansmusikvärlden senaste åren. Samtidigt är det svårt att bortse från att idéerna är för få för att motivera att helt album.

Bästa spår: Dub I Just A Man

Artist: Steve Mason & Dennis Bovell
Titel: “Ghosts Outside”
Bolag: Domino/Playground
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-03

En skepp kommer lastat…

Jonas — Tue, 01 Mar 2011 10:17:34 +0000

Jag satte ihop ett collage med några låtar som jag gillar just nu. Blandat nytt och gammalt från skivhyllan, bloggar och aktuella släpp.

1. Phil Cohran and Legacy — Blue Nile

2. Incarnations — Let Love Find You

3. Jonathan Jeremiah — Happiness (Quiet Village Remix)

4. Salma Agha — Come Closer (from Kasam Paida Karne Wale Ki)

5. Kolbe-Illenberger-Dauner — Fun Tango

6. Parlour — The City

7. Al Kent — Reverb Is Your Friend

8. Yellow Magic Orchestra — Perspective

9. Mohamed Rouicha — Bismillah (Joystick Jay Edit)

10. Basso — Burning

11. Kool DJ Dust — Arpanet

12. Loredana Berté — En Alto Mare (Basso’s Maxi Edit)

13. Number One Ensemble — Back To Heaven

14. Rim Kwaku Obeng and Kasa — Love Me For Real

Lyssna på Let’s Mix.

Incarnations – With All Due Respect (LLLL)

Jonas — Tue, 04 Jan 2011 09:40:41 +0000

I somras försökte snart nedlagda P3 Kultur reda ut begreppet balearic: samlingsnamnet för den frisinnade och tillbakalutade musikblandning som på 80-talet placerade partyön Ibiza på klubbkartan.

Amerikanska Incarnations havsbrisiga blandning av pop och blåögd soul hade passat utmärkt i solnedgången vid medelhavet. Även om ljudet av Steely Dan och Doobie Brothers sena 70-talsinspelningar ekar mellan vågskvalpen är grunden till trions sandslott klart förankrat i det samtida hörn av dansmusikvärlden där dansen paradoxalt blivit en parentes.

De nio låtarna är tillräckligt starka för att förhindra de tidlösa men lätt klichéartade ljudbilderna från att svepas bort av ett trendkänsligt tidvatten.

Incarnations
Titel: With All Due Respect
Bolag: Love Monk
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-12-29

Dagens retro #7

Jonas — Tue, 30 Nov 2010 10:24:34 +0000

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Fin liten Lovefingers-favorit som nyligen pressats upp i en editerad version av Jimi Bazzouka. Hammer är även känd som upphovsmannen till den i balearicvärlden smått klassiska Miami Vice-signaturen Crockett’s Theme.

Tiedye mixtape

Jonas — Wed, 06 Oct 2010 09:09:55 +0000

Tiedye

Göteborgs rock/disco-outfit Tiedye har spelat in ett fint mixtape för danska streetwearmärket Wood Woods Muzak-serie. Medelhavsbrisig rock, arabisk disco och en och annan norsk knasboll.

Via Discobelle.

Ladda ner här (direktlänk)

Hjältarnas återkomst

Jonas — Fri, 20 Aug 2010 19:37:16 +0000

I kväll startar vad vi utan att skämmas kan kalla hjältarnas återkomst med DJ Harveys besök på F12 i Stockholm. Dagen efter är det dags för Moodymann i Göteborg. På söndag gästar han Stockholm. Tre veckor senare besöker Theo Parrish Malmö i samband med att Babel, före detta Jeriko, fyller två år. Johan Wirlfält skriver fint om Harvey på Rodeobloggen. Mixen han pratar om Sarcastic Study Masters Volume 2 kan ni ladda ner här.

Tidigare i veckan gästade DJ Harvey Johanna Koljonen och P3 Kultur. Missade ni det ligger intervjun uppe på P3s webbsida. Den är bra, rolig och väldigt hjärtlig på ett fint sätt.

På tal om intervjuer så tillbringade jag delar av veckan med att redigera Martin Abrhamssons tio år gammal intervju med Theo Parrish, mig veterligen den enda som gjorts på svenska. Den kommer att återpubliceras inom kort på Ohbabyilikeitraw.com.

Bra slut på sommaren. Bra start på hösten.

Steve Mason – Am I Just A Man

Jonas — Sun, 08 Aug 2010 20:10:28 +0000

Studios fina förvandling av Steve Masons Am I Just A Man till balearisk baktaktsrock finns numera att höra på skivbolagets soundcloudsida. Tolvan som även inkluderar en remix av Hot Chips Alex Taylor släpps om ett par veckor.

En bra sommar

Jonas — Thu, 29 Jul 2010 18:54:07 +0000

Sam Sallon – You May Not Mean To Hurt Me (Leo Zero Remix)

***

Parlour – The City

* * *

Tiedye – Fishermans Bend (Dan Lissvik Remix)

* * *

Diverse artister – Down To The Sea And Back: The Continuing Journey of The Balearic Beat. Volume 1

* * *

Diverse artister – The World Ends: Afro Rock & Psychedelia In 1970’s Nigeria

* * *

Diverse artister – Reggae Anthology: Definitive Collection of Federal Records

Bara några russin från de senaste tidens kulturkonsumtion. Varken något mer eller mindre än saker som jag gillar. Grejer som det inte funnits tid, plats eller möjlighet att skriva om tidigare men som förtjänar att lyftas fram lite extra.

Mika Snickars Malmö-mix

Jonas — Tue, 20 Jul 2010 08:09:42 +0000

Mika Snickars – Sveriges OG när det kommer till skruvad disco från vänsterkanten – gästar Debaser i Malmö i kväll. Bloggkollektivet Prejka är avsändare vilket betyder sedvanligt havsbrisigt sommarflum i solnedgången ur högtalarna. Exklusivt för kvällen har han spelat in ett fin mix. Fritt fram om någon vill ge sig på att klura ut en låtlista.

Mika Snickars Prejka-mix.

Bra just nu: Jonathan Jeremiah

Jonas — Thu, 24 Sep 2009 21:35:45 +0000

I England surras det en del om folksoul-sångaren Jonathan Jeremiah. Det räcker att lyssna på singeln Happiness och i förbifarten notera att han samarbetat med bland andra ?uestlove från The Roots, blåslegenderna Pee Wee Ellis och Fred Wesley från James Browns band JB:s för att förstå varför. Ja, och då har jag inte ens nämnt de kommande remixerna signerade Metro Areas Morgan Geist och Quiet Village. Speciellt den först nämnda är fullständigt enastående (lyssna nedan), en av det senaste halvårets bästa faktiskt.

Enligt Jonathan Jeremiahs myspacesida så ska EP:n What’s A Guy Got To Do vara ute nu men jag har inte lyckats fånga den någonstans så jag vet inte om det stämmer eller ej.

Jonathan Jeremiah - Happiness (Morgan Geist Remix)

A Mountain of One – den långa flykten

Jonas — Fri, 07 Mar 2008 14:26:27 +0000

För de flesta låter A Mountain of One som ett proggrockband från 70-talet. Men de som lyssnar mer noggrant kommer att höra ekon av 20 år gammal brittisk dansmusikhistoria som de senaste åren har fått en renässans.

I en stor artikel i brittiska Guardian för några veckor sedan förutspådde man att en tredje ”summer of love” var nära förestående. Nu sitter Londongruppen A Mountain of Ones musikaliska överstepräst Mo Morris i en hotellfoajé i Tyskland och säger exakt samma sak.

– Det kommer att komma en summer of love nästa år. Allt går i cirklar.

Vad de pratar om är de glädje- och ecstasyrusiga hippiesomrarna i slutet av 80-talet som ledde till housens stora genombrott i England.

House hittade till England via några semestrande brittiska dj:ar som förälskat sig i musiken, drogerna och den avslappnade atmosfären på baleariska semesterön Ibiza. Tillbaka i England försökte de återskapa samma sak. Ett par år senare hade allt vuxit till den största och absolut viktigaste ungdomskulturen i landet sen punken.

A Mountain of One är en av flera grupper som de senaste åren uppdaterat den baleariska musikmix som hela tiden skvalpade i bakgrunden till de där kärlekssomrarna för 20 år sedan. Men om andra, som norska discoproducenterna Todd Terje och Lindstrøm, fäst spegelbollar i palmerna kan A Mountain of One inte med den godaste vilja beskrivas som något annat än psykedelisk 70-talsrock med uppenbara influenser från Pink Floyd och Fleetwood Mac.

– Vi gillar saker med detaljerad och genomtänkt produktion. Att atmosfären i musik är viktigt har ett band som Pink Floyd bevisat flera gånger om. Det är samma sak för A Mountain of One, säger Mo Morris.

Historien om A Mountain of One börjar egentligen redan för fem-sex år sedan på Electric Stew, en klubb i London som Mo Morris var inblandad i. Idén var att blanda konst och poesiuppläsningar med liveband och dj:s som spelade en eklektisk mix av rock, disco och modern dansmusik.

Electric Stew blev en stor framgång, speciellt bland de lite äldre och kräsna nattfjärilarna inom Londons kreativa maffia.

Genom Electric Stew lärde Mo Morris känna Zeb Jameson. När Mo Morris efter ett par år i Berlin återvände till London bildade han A Mountain of One tillsammans med Jameson och discjockeyn Leo Elstob från det inflytelserika lilla housefanzinet Faith.

– Vi ville göra något fint och vackert som gick mot strömmen för hur annan brittisk indiemusik lät. Vi ville ändra atmosfären inom brittisk rock, säger Mo Morris.

– Mycket brittisk rock handlar om helt alldagliga saker. Men när jag lyssnar på musik vill jag inte höra om ett bråk på en pub eller någon som gjort slut med sin flickvän. Jag vill att musik ska ta mig någon annanstans.

Förra året samlade A Mountain of One sina tidiga ep och singlar på albumet Collected Works. Skivan hyllades närmast unisont både i England och utomlands.

Gruppens utdragna popmusik fick inte bara housefanatiker att plöja igenom skivbörsarna efter rockplattor de överhuvudtaget inte hade rört ens med tång för ett par år sedan. De fick också trendkänsliga modeorakel att svälja hippieromantiken och eskapismen med hull och hår.

Mo Morris har en förklaring till det.

– Vi lever i en tung tid just nu. På det viset påminner det en del om det tidiga 70-talet med mycket krig och oroligheter. Därför tror jag människor behöver något att fly iväg med idag.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-03-07.

Bortglömd sirapsdisco i en flaskpost märkt ”balearic”

Jonas — Thu, 23 Nov 2006 19:50:12 +0000

Samtidigt som de sista skärvorna av lördagsnatten var på väg att pulveriseras mellan dansgolv och trampande skosulor försökte min kompis Emil överrösta ett av Malmös bästa ljudsystem.

– Ni måste spela något långsammare! Jag orkar inte mer.

Just den natten – en natt då det kändes som att halva Malmö vägrade både morgondag och det faktum att vi lever i en stor småstad och inte det omvända – var det aldrig riktigt läge. Men den senaste tiden är vi allt fler som famlat efter det långsamma, utdragna som kontrast till nedladdningshetsade snask och piskad stämning på dansgolven. House och disco som taktfast svävar iväg i makligt tempo likt tankarna på ett nattåg genom Sommarsverige.

I april 1979 öppnade Daniele Baldelli klubben Cosmic vid Gardasjön strax väster om Verona i norra Italien. Genom åren kom klubben och musiken som Baldelli spelade att bli centrum för det sound som till stor del utgör botten av den våg av nyproducerad flumdisco som de senaste åren sköljt över hela klubbvärlden tillsammans med en flaskpost märkt ”balearic”.

Musiken kallades Afro Cosmic och var en blandning av disco på fel hastighet, regnskog, brasiliansk fusion, afrikanska slagverk och diverse elektroniskt flum från Mellaneuropa. Framförallt var det en direkt reaktion av att heroin precis vält in över Verona och gjort dansgolven mindre mottagliga för den upplyftande phillydisco som tidigare dominerat.

I Italien kom Afro Cosmic-scenen att bli massiv och Daniele Baldellis betydelse enorm, hans mixtapes såldes och kopierades i tusentals exemplar. I övriga världen var den en välbevarad hemlighet fram till 2002 när den brittiska journalisten Louise Oldfield publicerade en artikel om scenen.

Några försök att sammanfatta rörelsen på skiva har aldrig gjorts. Tills nu. I dagarna släpper nämligen tyska etiketten Compost Elaste – Slow Motion Disco vol. 1 som ger en ovärderlig inblick i en länge bortglömd del av dansmusikhistorien.

Några andra som sjungit långsamhetens lov det senaste halvåret är Göteborgsgrupperna Studio och Tough Alliance. Att de är från Göteborg känns i sammanhanget helt naturligt. Rent känslomässigt kommer vi aldrig närmare Medelhavshedonismen i Sverige än nattbadsromantiker från västkusten.

Efter att ha indiedansat sig från Ola Borgström skivbolag Service har båda grupperna på sina senaste skivor landat i experimentella ljudmiljöer, inte långt från Primal Screams och Happy Mondays mer lyckliga avtändningar i början av nittiotalet.

När andra fans av kosmisk sirapsdisco gör sitt bästa för att låta så autentiska som möjligt är influenserna hos Studio och Tough Alliance betydligt mer diskreta. Nätterna på klaustrofobiska konstskolklubben Uppåt Framåt i Göteborg är aldrig avlägsna vilket gör albumen inte bara till något unikt utan även till två av årets bästa svenska skivor.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-11-23.

Sommartid och skärgårdsbalearica

Jonas — Tue, 01 Aug 2006 20:02:57 +0000

Det har varit en händelserik sommar men det jag tänker ta med mig in i september är inte gratiskvällar, ambitiösa svartklubbar, surrealistiska after hours-spelningar och annat som dekorerat sommarnätterna i Malmö.

I några år har europeiska discofiler vänt blickarna bakåt och återupptäckt italo, gammal acid, tveksam rockdisco och annat de eller deras äldre syskon växlat saliv till som tonåringar. Men när dessa idéer till slut spolades upp längs den svenska kusten transformerades de till något annat.

I avsaknad av kärlekssomrar eller kosmiska knarkdiscon vid Riminis stränder i det förgångna tvingades vi famla efter förträngd charterromantik bland reaskivorna på Statoil. Fleetwood Macs Everywhere och Jönköpingduon Just Like Musics massnedladdade edit av Ugglas Sommartid var sommarens klubbanthems i kompiskretsen. En Stockholmsklubb uppkallades efter Chris Reas On The Beach medan jag själv plöjde Malmös samtliga skivbörsar på jakt efter instrumentalversionen av Alphavilles Big In Japan.

Klubbsommaren börjar lida mot sitt slut men vi har en nyfödd genre att värma oss med när hösten så småningom gör sig påmind. Säg hej till skärgårds-balearican.

Publicerat i Rodeo, augusti 2006.