Ja, han är faktiskt Malmöbo. När Jonas Altberg lämnade hemstaden Halmstad för ett och ett halvt år sedan var Malmö det naturliga valet. Musikbolaget han jobbar med, Extensive Music, är baserat här och det är nära till Kastrup. Extensive Music har även namn som Günther och Arash i sitt stall. När Dr Bombay drog till Calcutta inkluderades också han i laguppställningen.

Nu har det inte blivit många dagar i Malmö det senaste året för Jonas Altberg. Sedan Boten Anna lämnade de svenska stadshotellen, studentflaken och nattklubbarna hösten 2006 spred den sig som ett virus över halva Europa vilket ledde till ett oändligt gigande utomlands. Förra söndagen gick den engelska versionen av låten, Now You’re Gone, upp på Englandslistans första plats. Den mobbade datanörden från Halmstad gjorde det som Tylösands popkung Per Gessle hittills aldrig har lyckats med.

Den lilla namnlappen bredvid porttelefonen är minst sagt anspråkslös. Två bokstäver ”J.A” är det enda som står. I trappuppgången vid Värnhem i Malmö finns det absolut inget som skvallrar om att en Englandsetta skulle ha sin lägenhet och studio i huset.

Jonas Altberg tar emot i mjukisbyxor och sovrufsig kalufs. Vi hinner knappt hälsa innan han förklarar sitt nyvakna yttre med ett nattligt dambesök som inte gick upp i tid (”Det är en tjej från Halmstad jag träffar. Vi är inte ihop men det är väl så nära ett förhållande det kan bli i den värld jag lever i nu”) och visar en uppblåsbar knulldocka (”en födelsedagspresent från en spelning i Österrike”) som ligger ovanpå en svart, inglasad garderob.

Han verkar vara lite så som person. Pratar och gör saker utan en tanke på att försöka försköna eller hur saker kommer att se ut som rubriker på kvällstidningarnas löpsedlar.

– Säker att du inte vill ha något att dricka? Det finns Redbull, öl och Festis.

I den smått kaotiska tvårummaren är det bara den kombinerade studion/sovrummet som är någorlunda i ordning. Ett halvt misslyckat renoveringsarbete har både dragit ut på tiden och resulterat i ett ”Mount Everest” på badrumsgolvet samt ett par skeva dörrar och lister.

– Killen som renoverade hade uppenbarligen aldrig hört talas om ett vattenpass.

I vardagsrummet skymtar en stor vit skinnsoffa framför en platt-tv, en sliten dator och diverse mediemaskiner. Även sänggaveln på den stora dubbelsängen i sovrummet är i vitt skinn. Hela lägenheten går faktiskt i svart-vit färgskala. Det enda färgglada är fiskarna som simmar omkring i akvariet han har som skärmsläckare på de dubbla dataskärmarna på skrivbordet.

Jonas Altberg växte upp i Söndrum i Halmstad, ett familjärt område mellan city och ett av västkustens dyraste bostadsområden – Tylösand. Pappa jobbade inom byggbranschen, mamma var lärare på en gymnasieskola.

Själv trivdes han inte alls i skolan till en början. Han har aldrig varit ett läshuvud och hade svårt att hitta kompisar.

– Om folk ringde runt för att fråga om någon ville hitta på något var jag alltid den sista de ringde. Den de ringde när ingen annan kunde.

– Jag hade det ganska jobbigt i skolan. Det var mycket mobbing. Många äldre elever pucklade på mig. Varje dag blev jag jävligt nedtryckt i skorna. Det var tvåveckorsperioder som jag vägrade gå till skolan för att jag mådde så dåligt av det.

Istället fastnade han hemma framför datorn.

– När jag upptäckte dataspel blev jag helt fast för en dator klagar aldrig på hur du ser ut, vad du har för kläder eller hur viktig du är. En dator beter sig precis likadant mot vem som helst.

Datorn blev kompisen som alltid fanns till hands när andra svek.

– Jag upptäckte något som jag var bra på. Varje gång jag gjorde en ny låt eller en ny melodi. Jag kan visa lite snabbt hur mina första låtar lät…

Jonas Altberg börjar klippa och klistra i ett musikprogram på datorn. Fönster och menyer öppnas och stängs på skärmarna framför.

– Jag kommer exakt ihåg hur jag gjorde min första låt. Nu går det snabbt för jag vet exakt hur jag ska göra. Det här tog kanske en vecka i början, säger Jonas Altberg med en cigarett i mungipan.

En trance-basgång börjar dunka ur högtalarna.

– Jag ska se om jag kommer ihåg melodin.

Han lägger in några slingor med pianotangenterna på skärmen och simsalabim så har blippbloppet i högtalarna förvandlats till något som liknar en kommersiell trancedänga.

– Jag minns verkligen allt. Första låten ska alla musiker komma ihåg.

Hur kände du när du hade gjort den här låten?

– Du, jag mådde så enormt bra att du inte fattar. Den gick exakt så här i tre minuter. Jag spelade in den på min minidisk och lyssnade på den om och om och om igen. Mina föräldrar blev dumma i huvudet för varje gång jag gjorde något nytt spelade jag upp det för dem. Jag blev skitsur om de inte lyssnade på hela låten.

Varje gång han lärde sig något nytt växte han inombords. Ju bättre saker han gjorde desto mindre brydde han sig om skällsorden och knuffarna i korridoren.

– Jag kommer ihåg när jag hade gjort min första låt och gick runt i skolan med den i hörlurarna utan att höra vad folk omkring mig sa. Helt plötsligt började det gå jävligt bra för mig i skolan.

Under hela sin uppväxt tampades Jonas Altberg med en rätt allvarlig form av Tourettes syndrom, en sjukdom som yttrar sig genom tics, tvångsmässiga ryckningar och läten. Idag har han accepterat sjukdomen som en del av sig själv och lärt sig behärska den. Men under hela uppväxten försökte han dölja den genom lögner och bortförklaringar.

– Jag tyckte det var så pinsamt. Jag trodde folk skulle se mig som ett missfoster.

– Jag hade säkert 2000 färdiga lögner för allt möjligt. När folk frågade kunde jag svara att jag hade hicka eller kramp i armen. Det var vita lögner som ledde till att jag ljög om det mesta. Jag blev nästan mytoman.

Vändningen kom när han hoppade av tekniklinjen på Kattegattgymnasiet och började på musiklinjen på Sturegymnasiet i Halmstad. Före terminstart samlade han alla lärarna för att under några känslosamma minuter berätta allt om sin sjukdom och vad han gått igenom.

– Det var så skönt. Det var som att du burit omkring på en 40-kilossten i en ryggsäck och sen bara knäpper loss den, klick-klick, och rätar på ryggen.

Sommaren 2006 blev Boten Anna över en natt en av de mest spelade låtarna i Sverige. Med över en miljon säljande enheter är den enligt Warner Music den bäst säljande digitala singeln i Skandinavien någonsin. 

Lägg till Englandsettan och man kan ana att många i Jonas Altbergs situation gärna hade åkt tillbaka till sin gamla högstadieskola med ett revanschlystet ”Who’s the man now?” intatuerat i pannan.

Han själv har inga sådana känslor överhuvudtaget.

– Jag får ofta den frågan, men jag har aldrig känt så, inte alls. Det är mer en seger för mig själv.

Du har inte fått jättebra recensioner i pressen. Hur känns det?

– Ska jag vara helt ärlig är jag förvånad över att albumet har sålt platina och guld i nästan alla skandinaviska länder. Personligen tycker jag inte att skivan är jättebra.

– Jag fick tre och en halv vecka på mig att göra den. Att göra ett album på tre och en halv vecka… snacka inte om det! Jag vet att Arashs nya album har tagit ungefär två år att göra.

– Med tanke på omständigheterna, att jag hade producerat allt själv samtidigt som jag var på turné, tycker jag det är ett genialiskt album. För av tre och en halv vecka hade jag kanske fem dagars musikproduktion. På tre låtar fick jag faktiskt hjälp av en god vän till mig här i M almö som också är musikproducent.

Vem var det?

– Ali Payami heter han.

Det här är lite av ett scoop* som kommer få en och annan house- och technofantast i Malmö att sätta findrinkarna i fel strupe. Ali Payami är nämligen en av stans mest hyllade dj:ar, dock i helt andra kretsar än de folkliga nattklubbar som Basshunter brukar höras på. Fram till nyligen pumpade Payami electrohouse på medlemsklubben Plysch vid Lilla torg. 

I vår finner ni honom som ny hus-dj på Jerikos akademikerhippa technomecka Versus på Möllan.

– Han är ett geni. Han är en av få människor i den här världen som jag ser upp till. Han är nästan min idol om jag ska vara helt ärlig. Han hjälpte mig mycket vilket jag är väldigt tacksam över.

Det är ett rätt lustigt uttalande. Han ligger etta på Englandslistan. Albumet han stressar med släpps av Warner i Europa och dansmusikjätten Ministry of Sound i England. Själv ser han ser upp till en lokal dj som fortfarande väntar på det stora genombrottet. 

Samtidigt känns det rätt typiskt Jonas Altberg. Stundtals får jag uppfattningen att han lever i en helt annan värld. Men det kanske bara är jag som gör det.

– Warner och Ministry of Sound är inga lekstugebolag. Man måste leverera det som de förväntar sig. Eller måste och måste. Med tanke på att jag är producent så bestämmer jag över min egen karriär. Jag kan säga att jag inte orkar. Men om man precis har haft en Englandsetta… jag tar mig inte tid att bajsa just nu.

- - -

 

Allt började med Anna

Sommaren 2006 hördes Basshunters Boten Anna bokstavligen överallt i Sverige. Låten var egentligen en plojlåt om en bot – en elektronisk grindvakt på internet – som Jonas Altberg skrivit en berusad natt och sedan lagt ut på sin webbsida. Efter ett dygn hade låten laddats ner närmare 40000 gånger. Några månader senare hade låten sålt platina och toppat svenska försäljningslistan. 

Sedan följde listettor i Danmark, Norge och Finland. Under 2007 toppade den svenska versionen av Boten Anna försäljningslistorna i flera europeiska länder, bland annat i Österrike, Nederländerna och Polen.

Nyligen släppte Basshunter en engelsk version av Boten Anna, Now You’re Gone. Förra söndagen gick den upp på Englandslistans första plats.

Bakgrunden till Basshunters Now You’re Gone är en snårig historia. Låten bygger nämligen helt på en engelskspråkig cover av Boten Anna – Now You’re Gone – som spelades in förra året tack vare Nederländernas liberala upphovsrättslagar.

Istället för att stämma Mental Theo’s Bazzheadz och sångaren Sebastian Westwood som låg bakom originalinspelningen av Now You’re Gone gjorde Basshunter en uppgörelse med holländarna som gick ut på att han själv sjöng in en snarlik version av denna för den internationella marknaden. Det är alltså den som nu toppar Englandslistan. Klart som korvspad med andra ord. 

*Kommentar: formuleringen “scoop” i samband med Ali Payami är inte helt lyckad med tanke på att han länge spelat skivor i betydligt folkligare kretsar än på technoklubbar i Malmö, vilket läsare tidigare har påpekat. Samtidigt medverkade han inte på skivan under sitt riktiga namn utan under pseudonymen PJ Harmony, just för att han inte ville att hans riktiga namn förknippades med den typen av musik. Jag har ändå låtit det vara kvar för att det var så i ursprungsversionen av texten som publicerades i Sydsvenskan 2008-01-19. 

Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.