Inga konstigheter. Bara en Spotifylista med mina 100 främsta reggae- och dancehall-favoriter från 90-talet. Som vanligt när det handlar om jamaicansk musik är det inte skitlätt att hålla reda på när låtar verkligen släpptes första gången. Saker återutges och spelas in på nytt om vartannat. Det är säkert en eller ett par låtar som hamnar utanför intervallet 1990-1999.

Sedan har jag medvetet valt bort ett par stora hits på populära riddims, musikbakgrunder, som Joyride, Lecture och Bookshelf då det blir något tradigt och enformigt att lyssna på fyra-fem hela låtar på samma rytm.

Allt finns naturligtvis inte på Spotify (själv saknar jag den här) och jag har garanterat glömt en massa låtar så känn er fria att flagga för era egna favoriter här i kommentatorfältet.

Jonas From Falun 100 dancehall/reggaefavoriter 1990-1999 (Spotify-länk)

- Allt det där hände för femton år sedan. Då betydde inte homosexualitet samma sak i Europa som på Jamaica. Där likställdes det med pedofili;snubbar med pengar som åker till ghettot och närmar sig barn som inte har ett skit. Vi anser att det är fel av en storvuxen man att ha sex med ett litet barn och att påverka andra barn till att delta i den sortens livsstil. Men om det handlar om två vuxna män är det inget som vi kan göra något åt, säger Beenie Man till Sydsvenskan.

Det är inte första gången Beenie Man säger det här. Han har upprepat samma sak de senaste sex sju åren. Det kan förklaras av att det även är samma fyra fem låtar som kritiseras gång på gång. Merparten kommer från åren kring millennieskiftet. Vissa är ännu äldre, andra något år yngre.

Beenie Man har bett om ursäkt och tagit avstånd från dessa låtar flera gånger och hävdat att hans raseri inte var riktat mot homosexuella i allmänhet utan mot de människor på Jamaica som under dessa år kidnappade, våldtog och mördade flera unga, fattiga pojkar. Pojkar som han själv kom i kontakt med genom sin stiftelse för ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp.

- Folk var tvungna att få upp ögonen för vad som skedde. Vi insåg aldrig hur dessa låtar skulle komma att uppfattas utanför Jamaica. I länder där dessa övergrepp inte pågick utan där två män eller kvinnor levde tillsammans med varandra. Det insåg vi först när vi kom till Europa och märkte att människor hatade låtarna.

Men du har även riktat dig mot lesbiska. Jag ser inte vad det har med dessa män som kidnappar unga pojkar att göra?

- Jag har aldrig riktat mig mot lesbiska.

Din låt Han Up Deh (visar Beenie Man ett utdrag ur texten).

- “From yuh bun chi chi man let mi see di han a go up”… [Beenie Man nynnar på låten]. “Bun” betyder alltså “du är inte”. “Om du inte är homosexuell släng upp en hand i luften.”

Ja, sedan fortsätter texten “Hang a chi chi gal [en lesbisk] wid a long piece of rope”.

- Men vad är ett långt rep för något? En kuk. Du kan inte säga “knulla lesbiska med en stor kuk” om dina låtar ska spelas på jamaicansk radio. Du är tvungen att använda metaforer. Det jag egentligen säger i texten är att om en kvinna är lesbisk och du vill omvända henne - ha sex med henne.

Du har kritiserats för din konsert i Uganda i december. Man menar att politiska krafter i landet använt dig som ett pr-vapen i samband med en kampanj för att införa dödsstraff för homosexuella.

- Det är en lögn. När jag åkte till Uganda var processen redan igång. Jag åkte dit för öppnandet av en radiostation för dancehallmusik.

Ugandiska tidningen Daily Monitor hävdar att du under konserten sagt att “I min familj har vi ingen som är gay men om du är bög är det inte mitt fel”.

- Jag sa att det inte är mitt fel att du är gay. Jag bryr mig inte om du är gay. Lev ditt liv precis som du känner för. Men reportern blev förbannad över att jag inte spelade de låtar som han hade förväntat att jag skulle spela och bestämde sig för att ljuga.

Så du menar att du aldrig framförde “Mi Nuh Walla” [där en förvirrande och motsägelsefull passage i texten kan utläsas som att Beenie Man påstår att han ska skära halsen av homosexuella] som Daily Monitor påstår att du gjorde?

- Nej, det är en gammal låt. Den ingår inte i min sättning idag.

Du hävdar att du helt undvek att framföra homofobiska låtar i Uganda. Framför du någonsin dessa låtar idag?

- Aldrig överhuvudtaget.

Inte ens på Jamaica?

- Inte ens på Jamaica.

Ångrar du idag att du spelade in de här låtarna?

- Du måste ångra dig om du har uppträtt illa mot människor. Även om det inte var din avsikt och du gjorde saker som kändes rätt då. Jag ångrar verkligen att jag spelade in de låtarna.

Om vi ändrar måltavlan i dina låtar från homosexuella till exempelvis muslimer eller svarta. Anser du att en person som för femton år sedan sjöng om att döda muslimer också ska kunna bli förlåten?

- Självklart. Om han erkänner att han hade fel ska han bli förlåten. Bibeln säger att du ska bli förlåten - inte korsfäst eller dödad - om du ångrar dina synder. Till och med muslimerna förlåter trots att det är många muslimer som dödas idag. Det är enkelt. Du måste bli förlåten.

Publicerad i Sydvenskan 2010-06-24 i samband med Beenie Mans konsert på Kulturbolaget och protesterna och demostrationerna som föranledde konserten. Sydsvenskan har fler länkar till händelserna här. Kolla även in de olika intressegrupperna facebook-sidor: Inga homofober på våra scener och Tolerans - Vi vill ha reggae och dancehallartister på våra scener. Nerikes allehandas Hasan Ramic har även skrivit en mycket bra reflektion kring frågan.

Sedan mitten av 90-talet har gayaktivister och Jamaicas musikindustri befunnit sig i ett skyttegravskrig. Bakgrunden är naturligtvis den utbredda homofobin i landet och, kanske framför allt, att många stora artister tidigt i sina karriärer profiterat på detta avskyvärda hat.

När dancehall- och reggaeartisten Buju Banton mötte representanter för San Franciscos gayrörelse förra helgen blev det tydligt att avståndet mellan dem fortfarande är gigantiskt. Men viljan att mötas för att samtala om ett komplext problem måste ändå ses som positiv.

Från ett svenskt perspektiv är det förstås svårt att se det komplexa i frågan. Ska det vara så svårt att ta avstånd från låtar som ordagrant uppmanar till att gå ut och ”knacka bög” och i stället tala för alla människors lika värde?

Homosexualitet är fortfarande olagligt på Jamaica. Även om hatlåtar mot homosexuella är sällsynta idag är homofobin utbredd. Kombinera det med en musiktradition som helt går ut på att tillmötesgå folket på gatan och vi närmar oss inte en ursäkt men en förklaring till många artisters ovilja – och kanske också oförmåga – att gå gayrörelsens krav till mötes.

Tar de avstånd från homofobin skjuter de karriären i sank på Jamaica. Gör de det inte får de stora problem att turnera utomlands, eftersom gayaktivisterna framgångsrikt arbetar med att hindra dem från att uppträda.

En bojkott sänder visserligen ut viktiga och tydliga signaler till både artister och homosexuella på Jamaica. Men indirekt innebär det också en isolering av problemen, eftersom man hindrar stora potentiella opinionsbildare från att ta intryck från samhällen med mer liberala värderingar.

Om målet är att vidga perspektiven och skapa förståelse på Jamaica och därmed förbättra situationen för landets homosexuella är ett samtal med artisterna i fråga en betydligt klokare metod än låta dem härja fritt på hemmaplan.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-10-16.

- - -

Staffan Lindberg, Malmö-dj och skribent, kommenterade krönikan på kultursidorna i Sydsvenskan 2009-10-20:

I Jonas Grönlunds nöjeskrönika i fredagens Sydsvenskan kunde vi läsa om hur ett steg togs mot en lösning på en femtonårig konflikt inom popkulturen i och med att dancehallartisten Buju Banton mötte representanter från San Fransiscos gayrörelse förra helgen. En konflikt som enligt Grönlund grundar sig i ”ett komplext problem” – att homofobin är utbredd på Jamaica och att detta leder till problem när jamaicanska artister som gjort sig kända för homofobiska låttexter turnerar utanför sitt hemland. 

Att formulera problemet som komplext och att som Grönlund uppmana gayrörelsen till att sluta kräva att artisterna i fråga tar avstånd från tidigare homofoba uttalanden är inget annat än förminskande av ett enormt problem. “I’m dreaming of a new Jamaica, come execute all the gays” är en rad ur Beenie Mans låt Damn och att tycka att man som vettig människa inte ska bojkotta en sådan artist är befängt.

Ersätt gay i Beenie Mans text med vilken annan folkgrupp som helst så hade ingen kommit på tanken att öppna upp för diskussion.

- - - 

Mitt svar till Staffan Lindbergs kommentar, också från kultursidorna i Sydsvenskan 2009-10-20:

En olycklig redigeringsmiss gjorde att sista stycket i min krönika föll bort. Raden ”Om målet är att vidga perspektiven och skapa förståelse på Jamaica och därmed förbättra situationen för landets homosexuella är ett samtal med artisterna i fråga en betydligt klokare metod än låta dem härja fritt på hemmaplan”. Ditt påstående att jamaicanska artister gjort sig kända för homofobiska låttexter är felaktigt. Dessa låtar är en ytterst liten del av gigantiska diskografier. Homohat är alltså ett sällsynt förekommande ämne inom jamaicansk musik idag. Jag uppmanar aldrig gayrörelsen att ta tillbaka sina krav. Jag skriver att jag inte tror att en bojkott av artister förbättrar situationen för de homosexuella på Jamaica.

- - -

Kommentar: Både på webben och i den tryckta versionen av Sydsvenskan föll sista stycket i min krönika bort på grund av en olycklig redigeringsmiss på tidningen. Versionen ovan är så texten såg ut när jag skickade den till Sydsvenskan.