Då har trion i fem timmar ömsom byggt upp, ömsom brutit ner stämningen i en välregisserad improviserad dansmusikodyssé. Från ambienta ljudmiljöer – det dröjer över fyrtio minuter innan någon form av trumrytm hörs – till distinkt house och drivig techno som dekoreras med de funkiga och lekfullt förvridna melodislingor som blivit Minilogues signum.

Den främsta skillnaden mellan den ofta romantiserade dansmusikscenen i Berlin och den i Sverige är varken klubbarna, musiken, drogerna eller människorna. Det är öppettiderna. Vad som i Berlin och andra klubbmetropoler är ett finstämt känslospel mellan dj:s, artister och lyssnare som kan pågå i åtskilliga timmar – ja, i vissa fall i dygn – måste i nattlivssverige normalt ske mellan de magiska klockslagen 01 och 03.

Inom en mer komprimerad tidsrymd är stämningen dramaturgiskt tvingad att följa en tvär och linjär kurva som lätt blir förutsägbar. Med fem timmar att förfoga över är marionettrådarna mellan scen och dansgolv fler och känsligare vilket också Jonson och Minilogue utnyttjar till fullo.

Visuellt är det inte helt enkelt att uppfatta vem som gör vad på scen. Musikaliskt är det lättare att höra hur Minilogues mjukt trippande rytmer och melodier effektfullt skitas ner och förstärks av kanadensarens hårdare, mer industriella ljud.

Som helhet är det imponerande. Och att den unika konstellationen Minilogue-Jonson lär göra avtryck i dansmusikvärlden om de fortsätter framträda ihop råder det inga tvivel om.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-11-08

Första gången jag hörde talas om Berghain var för fem sex år sedan. Om jag minns rätt var det en tysk dj som berättade att hans pappa hade installerat avloppssystemet på en klubb som skulle vara något alldeles extra. Uppdragsgivarna ville inte att rören från pissoaren skulle mynna ut i avloppet. Urinet skulle ledas till duschmunstycken i källaren.

Det finns mängder av liknande historier. Skrönor som har tagit sig långt utanför Tyskland via turisterna, som tack vare lågprisflygbolagen utgör det kommersiella navet på Berlins dansmusikscen numera. När svenskar nämner techno och Berlin i samma andetag är det ofta Berghain de syftar på. Kanske inte verklighetens Berghain lika mycket som myten om Berghain och klubben som symbol för en scen där festen aldrig tar slut och musiken aldrig tystnar.

Utmärkande för Berghain är att verksamheten är mycket mer än en gigantisk gayklubb som varje helg lockar tusentals gäster med mängder av olika sexuella preferenser. Bortom hedonismen finns en djupare social och kulturell ambition som lätt hamnar i skymundan.

Klubbens skivetikett Ostgut Ton är en av technovärldens främsta och mest inflytelserika. Bolaget har bland annat sammanfört Berlins stadsbalett med olika house- och technoproducenter.

Förra året inledde Malmöklubben och skivbolaget Kontra-musik ett samarbete med Berghain, som utmynnade i ett antal kvällar på Inkonst med gästspel av dj:ar och producenter från klubben. Samarbetet fortsätter i höst och startar med en tvådagarsfest nu i helgen. Gästar gör bland andra albumaktuella Shed och Marcel Dettmann.

Kön lär inte vara lika lång som till Berghain och jag blir förvånad om pissoarernas rör leder någon annanstans än till avloppet. Men integriteten, kompromisslösheten och tron på vikten av att erbjuda ett alternativ till rådande norm är precis lika stark här, som i en gammal fabrikshangar i Berlin.

Publicerad i Sydsvenskan 2010-08-25

Streama Sheds The Traveller här.

Berlinbaserade Efdemin utvecklar med stor finess estetiken från minimal techno genom att spetsa sina produktioner med rakbladsvassa hi-hats och avgrundsdjupa, varma basgångar från traditionell house.

Albumtiteln är lika mycket en referens till genrens födelsestad som till Curtis Mayfields hoppfulla soul och Sun Ras jazzexperiment. Framförallt är Chicago en återgång till ett houseideal där det afroamerikanska musikarvet aldrig tvingats bort av trender och synkroniserat arenapump.

Bästa spår: There Will Be Singing

Efdemin
Titel: Chicago
Bolag: Dial/Border
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-06-02

Han gillar mjukisdjur, är aktuell med ett bokslutsalbum på egna discoetiketten Balihu och spelar i en klaustrofobiskt liten källare i Malmö på fredag. För ett par år sedan hängde Johanna Karlsson och en bunt professionella discoknarkare hemma hos Daniel Wang i Berlin. Nu har hon låtit mig återpublicera den korta men väldigt roliga intervju hon gjorde med honom för Svenska Dagbladet.

Hur pass ideologisk är du?
– Jag vet att jag ofta uppfattas så men det handlar bara om att jag håller fast vid mina musikaliska principer. Att basgångarna och rytmen följer varandra snyggt, bra blåsarrangemang, fin violinsektion. Mina idéer är inte så svåra egentligen. Titta på brittiska producenten Matthew Herbert, där har du en riktigt “ideologisk” dj - han säger att hans dansmusik bara handlar om Israel/Palestina-konflikten och miljömedvetenhet - så stora muséer ger honom pengar att starta projekt för, trots att hans musik är helt avskyvärd och hans dj:ande totalt ointressant.

Är det en discogrej att du samlar på Snobben-saker och mjukisdjur? Måste alla som är intresserade av discohistorien omge sig med kitsch?
– Jag tror det är en samhällstendens, som i Japan där precis alla vuxna verkar samla kitschiga fetischgrejer. Men discofolk är ofta inne på direkt, sensuell tillfredsställelse så de är inte lika blyga för att ta till sig mjuka och söta saker, speciellt saker med retrotendenser.

Du blir jämt bokad till Stockholm men du har sagt i intervjuer att du inte riktigt gillar stan. 
- Jo, hm, det är sant. Det var flera bra dansare på designerhotellet jag spelade på för två månader sen och jag har absolut träffat många trevliga, propra, välklädda och välutbildade människor i stan, snygga gaymän och dj-er som vill skriva ner vilka låtar jag spelar. Men jag har ALDRIG sett någon förlora sig själv och komma ut sitt skal. Stockholm verkar inte ha någon riktigt vild sida. 

Daniel Wang spelar på Brogatan i Malmö nu på fredag. Entrén är gratis och källaren rymmer väl i runda slängar femtio personer så förbered er på en blöt och väldigt trång kväll. Oscar Villata och Adam Lundberg värmer upp. På bilden ovan kommer Daniel Wang ur sitt skal för att visa sin vilda sida tillsammans med Kim Ann Foxman och de andra i Hercules And Love Affair.

Utbytet mellan Stockholm och Berlin har på senare år präglat vår stads konst, mode, design och musik. Tydligast blir det inom den moderna dansmusikscenen. Intresset för techno har ökat kraftigt, en följd av blixtsnabbt bredband och billigt flyg till kontinenten. När Stockholms klubbkids drömmer om Europa är det ofta Ellen Alliens liv de fantiserar om. I dag har hon en självklar position som dansmusikmagnat, feministisk ikon och som symbolen för ett modernt Berlin dopat med positivism och framtidstro.

Minns du första gången du spelade skivor ute på en klubb?
– Ja, det måste ha varit omkring 1993–94. Det var på en bar som drevs av människorna kring skivbolaget och klubben Tresor. Mer eller mindre alla som spelade skivor i Berlin då började spela där.

Hur var det?
– Jag var jättenervös. Jag hade spelat in ett par mixtapes hemma som cirkulerade. När de fick reda på att det var jag som låg bakom dem bad de mig spela där. Först ville jag inte. Skivspelandet var bara en hobby för mig. Jag tyckte inte jag var någon riktigt dj. Men de stod på sig – på auktoritär tyskengelska: ”You play here!”. Jag var väldigt blyg när jag började. Jag är fortfarande blyg inför kameror och liknande även om det har blivit lite bättre efter femton år.

Du är född och uppvuxen i Berlin. Hur har staden påverkat dig personligen och som artist?
– Efter att muren föll exploderade allt. Jag fick en massa nya vänner och flyttade till vad som tidigare varit Östberlin. Allting blev verkligen totalt annorlunda och jag upptäckte att allt faktiskt kan förändras på en dag. Först efteråt lärde jag mig att saker även kan förändras mer långsamt.

Vad var det du tilltalades av i techno?
– Från början gillade jag inte musiken på technoklubbarna utan mer människorna och stämningen. Det var ingen som behandlade mig som en bitch, tog mig i häcken och frågade om jag skulle hänga med hem efter två minuter. Efter ett tag började jag gilla musiken, men först och främst var det just den sociala biten. Det var inte bara musik utan en helt ny social och politisk rörelse. En modern livsstil där nätverk och kontakter var mycket viktigare än pengar. Techno är musik för moderna människor.

Vad betyder begreppet modern för dig?
– Att våga satsa på det man gillar och att vara del av det som händer just nu.

För många unga stockholmare har du blivit en ambassadör för ett nytt och modernt Berlin där techno och dansmusik är en högst väsentlig beståndsdel. Hur känns det?
– Jag tänker inte så mycket på det. Till skillnad från många inflyttade är jag född och uppvuxen i Berlin. ”I am a real Berliner”. Den värld som många förknippar med Berlin har jag växt upp i. Jag är glad över att många människor flyttar till Berlin för det har gjort staden mycket roligare och skapat en positiv energi.

Vad hade du för visioner när du startade Bpitch Control?
– Jag startade ett skivbolag för att jag ville ha människor omkring mig och kunna släppa skivor med mina vänner. Jag ville ha ett bolag byggt på mänskliga grunder. Det måste finnas någon sorts spirituell koppling mellan de inblandade oavsett om de jobbar som distributör eller artist för att det ska funka. I vår värld är sådant väldigt viktigt. Det finns andra som bara strävar efter att bli nummer ett hela tiden men jag har aldrig gillat den grejen.

När kände du för första gången att det ni gjorde i Berlin påverkade människor utanför Tyskland?
– När Berlinette släpptes 2003 och jag fick göra tusen intervjuer med människor som frågade om Berlin. Då förstod jag att samma sak inte hände i andra städer, att jag lyckats med något och att det som kvinna var rätt speciellt att ha lyckats med det som jag gjort.
– Jag har alltid känt att jag har haft tur som föddes och växte upp i Berlin under den här tiden för att det har gett mig möjligheter att göra saker. Samtidigt är det många andra som också är födda här som inte har lyckats åstadkomma något. För mig har det alltid varit så. Jag vill inte att saker ska dö ut bara för att ingen gör något. Det är viktigt att inte vänta utan att genomföra saker med det samma. Vänta inte – gör något!

- - -

Kort om Ellen Allien

Heter egentligen: Ellen Fraatz.
Född: 16 september, 1968.
Bor: I Berlin.
Gör: En av världens främsta techno-dj:er och producenter. Äger och driver sedan 1999 skivbolaget Bpitch Control. Har även ett eget klädmärke.
Album: Stadtkind (2001), Berlinette (2003), Thrills (2005). Tillsammans med producenten Apparat gav hon 2006 ut skivan Orchestra of Bubbles. Förra året släppte hon tillsammans med Time Out The other side Berlin, en dvd-guide till Berlins alternativa musik- och kulturliv. I slutet av maj 2008 släppte hon fjärde soloalbumet Sool.

Publicerad i DN På Stan 2008-05-22.

Likheterna mellan ett barnkalas och en hipp klubb idag är fler än vad man kan tro. Båda har färgglada ballonger, partyfyrverkerier, roliga hattar och gästerna måste hela tiden aktiveras för att inte bli otåliga och kinkiga.

Dansmusikproducenter påminner väldigt mycket om födelsedagsbarn. När de får chansen att släppa en fullängdare/baka en egen tårta kastar de i allt de gillar på samma gång: geléhallon, glass, electro, maränger, chips, dancehall, techno, plättar, pop, kolasås och chokladpraliner.

Modeselektor från tyska technodrottningen Ellen Alliens etikett Bpitch Control är inget undantag. Skillnaden är att duon gör allt mycket bättre och roligare än många av sina kollegor. Det kanske inte är så smakfullt alltid, men aldrig smaklöst.

– Om Bpitch-gänget befann sig på en båt skulle vi vara kockarna i besättningen. Mat är viktigt om du är till sjöss i fyra veckor. Om det inte finns många ingredienser ombord måste du vara kreativ för att skapa en bra måltid, säger en halvkrasslig Gernot Bronsert via telefon från Berlin.

På färska albumet Happy Birthday har Gernot Bronsert och hans studiopartner Sebastian Szary inte haft några problem att hitta godsaker i skafferiet. Bastung brittisk dubstep, pastellfärgad fransk hiphop, techno och electro är bara några ingredienser de tryckt ner i födelsedagstårtan. De hinner till och med avverka en tveksam Scooter-imitation innan de lämnar över micken till Radioheads Thom Yorke och indierockarna Maxïmo Park för ett par avslutande ballader i elektronicahagen.

– Vi har aldrig tagit oss själva på särskilt stort allvar. Ingen behöver seriösa personer i musikbranschen, berättar Gernot Bronsert.

– I studion funderar vi aldrig särskilt mycket på vad vi ska göra. Det handlar mer än att skapa en känsla. Genrer skiter vi fullständigt i. Det är något gammalmodigt som inte existerar längre.

Ni ser ut att ha väldigt kul på scen när ni uppträder. Har ni lika roligt i studion?

– Det beror på. På scen är det alltid grymt för att allt låter mycket högre. I studion är det mer som att du förbereder något för publiken. Du försöker föreställa dig hur saker ska låta och hur folk ska reagera.

Repar ni mycket inför era liveshower eller bygger de mer på improvisation?

– Vi improviserar mycket. Ett live-set behöver tid för att växa. Det är lite som att ha en hund och lära den göra nya trick. Efter ett tag kan hunden göra tricken själv.

- - -

Modeselektor i korthet

Gernot Bronsert och Sebastian Szary träffades under tidigt 90-tal och började göra musik som Fundamental Knowledge. 1996 bytte de namn till Modeselektor. Fyra år senare skrev de på för Ellen Alliens bolag Bpitch Control. Albumdebuten Hello Mom! släpptes 2005. Påhejad av bland andra Radioheads Thom Yorke blev skivan en angelägenhet långt utanför technovärlden. Modeselektor har sen slutet av 90-talet samarbetat med designkollektivet Pfadfinderei som bland annat gör visuals till deras liveframträdanden.

Publicerad i Dygnet Runt, Sydsvenskan 2007-10-04.

– Att vi skulle bo i Berlin är en ganska etablerad missuppfattning. Det var väl någon som skrev det på nätet. När folk samlade info om oss spreds det som det brukar göra i Google-tider, säger Tor och skrattar.

– För oss spelar det ingen roll. Vi välkomnar starkt att det sprids en falsk biografi om oss, fyller Leo i. 

Tor och Leo träffades på en retorikkurs för fyra år sen. De upptäckte att de delade ett intresse för musikproduktion, syntar och gammal analog italiensk disco och fattade tycke för varandra. Men det var inte förrän i julas de började snickra ihop techno tillsammans som Boeoes Kaelstigen. 

Båda två har en bakgrund inom pop, men deras spöklika techno känns mer som att sitta på en nattbuss och drömma om dekadenta dansgolv i östra Berlin. Därför var det lite överraskande att finna deras utmärkta debut-EP Pan European på käcka indieetiketten Adrian, hem för bland andra Emil Jensen och Familjen.

– Det handlade väl mycket om personkemi. Vi var i kontakt med många andra bolag innan vi bestämde oss för att släppa på Adrian. Även om det finns melodiösa inslag i vår musik är det inte electropop som i den reinkarnation som dök upp för några år sen, utan techno, berättar Tor.

Ni riskerar inte att bli osynliga på den internationella technoscenen genom att släppa på ett litet svenskt indiepopbolag?

– Vi har alltid haft två parallella kontaktnät, dels inom pop och dels inom den traditionella technovärlden. Annars hade vi kanske riskerat att placeras i ett popfack. Jag tror i och för inte det är någon risk med tanke på hur vi låter, säger Tor. 

Er werbsida är registrerad i England. Vill ni att folk ska få en felaktig bild av ert ursprung?

– Nej, det handlar inte om att luras. Det handlar mer om att placera små, små embryon här och där som kan väcka fantasier i folks huvuden, avslutar Tor.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-09-20.

På indieklubbar över hela landet dansas det åter till moderna elektroniska klubbmusikrytmer. Erlend Øye, till vardags en halva av den mjuka norska poporkestern Kings of Convenience, var en av dem som visade vägen.

 När han förra året fick chansen att släppa en mixskiva i K7s samlingsserie ”DJ-Kicks” såg det först bara ut som ett smart marknadsföringsdrag från ett skivbolag som ville hälsa på en ny målgrupp. Ännu en variant av fenomenet dokusåpadeltagare i baren, popstjärnor i DJ-båset och andra försök att locka kändiskåta konsumenter.

Det var det väl också, vilket Erlend Øye själv är den första att erkänna när jag når honom på juldagseftermiddagen mitt uppe på fjället i barndomsstaden Bergen. Men ett väldigt lyckat försök.

– Anledningen till att de frågade mig hade väldigt lite att göra med mig som DJ. Men det passade bra eftersom jag i det ögonblicket hade många bra idéer och tankar om vad jag ville göra musikaliskt.

Med hjälp av Berlindiscjockeyn Michael Vater, mer känd som Phonique, lindade Erlend Øye in electro- och technorytmer i egna karaokeversioner av pop- och indieklassiker.

Den ologiska mixen av elektronisk dansmusik och en sjungande indie-DJ fick kritikerna att reagera positivt. Avsändaren i form av en norsk popstjärna och flörtarna till gemensamma musikaliska rötter fick indieprinsessor och poppojkar att öppna öronen för rytmer de tidigare skjutit ifrån sig automatiskt.

Erlend Øyes nyfikenhet på musiken som omgav honom i nuvarande hemstaden Berlin smittade av sig. Idag är han lika självklar på stans hippa technofester som inslagen av techno, house och electro är på popklubbarna i Sverige.

Han är tydlig med att poängtera att technon i Berlin skiljer sig mycket från technon som spelas på de klubbar i Sverige som lyft honom till skyarna. Även om hans uppfattning av den svenska klubbscenen verkar vara lite onyanserad.

– I Berlin är det mycket mer rejäl techno. Inte som i Sverige där det är indiepoppare som gillar musiken. Människor i Berlin gillar technon för att den är kall.  

– För mig var det en utmaning i att försöka förstå vad det är som gör technon intressant och vad det är människor gillar i det kalla och monotona, fortsätter han. Det var lite som att lära sig känna skillnaden på ett bra och ett dåligt vin. 

 Det är svårt att låta bli att le när Erlend Øye missionerar ur technoevangeliet. Ibland låter han faktiskt lite som en förälder som ska förklara för en annan oinsatt förälder om någon ”ny” musikföreteelse bland unga som fascinerar.

 Även om han bara gör tillfälliga besök i genren verkar hans intresse och respekt för technomusiken väldigt ärlig. Men det är aldrig någon tvekan om att det är inom popmusiken han har sina rötter.

 – Inom techno försöker man ofta undvika melodier. Jag är mer öppen för melodier. Ska man dansa utan narkotika i kroppen måste det finnas melodier i musiken.

Publicerat i Sydsvenskan 2005-12-30.