Jonas Grönlund » Beyoncé

Strax efter att första singeln från ”4” släpptes i våras började en kul men lite ogenomtänkt videomonolog cirkulera på youtube och facebooksidor. I klippet som idag visats mer än 400 000 gånger kritiserar en amerikansk feminist Beyoncé och låten ”Run The World (Girls)” för att vilseleda kvinnor att tro att har mer makt än vad de har.

Visst finns det en poäng att i undvika vaggas in i en falsk bild av att kampen för jämställdhet är över och vunnen. Män sitter fortfarande på fler maktpositioner i världen. Men det betyder naturligtvis inte att det per automatik är fel att hylla och lyfta fram framgångsrika självständiga kvinnor i ledande positioner av samhället.

Ända sedan tiden i Destinys Child har Beyoncé använt popmusik som vapen för att stärka självkänslan och skapa en medvetenhet kring jämställdhet på liknande sätt som James Brown med flera gjorde under medborgarrättsrörelsen. Musiken, retoriken, tidseran och förpackningen är annorlunda. Målet det samma: mänsklig jämlikhet på alla plan.

På fjärde albumet ”4” ser det inledningsvis ut som om Beyoncé musikaliskt har tonat ner sin extravaganta Sasha Fierce-persona, bytt ut hotpantsen mot aftonklänning och vänt den klubbiga R&B som hon inledde karriären med ryggen. Det är bara sant till viss del. För vad som egentligen har hänt sedan förra skivan är att de mest intressanta delarna av hela R&B-genren lämnat dansgolven och landat på efterfesten.

På ”4” finns element från den produktionsmässigt minimala R&B som Drake och nu senast The Weeknd gjort succé med. Odd Futures Frank Ocean är inblandad i utmärkta ”I Miss You”.

”Rather Die Young” är en bombastisk elektroniskt ballad producerad av Luke Steele från electropopduon Empire of the Sun.

Även om balladerna dominerar till antalet är det de avslutande, mer klubbiga spåren som ”Countdown” som lämnar störst avtryck.

Precis som hos James Brown är det där, i gränslandet mellan popstjärna med medveten agenda och traditionell showande underhållare av Las Vegas-format, Beyoncé Knowles storhet är tydligast.

Bästa spår: “Countdown”

Lyssna också på:

Beyonce Billboard Awards 2011 Performance (youtube-klipp)

Destinys Child – Independent Women part 1 (låt)

Rihanna – Man Down (video)

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-22

Wiz Khalifa – Rolling Papers (LLL)

Jonas — Tue, 23 Aug 2011 13:52:04 +0000

Hiphopvärlden är full av stereotyper. Hustlern, gaturentreprenör i kokainbranschen, är förmodligen det oftast förekommande berättarjaget. 23-åriga Wiz Khalifa har lanserat sig själv i en annan populär roll: gräsromantikern som slukar hela savanner av marijuana.

På grund av en mediabrusig tidsanda där nyupptäckter snabbt förvandlas till gårdagens nyheter är det lätt att tro att vägen till ett brett genomslag är snabbare än vad den i själva verket är. Wiz Khalifa släppte sitt första mixtape redan 2005 och albumdebuterade året därpå. Då skulle han precis fylla 19 år. Sedan dess har skaran av följeslagare sakta vuxit. Förra våren var de så många att hans åttonde mixtape ”Kush & Orange Juice” blev det mest omtalade ämnet på Twitter dagen det släpptes.

Wiz Khalifa kommer ursprungligen från Pittsburgh men hans utveckling mot en mer melodiös rapstil har fått vissa att dra paralleller till Los Angeles g-funk. Khalifas senaste video, den somriga R&B-flörten ”Roll Up”, är också inspelad vid Venice Beach. Liksom förstasingeln, USA-ettan ”Black And Yellow”, är den producerad av norska Stargate som de senaste åren varit inblandade i mängder av hitsinglar med bland andra Beyoncé och Rihanna.

Valet av Stargate som producenter på fyra av fjorton låtar är givetvis en medveten kommersiell strategi. Storbolagsdebuten ”Rolling Papers” är förvisso mer tillmötesgående än tidigare album men utan att för den skull spela över. Produktionerna är lättillgängliga men aldrig förutsägbart mallade och de radiovänliga refrängerna passar Wiz Khalifas mjukt flyttande rap.

Too $hort-samarbetet ”On My Level” med en långsamt mullrande basgång, statiskt smattrande high hats och pipande melodislingor, påminner om tidiga Bone Thugs-N-Harmony. Gitarriffen på ”Fly Solo” tilltalar förmodligen ett och annat Bruno Mars-fan.

Tyvärr brister ”Rolling Papers” ämnesmässigt. För många texter består av traditionell partyrap eller reflektioner om kändisskap och framgång i olika variationer. Rent kommersiellt kommer det att fungera men för en hållbarhet bortom hitsinglarna behöver Wiz Khalifa finna en mer angelägen röst.

Bästa spår: Black & Yellow

Lyssna även på:

Wiz Khalifa – ”Kush & Orange Juice” (mixtape)

Wiz Khalifa feat. Snoop Dogg, Juicy J & T-Pain – ”Black And Yellow (G-Mix)” (video)

Wiz Khalifa – ”Say Yeah” (video)

Artist: Wiz Khalifa
Titel: Rolling Papers
Bolag: Atlantic/Rostrum
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-03-30

Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fanstasy (LLLLL)

Jonas — Tue, 04 Jan 2011 09:14:50 +0000

”Most young kings get their head cut off”

– Jean-Michel Basquiat

Som om autotune-massakern 808s & Heartbreak inte var nog. 13 september förra året stormade Kanye West scenen till MTV Video Music Awards i New York. Taylor Swift hade precis tilldelats priset för årets bästa kvinnliga video. Men den 19-åriga countrypopsångerskan hann aldrig avsluta tacktalet innan hon blev avbruten av den tretton år äldre rapstjärnan. Inför åtskilliga miljoner tittare som följer kanalens första galaföreställning sedan Michael Jacksons bortgång var Kanye West tvungen att berätta att en annan nominerad – Beyoncé – istället borde ha vunnit.

Sedan tidigare var West känd för sitt ego, sina utspel och bristande självinsikt. Nu hade han ofrivilligt anmält sig själv till mediarollen som popvärldens främsta praktarsle.

Redan samma kväll gav kollegan Mos Def West rådet att omedelbart lämna landet. Det skulle dröja fyra månader innan han kom tillbaka och inledde arbetet med femte albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy som släpps på måndag.

En av omslagsbilderna föreställer en halshuggen svart kung. Kanye West använder det som profilbild på Twitter.

Redan på albumets första singlar visade West att han lämnat electro och autotune och istället fortsatt utveckla den samplingsbaserade hiphop han slog genom med i början av 00-talet. Första gången jag hörde dem trillade jag inte baklänges. Inte som när jag hör dem i det här sammanhanget.

För My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inget annat än ett mästerverk. Det är ett album som inte bara återupprättar och stärker West ställning inom genren. Det är ett album som åter placerar hiphop i popkulturens kreativa framkant.

Precis som Jean-Michel Basquait tolkade verk av Da Vinci och Picasso använder West hiphop som pallett för att blanda influenser från musikhistorien. Det är inte själva ingredienserna som är nya utan sättet de används på. Med förbluffande självklarhet förenar West pompösa orkestrala stråkarrangemang, skev gospel, radiopop, rock, distad rap och grusiga hiphopproduktioner.

Verkar det skruvat? Det är det också. Framförallt är det ett verk av en maniskt skapande neurotiker som varken tillåter sig att förlora tron på att popmusik av vikt hör hemma inom den samtida kulturens kreativa framkant eller att han själv är dess mest självklara regent.

Kanye West
Titel: My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Bolag: Universal
Betyg: 5

Publicerat i Sydsvenskan 2010-11-17

Större än Elvis

Jonas — Thu, 15 Jul 2010 10:03:32 +0000

Jay-Z:s väg från gathörnen i Brooklyn till de största scenerna och ända in i Vita huset är historien om hur hiphop växte till 00-talets mest betydelsefulla poprörelse. Tidningens Jonas Grönlund minns tillbaka på en tid då han faktiskt var ganska ensam om att digga Shawn Carter.

Det var min pappa som först ställde frågan.

– Vem är den där Jay-Z egentligen? Är det någon känd du har hört talas om?

Det var påsk. Mina föräldrar hälsade på mig i Malmö och nu försökte vi koppla ihop löpsedlarna från deras vardag i Dalarna med min.

– Jorå, svarade jag. Som vanligt irriterad över att vardagen har blivit allt mer individualiserad. Som vanligt frustrerad över inte omedelbart lyckas finna rätt ord för att förklara det allra enklaste och självklara.

– Han har haft fler albumettor i USA än Elvis Presley, fortsatte jag efter en stunds tystnad. Ganska nöjd över att ha lyckats placera Jay-Z i ett sammanhang som även någon som aldrig lyssnat på hiphop kanske kunde relatera till.

– Ojdå, svarade pappa. Då kanske det är någon som man borde ha haft koll på?

Om antalet albumettor på USA-listan vore den enda värdemätaren för en artist storhet är Jay-Z, eller Shawn Carter som han egentligen heter, den största soloartisten genom tiderna. Större än Elvis, Michael Jackson, Madonna, Elton John och Bruce Springsteen. Endast slagen av en kvartett skalbaggar från Liverpool.

Nu är det självklart inte så enkelt. Men det ger ändå en fingervisning om det avtryck som den idag fyrtioåriga Brooklynrapparen lämnat efter sig sedan debutalbumet Reasonable Doubt 1996.

I slutet av 80-talet när jag på allvar förälskade mig i hiphop kunde man verkligen inte förvänta sig att ens föräldrar kände till namnen på de största artisterna. Du kunde inte ens ta för givet att dina skolkamrater på Dragplåstret, Valhalla eller Cozmoz gjorde det.

Vid tiden för Jay-Z:s debutalbum hade saker sakta börja förändras men hiphop och R&B var fortfarande alternativmusik i Sverige. Fjorton år senare dominerar genrerna stora delar av den kommersiella popmusikvärlden.

Hiphopens resa från gathörnen till de största scenerna är givetvis inte bara Jay-Z:s förtjänst. Han var varken först eller har flest fans. Men han är störst bland flest grupper av människor.

På genombrottsingeln Hard Knock Life (Ghetto Anthem) 1998 talade han direkt till människorna från de miljöer han själv växte upp i. Men alla - från ambitiösa karriärister till småbarnsföräldrar och andra som någon gång fått en smocka av livet och kämpat med att hålla huvudet ovan vardagens vattenyta - kunde identifiera sig med budskapet i låten. Och däri ligger hans storhet som artist.

Vad Jay-Z gjort är att han tagit hiphop från gatan och samhällets minoritetsgrupper till massorna men också till finrummen, styrelsemötena och världens absoluta maktcentrum.

När Barack Obama i samband med ett tal under förvalsracet i det amerikanska presidentvalet refererade till Jay-Z:s Dirt of Your Shoulder genom att demonstrativt borsta bort Hillary Clinton-lägrets smutskastningskampanj från sina axlar skrevs popmusikhistoria.

Hiphopmusiken slog inte längre underifrån eller från sidan. En före detta knarkförsäljare från hyreshuskomplexet Marcy houses i Brooklyn, New York, hade nått ända in i Vita huset.

Fakta
Amerikansk rappare, född 1969 och uppvuxen i Brooklyn, New York. Albumdebuterade med “Reasonable Doubt” 1996. Jay-Z är den soloartist med flest albumettor - elva stycken - på USA-listan. Elvis Presley hann med tio.

Pensionerade sig i samband med The Black Album 2003 för att göra comeback två år senare. Släppte förra året elfte soloalbumet The Blueprint 3.

Även framgångsrik skivbolagsboss och företagsledare. Toppade 2009 finanstidningen Forbes lista över de bäst betalda hiphopstjärnorna med en uppskattat, finanskrisdrabbad, årsinkomst på 280 000 000 kronor.

Gift med Beyoncé Knowles, världens största R&B-sångerska.

Publicerad i Falu Kuriren/Dalarnas tidningar 2010-07-03

Musik så stor att ingen kunde värja sig

Jonas — Thu, 24 Jun 2010 23:00:08 +0000

Det finns bra musik och det finns musik som är populär. Sedan finns det musik som är så stor att inte ens de värsta musiksnobbarna kan värja sig, trots att de därmed tvingas dela sin smak med inte bara kreti och pleti utan även miljontals tonåringar av varierad hudfärg över hela världen.

Michael Jacksons musik – i synnerhet den han släppte kring skarven mellan 70- och 80-tal – tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.

James Brown hade förmodligen större betydelse för den afroamerikanska befolkningen. Tamla Motowns hitfabrik var troligen viktigare som brobryggare mellan svart och vit musikkultur i USA. Men det var Michael Jackson som gjorde afroamerikansk popmusik till en global företeelse: något som påverkade och fortfarande påverkar lokala musikscener över hela jordklotet.

När musikvideokanalen MTV startade 1981 spelades närmast uteslutande videor med vita artister. Ett av deras argument var att svart musik inte passade in i deras format. En annan (bort)förklaring som användes var att det helt enkelt fanns för få videor med afroamerikanska artister.

I efterhand låter det naturligtvis som dåliga undanflykter, men det är viktigt att poängtera att popvärlden, åtminstone den som dikterade agendan i USA, England och Europa, såg radikalt annorlunda ut i början av 80-talet. Rockens ställning inom populärkulturen var så självklar att en nystartad musikvideokanal inte ansåg sig behöva skylta med genren i sitt namn även om det var vad de tänkte spela.

Michael Jackson tvingade MTV att tänka om och helt ändra sitt koncept. Delvis gjorde han det genom att vända kanalens egna argument mot dem.

Beat It smyckades med Eddie Van Halens rockgitarriff. Paul McCartney bjöds in för duetten The Girl Is Mine. I musikvideotrilogin av just Beat It, Billie Jean och Thriller höjde kvalitetsribban till en helt ny nivå.

Michael Jackson begravde inte rocken (om vi tillåter oss att använda ordet som synonym för vit populärmusik) utan använde snarare genren för att bryta barriärer. Hans popularitet tvingade musikvärlden att integrera sig vilket bland annat resulterade i att videor med andra afroamerikanska artister – exempelvis en viss Prince – började rotera på MTV.

Framförallt revolutionerade han hela musikbranschen genom att sudda ut gränserna mellan vad som tidigare definierats som svart och vit musik. I Michael Jacksons fotspår förvandlades all musik till pop.

Justin Timberlake, Ne-Yo, Rihanna, Britney Spears, Robyn, Darin och Beyoncé. Listan på etniskt gränsöverskridande artister som idag för arvet från Michael Jackson och den afroamerikanska musikhistorien vidare kan göras hur lång som helst.

Det ironiska är förstås att samtidigt som hans tronföljare färgade topplistorna till en multikulturell Benetton-annons blev den lilla killen, som en gång i tiden sportade musikhistoriens tuffaste afro, själv bara blekare.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-27 i samband med Michael Jacksons bortgång. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Piratproducenter

Jonas — Mon, 01 Dec 2003 14:17:19 +0000

Ansiktslösa producenter gör reggae av Beyoncé och latinrökare av D’Angelo. Det är bara ett krux. Ingen har frågat om lov. Bootlegging är verksamhet som skriker efter uppmärksamhet – samtidigt som de inblandade är angelägna om att vara anonyma.

Stockholm 18 oktober 2003. Nästan alla har gått hem från Raw Fusion, klubben som varannan vecka intar Mosebacke med sin blandning av soul, hip hop och jazz från igår, idag och i morgon. Brittiske producenten Yam Who avslutade sitt dj-set för en kvart sedan. Först rev han ner kvällens största jubel med sin lysande version av Pharrells Frontin’, en remix som egentligen inte är en remix utan mer en cover där Yam Who behållit Pharrells sång men gjort om hela arrangemanget och skapat en elektronisk discobomb. Lite snabbare, lite slickare, lite mera London. Efter Frontin’ la han på Grace Jones smäktande La Vie en Rose för att förklara att det var dags att gå hem. Men alla fattade inte.

En skäggig och påtagligt berusad kille i 25-årsåldern, till vardags musikrecensent på en stor svensk tidning, vill snacka skivor med Yam Who. Eller snarare – ha skivor av honom. Efter att recensenten inlett med att skrika att han lyssnar på remixen på Frontin’ varje dag och att den är grym, frågar han om han kan få en tolva med Yam Whos omstrukturering av Make Me Hot (där indiehiphopparna Little Brothers samplerfunk omvandlas till en modern rare groove-klassiker). Visst kan han det, men Yam Who ger den hellre till recensentens kompis, som är lite nyktrare.

Efter lite argumenterande utan att komma någon vart tar recensenten fram det tunga artilleriet: “Om du inte ger mig skivan nu så stämmer jag dig”. Yam Who skruvar lite på sig. Recensenten skojar såklart. Eller gör han det? Jo, det är klart han gör. Men stämningen blir ändå lite tryckt.

För någon skulle faktiskt kunna stämma Yam Who. Han har ju inte bett om lov när han pressat upp sina briljanta omarbetningar av Frontin’, Make Me Hot eller någon av de andra fyra-fem tolvorna han släppt det senaste tolv månaderna.

Yam Who är inte ensam om att inte be om lov. Skall sanningen fram har de bästa och mest intressanta produktionerna på den elektroniska jazz- och soulscenen det senaste året varit omarbetningar där varken producenterna eller de anonyma bolagen som pressat upp skivorna brytt sig om att fråga originalartisterna om lov. Inte av girighet eller för att provocera, utan mest för att det är deras enda möjlighet att remixa sångerna de älskar.

– Konkurrensen är så stor att du måste vara ett stort namn för att få tillfälle att göra officiella remixer. Ofta, men inte i alla fall, används namnet på den som gjort remixen bara i syfte att ge trovärdighet åt artisten. Är du inget stort namn får du aldrig chansen att få bollen i rullning och bli uppmärksammad. Anledningen till att vi började göra bootlegs var för att visa att vi kan göra någonting bra, berättar ena halvan av brittiska producentduon Blackbeard, som liksom Yam Who piratomarbetat amerikanska hip hop- och r’n’b-artister till helt nya genrer.

– För oss handlar det inte om pengar utan om att visa att vi kan göra något kreativt med musiken. Det vore jättekul om vi kunde få ta del av skivkataloger och jobba med riktiga artister och göra riktiga remixer, men för tillfället är det svårt, fortsätter Blackbeard-mannen.

Liksom Yam Who vill han vara anonym. Är man inget känt producentnamn får man ändå inte chansen och att själv göra arbetet den lagliga vägen är nästan omöjligt. När jag pratar med Yam Who ger han samma bild.

– Jag försökte först gå genom skivbolagen och licensera låtar, men det blev alldeles för komplicerat och dyrt. Då blir det lätt att man chansar och tar risken och gör bootlegs.

– Vi började med bootlegs för att bli uppmärksammade, få ett rykte och få ut namnet. Det var egentligen inga större planer. Vi ville få ut musik som inte fanns tillgänglig för många till fler människor, fortsätter Yam Who och syftar på sina omarbetningar av soultjejen N’Dambi och sångaren Raphael Saadiq.

I Yam Whos fall har det också lyckats. Pharrell Williams blev så imponerad av hans remix att han istället för att ringa sin advokat hörde av sig om ett framtida samarbete. Och Yam Who meddelar att han i framtiden endast kommer att göra lagliga remixar.

Stockholmsproducenten Beatconductor anser att bootlegs ger honom en frihet som producent.

– Man har större svängrum när man inte behöver tänka på vilka samplingar man tar och hur man använder dem. Att sampla sommarens största r’n’b-hit [Crazy in Love ] som jag gjorde är omöjligt annars. Då är bootlegs den enda möjligheten.

Fenomenet att producerande dj:s uppdaterar och anpassar låtar till dansgolv och klubbar är inte någon ny företeelse. Den har existerat sedan klubbmusikens begynnelse, när discopionjärer som Tom Moulton, Walter Gibbons och Danny Krivit klippte om sina favoritlåtar med hjälp av rullbandspelare, sax och lite tejp. Det är knappast någon nyhet inom den moderna klubbmusiken heller. Den digitala tekniken har gjort att det varje månad kommer mängder av illegalt pressade, anonyma tolvor där någon lagt en r’n’b-acapella på ett housebeat eller slagit ihop en ostig 80-talshit med någon aktuell klubbdänga. Ibland blir det bra. Oftast inte.

– Bootlegkulturen är enorm i England. Det släpps väldigt mycket musik, men det mesta är bara ett housebeat i 4/4-takt med en acapella ovanpå, säger Blackbeard.

– Allt låter likadant och folk är trötta på det. Vi ville göra något annat. Efter att Yam Who gjort sin omarbetning av Raphael Saadiq ville vi pröva något liknande – att inte bara strukturera om partierna i låten, utan istället arbeta om musiken helt. Tanken var att experimentera med djupare musik med längre livslängd än vanliga housebootlegs som snabbt försvinner och glöms bort.

Det som sker är inte bara omarbetningar eller vanliga remixar, utan en form av förädlingsprocess där vokalerna lyfts fram och slutresultatet hamnar i helt andra genrer än originalinspelningarna.

En medioker r’n’b-låt blir djup, dansant gospeljazz. D’Angelo dansar salsa. Commons Coca Cola-sponsrade Greenpeace-hip hop förvandlas till soulig broken beat. Bortglömda neosoulballader blir Detroit-house och Beyoncé struttar omkring i högklackat på Kingstons skitigaste gator. Det handlar om nya produktioner som egentligen inte har något med förra årets bastard-pop att göra – bootlegs där någon slagit ihop två hits för att få en ”dubbelt så bra låt” (men oftast bara uppnådde en effekt som mest kändes som både bearnaisesås och räksalad till pommes fritesen).

Det är bara lika olagligt.

– Visst, det är bootlegs, men ändå inte – för musiken är helt ny. Samtidigt tar vi en sång från någon utan att fråga, vilket gör att befinner oss på rätt tunn is, säger Blackbeard-mannen.

Men isen är ändå betydligt tjockare idag än för bara några år sedan.

– Då hade de beslagtagit skivorna och lämnat in en stämningsansökan mot de personer som pressat upp dem. Men nu sitter det människor på skivbolagen som utnyttjar kreativiteten på bootlegscenen, kontaktar producenterna och ger dem tillgång till deras skivkatalog, fortsätter han.

Beatconductor är inne på samma spår:

– Jag undrar om inte skivbolagen är väldigt medvetna om det här. De finns ofta med acapellor på tolvorna. Bootlegtolvorna säljer inte i några summor som intresserar de stora bolagen, men de illegala omarbetningarna ger ju deras artister en viss streetcred.

Några som tänkt i de banorna är Virgin som tidigare i år knep åt sig den före detta bootlegproducenten Richard X och släppte albumet Richard X Presents His X Factor Vol 1.

Även om Richard X har väldigt lite att göra med det som händer på elektroniska jazz- och soulscenen just nu, har han en bakgrund som bootleg-producent. Nu har han blivit ombedd att producera Britney Spears, i hopp om att ge popprinsessan lite välbehövlig trovärdighet från gatan på samma sätt som Justin Timberlake.

– Bootlegs ger artister möjlighet att nå helt nya lyssnarkretsar, där många förmodligen skulle totalnobba den typen av musik i normala fall, säger Beatconductor.

För ett stort skivbolag har förstås ett par tusen sålda vinylbootlegs väldigt liten betydelse. Det påverkar inte deras totala försäljning överhuvudtaget. Men för ett litet klubbmusikbolag kan några tusen tolvor motsvara hela den potentiella försäljningen. Några som haft det problemet är skivbolaget Environ. Innan de hunnit återpressa utgångna Metro Area-tolvor har skivorna bootleggats. I ett nyhetsutskick hotar grundaren Morgan Geist med rättsliga åtgärder både mot dem som gjort bootlegs av deras släpp, och de skivaffärer som säljer dem. Men vad händer om ett stort skivbolag väljer att släppa en bootleg någon har gjort på deras artister utan att ta kontakt med bootlegproducenten?

– Jag skulle bara vara tacksam om ett majorbolag ville släppa någon av mina grejer. Samtidigt är jag ju medveten om att man knappast kan förvänta sig några pengar. Antingen blåser de en eller så gör man upp en deal. Men det är sånt som man får räkna med, avslutar Beatconductor.

Underjorden sköter marknadsföringen på en musikalisk gräsrotsnivå och tjänar några kronor på köpet. Skivbolagen når ut till nya målgrupper. Ett ömsesidigt utnyttjande som kan gynna alla parter. Det låter nästan för bra för att vara sant.

- - -

Fem producenter som sysslat med bootlegs:

Yam Who
Yam Who är engelsmannen som förvandlar soul, jazz och r’n’b till musik lika mycket influerad av brutna rytmer från västra London, som house från producenter som Moodymann och Metro Area. Yam Who samarbetar ofta med slagverkaren Little Rico och gamle new wave-snubben Chas Jankel från Ian Dury & the Blockheads, som släppt den i knasdiscokretsar klassiska 3 000 000 Synths. Båda är så pass involverade i produktionerna att Yam Who snarare kan ses som en trio idag. Yam Who har främst uppmärksammats för sin version av Pharrells Frontin’, men även omarbetningarna av Raphael Saadiqs Skyy Can You Feel Me (som döptes om till Sky’s the Limit) och Dweles A.N.G.E.L har spelats flitigt av bland andra nu jazz-gurun Gilles Peterson. Yam Who har nyligen gjort en remix på det svenska afro/latin/Timbuktu-kompbandet Damn som snart släpps på skivbolaget Raw Fusion.

Blackbeard
Producentduon Blackbeard har liksom Yam Who åtskilliga år bakom sig på Londons klubbscen. De släppte sin första tolva under namnet Blackbeard i somras och gjorde om Commons och Mary J Bliges Come Close till en avgrundsdjup nu jazz-historia. Tolvan följdes upp av en remix på Philadelphia-rapparen Freeway och sångaren Allen Anthonys Alright – en upplyftande hybrid av Moodymann-soul, jazz och r’n’b. Blackbeard är aktuell med att förvandla Nas Heaven till en djup klassisk jazzrökare i stora hip hop-byxor. Tillsammans med Yam Who driver Blackbeard klubben Uptown Safari på Notting Hill Arts Club i London en gång i månaden.

Quantic
Bakom namnet Quantic döljer sig engelske producenten Will Holland. Med sitt Quantic Soul Orchestra gör han skränig funk som låter precis som amerikanska förebilder från 60- och 70-talet. Han är främst känd för sina legala produktioner som bland annat inneburit remixer på trumpetaren Roy Hargrove och en funkcover på 4 Heros klubbhit Hold It Down. I år har gjort en piratomarbetning av Sunshine Andersons moderna soulklassiker Heard It All Before. Efter åtskilliga varv runt jorden på hembrända cd-skivor pressades den upp på en anonym skivetikett i slutet av sommaren, förmodligen helt utan vare sig Quantics och Sunshine Andersons vetskap.

Red Astaire
Stockholmsproducenten Red Astaire har fått en av årets största crossoverklubbhits med Follow Me – en latininfluerad version av D’Angelos Left & Right. Låten släpptes i början av året i en strikt limiterad första press där de flesta exemplaren, efter att ha cirkulerat på brända cd-skivor sedan hösten 2002, försvann till Japan innan någon hann blinka. Follow Me har återpressats ett par gånger sedan dess och har med sin bakåtblickande hip hop-produktion tilltalat allt från glittriga r’n’b-pumor och houseskallar till jazz- och soulkonnässörer. Red Astaire är aktuell med låten Rollin’ Stone där han lekfullt bjuder in Erykah Badu till en latinklubb i Trenchtown.

Beatconductor
Beatconductor har inget med Madlib att göra (som även använt sig av namnet i sina produktioner) utan är en Stockholmsproducent som ni kommer att höra mer av i framtiden. Hans samplingsbaserade produktioner har hittills mer varit reedits av låtar – där han förlänger de bästa partierna, stuvar om, drar ifrån och lägger till – än rena remixer. Beatconductor är aktuell med en egen version av Jackson Do Pandeiros extremt svåråtkomliga brasilianska klubbrökare Eu Su Balanço. På b-sidan finner ni Crazy in Kingston – en makalös fusion av reggae och nutida r’n’b där han helt enkelt plankat sången från Beyoncés Crazy in Love och klippt ihop den med en låt från Jamaicas funkmaestro Boris Gardiner. Den har redan slagit ner som en bomb på klubbar över hela Europa, och lär bli ännu större i vinter.

Publicerat i Bon, december 2003.