Utbytet mellan Stockholm och Berlin har på senare år präglat vår stads konst, mode, design och musik. Tydligast blir det inom den moderna dansmusikscenen. Intresset för techno har ökat kraftigt, en följd av blixtsnabbt bredband och billigt flyg till kontinenten. När Stockholms klubbkids drömmer om Europa är det ofta Ellen Alliens liv de fantiserar om. I dag har hon en självklar position som dansmusikmagnat, feministisk ikon och som symbolen för ett modernt Berlin dopat med positivism och framtidstro.

Minns du första gången du spelade skivor ute på en klubb?
– Ja, det måste ha varit omkring 1993–94. Det var på en bar som drevs av människorna kring skivbolaget och klubben Tresor. Mer eller mindre alla som spelade skivor i Berlin då började spela där.

Hur var det?
– Jag var jättenervös. Jag hade spelat in ett par mixtapes hemma som cirkulerade. När de fick reda på att det var jag som låg bakom dem bad de mig spela där. Först ville jag inte. Skivspelandet var bara en hobby för mig. Jag tyckte inte jag var någon riktigt dj. Men de stod på sig – på auktoritär tyskengelska: ”You play here!”. Jag var väldigt blyg när jag började. Jag är fortfarande blyg inför kameror och liknande även om det har blivit lite bättre efter femton år.

Du är född och uppvuxen i Berlin. Hur har staden påverkat dig personligen och som artist?
– Efter att muren föll exploderade allt. Jag fick en massa nya vänner och flyttade till vad som tidigare varit Östberlin. Allting blev verkligen totalt annorlunda och jag upptäckte att allt faktiskt kan förändras på en dag. Först efteråt lärde jag mig att saker även kan förändras mer långsamt.

Vad var det du tilltalades av i techno?
– Från början gillade jag inte musiken på technoklubbarna utan mer människorna och stämningen. Det var ingen som behandlade mig som en bitch, tog mig i häcken och frågade om jag skulle hänga med hem efter två minuter. Efter ett tag började jag gilla musiken, men först och främst var det just den sociala biten. Det var inte bara musik utan en helt ny social och politisk rörelse. En modern livsstil där nätverk och kontakter var mycket viktigare än pengar. Techno är musik för moderna människor.

Vad betyder begreppet modern för dig?
– Att våga satsa på det man gillar och att vara del av det som händer just nu.

För många unga stockholmare har du blivit en ambassadör för ett nytt och modernt Berlin där techno och dansmusik är en högst väsentlig beståndsdel. Hur känns det?
– Jag tänker inte så mycket på det. Till skillnad från många inflyttade är jag född och uppvuxen i Berlin. ”I am a real Berliner”. Den värld som många förknippar med Berlin har jag växt upp i. Jag är glad över att många människor flyttar till Berlin för det har gjort staden mycket roligare och skapat en positiv energi.

Vad hade du för visioner när du startade Bpitch Control?
– Jag startade ett skivbolag för att jag ville ha människor omkring mig och kunna släppa skivor med mina vänner. Jag ville ha ett bolag byggt på mänskliga grunder. Det måste finnas någon sorts spirituell koppling mellan de inblandade oavsett om de jobbar som distributör eller artist för att det ska funka. I vår värld är sådant väldigt viktigt. Det finns andra som bara strävar efter att bli nummer ett hela tiden men jag har aldrig gillat den grejen.

När kände du för första gången att det ni gjorde i Berlin påverkade människor utanför Tyskland?
– När Berlinette släpptes 2003 och jag fick göra tusen intervjuer med människor som frågade om Berlin. Då förstod jag att samma sak inte hände i andra städer, att jag lyckats med något och att det som kvinna var rätt speciellt att ha lyckats med det som jag gjort.
– Jag har alltid känt att jag har haft tur som föddes och växte upp i Berlin under den här tiden för att det har gett mig möjligheter att göra saker. Samtidigt är det många andra som också är födda här som inte har lyckats åstadkomma något. För mig har det alltid varit så. Jag vill inte att saker ska dö ut bara för att ingen gör något. Det är viktigt att inte vänta utan att genomföra saker med det samma. Vänta inte – gör något!

- - -

Kort om Ellen Allien

Heter egentligen: Ellen Fraatz.
Född: 16 september, 1968.
Bor: I Berlin.
Gör: En av världens främsta techno-dj:er och producenter. Äger och driver sedan 1999 skivbolaget Bpitch Control. Har även ett eget klädmärke.
Album: Stadtkind (2001), Berlinette (2003), Thrills (2005). Tillsammans med producenten Apparat gav hon 2006 ut skivan Orchestra of Bubbles. Förra året släppte hon tillsammans med Time Out The other side Berlin, en dvd-guide till Berlins alternativa musik- och kulturliv. I slutet av maj 2008 släppte hon fjärde soloalbumet Sool.

Publicerad i DN På Stan 2008-05-22.

Likheterna mellan ett barnkalas och en hipp klubb idag är fler än vad man kan tro. Båda har färgglada ballonger, partyfyrverkerier, roliga hattar och gästerna måste hela tiden aktiveras för att inte bli otåliga och kinkiga.

Dansmusikproducenter påminner väldigt mycket om födelsedagsbarn. När de får chansen att släppa en fullängdare/baka en egen tårta kastar de i allt de gillar på samma gång: geléhallon, glass, electro, maränger, chips, dancehall, techno, plättar, pop, kolasås och chokladpraliner.

Modeselektor från tyska technodrottningen Ellen Alliens etikett Bpitch Control är inget undantag. Skillnaden är att duon gör allt mycket bättre och roligare än många av sina kollegor. Det kanske inte är så smakfullt alltid, men aldrig smaklöst.

– Om Bpitch-gänget befann sig på en båt skulle vi vara kockarna i besättningen. Mat är viktigt om du är till sjöss i fyra veckor. Om det inte finns många ingredienser ombord måste du vara kreativ för att skapa en bra måltid, säger en halvkrasslig Gernot Bronsert via telefon från Berlin.

På färska albumet Happy Birthday har Gernot Bronsert och hans studiopartner Sebastian Szary inte haft några problem att hitta godsaker i skafferiet. Bastung brittisk dubstep, pastellfärgad fransk hiphop, techno och electro är bara några ingredienser de tryckt ner i födelsedagstårtan. De hinner till och med avverka en tveksam Scooter-imitation innan de lämnar över micken till Radioheads Thom Yorke och indierockarna Maxïmo Park för ett par avslutande ballader i elektronicahagen.

– Vi har aldrig tagit oss själva på särskilt stort allvar. Ingen behöver seriösa personer i musikbranschen, berättar Gernot Bronsert.

– I studion funderar vi aldrig särskilt mycket på vad vi ska göra. Det handlar mer än att skapa en känsla. Genrer skiter vi fullständigt i. Det är något gammalmodigt som inte existerar längre.

Ni ser ut att ha väldigt kul på scen när ni uppträder. Har ni lika roligt i studion?

– Det beror på. På scen är det alltid grymt för att allt låter mycket högre. I studion är det mer som att du förbereder något för publiken. Du försöker föreställa dig hur saker ska låta och hur folk ska reagera.

Repar ni mycket inför era liveshower eller bygger de mer på improvisation?

– Vi improviserar mycket. Ett live-set behöver tid för att växa. Det är lite som att ha en hund och lära den göra nya trick. Efter ett tag kan hunden göra tricken själv.

- - -

Modeselektor i korthet

Gernot Bronsert och Sebastian Szary träffades under tidigt 90-tal och började göra musik som Fundamental Knowledge. 1996 bytte de namn till Modeselektor. Fyra år senare skrev de på för Ellen Alliens bolag Bpitch Control. Albumdebuten Hello Mom! släpptes 2005. Påhejad av bland andra Radioheads Thom Yorke blev skivan en angelägenhet långt utanför technovärlden. Modeselektor har sen slutet av 90-talet samarbetat med designkollektivet Pfadfinderei som bland annat gör visuals till deras liveframträdanden.

Publicerad i Dygnet Runt, Sydsvenskan 2007-10-04.

Klubbar med en exkluderande attityd och tilltal är dömda att gå under i den hårda konkurrensen.

I början av sommaren satt jag på en innergård i närheten av Rådhusplatsen i Köpenhamn och snackade med Thomas Dalvang Fleurquin. Thomas är en halvgalen danskfransos samt den främsta kraften bakom klubbfestivalen CPH Distortion och produktionsbolaget Human Productions.

Han var trevlig och intressant att prata med, men efter att ha skrivit något i Sydsvenskan om att festivalen ”i nio år dragit stubintråd mellan det mesta och det bästa i Köpenhamns klubbliv” tänkte jag inte mycket mer på Thomas Dalvang Fleurquins gråhåriga kalufs den här sommaren. Tills för några dagar sen.

I augustinumret av brittiska i-D gick det att läsa om New Yorks A-Ron The Don och hans klädmärke aNYthing. Varumärke är kanske ett bättre ordval. aNYthing gör inte bara kläder. A-ron ser till att vänner och bekanta som partydiscoduon Rub’n’Tug och phillygruppen Plastic Little får ge ut skivor (ni missade förstås inte deras singel Crambodia med Ghostface, Spank Rock och Amanda Blank?). Han fixar klubbar för det kreativa down towns allt och alla. Härnäst ska han kasta sig in i TV-mediet. På det viset är aNYthing knappast unikt och det intressanta är egentligen inte det A-Ron gör utan det han säger i artikeln.

 ”Exkludera inte, inkludera”. ”Sluta vara bitter, gör något bättre istället”.

 Visst, först framstår mycket av hans snack om att förena och omfamna som lite väl slackernaivt. Men den som ser sig omkring och fokuserar på de avsändare som de senaste åren cashat in störst framgångar inom den alternativa populärkulturen och dansmusiken blir det tydligt att han har en poäng.

Diplo och Hollertronix, tyska technoetablissemang som Get Physical, Bpitch och Kompakt, Pedro Winter och Daft Punks arvingar på Ed Banger records i Paris. Även om de gemensamma nämnarna musikaliskt är få förenas de alla i en entusiastisk, nyfiken pionjäranda som inbjuder till en delaktighet. Det är framförallt det som skiljer dem från tidigare grupperingar inom dansmusiken.

Köpenhamn känns likadant för tillfället. Hela sommaren har Thomas Dalvang Fleurquin och hans klubbkollegor tagit fasta på ovanstående och bjudit in till fest under gemensam partyflagg. Knappt en vecka har passerat utan att vi kunnat läsa om DJs och andra aktörer och avsändare i stans nattliv som gått ihop och ordnat festivalkalas. 

Det fåniga är att förutsättningarna för allmän storfest är betydligt bättre i Malmö än i Köpenhamn. Med tanke på koncentrationen av människor och klubbar kring Bergsgatan och Folkets Park borde det inte vara särskilt svårt att bjuda in till kalas.  Men tyvärr verkar det inte finnas något intresse alls hos de klubbar och etablissemang som häckar i området. När Möllevångsfestivalen brakade av med gatufester, utomhuskonserter, hippiekvarter och gud vet vad var endast den nattöppna lunchrestaurangen Bodoni representerat.

Nej, på vår sida av sundet verkar klubbgardet hellre kriga sig ur konkurrensen än förenas. Istället för öppet inbjuda till medverkan till något positivt används ofta någon sorts antipepp som bygger på att samla alla som inte gillar det någon annan erbjuder.

De vimlar av ängsliga tuppar i trettioårsåldern som hellre mäter kuken och pissar vallgravar kring sitt eget lilla revir än gör något för någon annan. Vad de vill uppnå vet jag inte, men jag vet att det inte kommer att hålla i längden.

Ingen klubbidé eller koncept är så starkt att det har råd att stänga ute någon. 

Publicerat i Rodeo, oktober 2007.