Männen bakom ”Umbrella” heter Christopher ”Tricky” Stewart och Terius ”The-Dream” Nash. Tillsammans tillhör de popmusikvärldens mest eftertraktade hitmakare just nu. 

”Umbrella” var från början inte alls avsedd för Rihanna, utan skrevs för Britney Spears. Låtens huvudperson var ingen före detta fotomodell från Barbados, utan en mamma i desperat behov av att berätta för sina barn att hon oavsett hur mycket det stormade fanns vid deras sida. I popmusikens brutala verklighet blev det naturligtvis inte så. Skivbolaget hann tacka nej innan Britney Spears fick möjlighet att höra låten.

Som soloartist har The-Dream ännu inte nått lika stora kommersiella framgångar. Love Hate från 2007 sålde bra för en debut, men i jämförelse med andra projekt som Tricky Stewart & co signerat var den en besvikelse.

På uppföljaren Love vs Money fortsätter The-Dream terapiarbetet efter skilsmässan från R&B-sångerskan Nivea. Den påminner därmed om senaste albumet från en annan hyllad hitmakare som blev popstjärna men fick sitt hjärta krossat på vägen: Kanye West. Men där Wests 808s & Heartbreak var lika finkänslig som en brunstig elefanthane i en porslinsaffär bjuder The-Dream på en mer nyanserad resa genom kärlekstunneln.

Första halvan – med klubbigt radiovänliga West-samarbetet Walking On the Moon och oemotståndliga Rockin That Shit – tar sig an de för genren lika klassiska som obligatoriska ämnena: flukta, ragga, ligga och älska.

I samband med det tvådelade titelspåret förändras ljudbilden och tilltalet drastiskt. Andra halvan är betydligt mörkare och melankoliskt. Tillsammans bildar delarna en helhet som är svår att inte uppfatta som något annat än en berättelse om en relation som vuxit, blomstrat och vissnat för att slutligen smulas sönder i bitterhet och förtvivlan.

Love vs Money kombinerar på ett enastående sätt popens känsla för melodier och starka låtar med den oberoende dansmusikens lekfulla nyfikenhet. Detta är inte det fulländade mästerverk som vissa hade hoppats på. Men väl något för genren så ovanligt som ett helgjutet och genomtänkt album utan ett enda svagt spår.

The-Dream
Titel: Love vs Money
Bolag: Def Jam
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2009-03-17

Framgångsreceptet är enkla produktioner och lättillgänglighet.

För drygt två år sedan sjöng då elvaåriga Ellinor Jernsand in en låt på familjens dator och skickade till Lilla Melodifestivalen. I torsdags gick låten Kokobom direkt in på svenska realtoneslistans, ringsignalslistan, första plats. Före världsstjärnor som Timbaland och Britney Spears.

Ellinor Jernsand förklarar succén med att låten är lätt att känna igen.

– Den fastnar på hjärnan och är lätt att komma ihåg. Kokobom är ett rätt enkelt ord.

För bara ett par år sen hade det varit omöjligt för en 13-åring från Varberg med i stort sett obefintlig marknadsföringsbudget att sälja mer än amerikanska megastjärnor. Idag är det möjligt tack vare billiga distributions- och pr-kanaler på internet som Myspace och Youtube.

– Vi funderade på hur vi kunde hjälpa låten att komma ut och pratade om att vi ville göra en kul variant av en video med dans. En vanlig musikvideo kostade för mycket, säger Ellinor Jernsands manager Adis Adamsson på skivbolaget Ten i Stockholm.

Lösningen blev en webbsida där besökarna själva uppmanades att skicka in Kokobomdansvideor. Videoklippen läggs upp på Youtube och på Kokoboms egen webbsida. ”Alla bra låtar borde ha en egen dans” står det på kokobom.com.

Ellinor Jernsands framgångsrecept är som kopierat från två helt andra musikstilar.

Inom hiphop och jamaicansk dancehall finns det en lång tradition av låtar med egna danser. Genom Youtubes framgångar har fenomenet ökat explosionsartat de senaste åren. Smarta artister ser till att ta fram danser till potentiella hits. Sen lägger de upp en instruktionsvideo på nätet och håller tummarna för att lyssnarna ska spela in och sprida sina egna dansvideor till låten.

En som gjort precis det är nuvarande USA-ettan Soulja Boy. Hans låt Crank That (Soulja Boy) levererades i en färdig hitförpackning med koreograferad dans och instruktionsvideo på nätet.

– Youtube har varit allt för honom. Det är hans främsta distributör, säger Emil Arvidsson, musikjournalist som bor i New York.

Även ringsignaler har slagit stort inom hiphop. För stort menar kritiker som hävdar att det vuxit fram en skara unga artister som enbart satsar på att göra låtar som funkar som ringsignaler. Produktionerna och texterna görs så enkla och omedelbara som möjligt bara för att de ska kunna klippas ner till en mobilsignal.

– Det finns definitivt artister som anpassat sin musik efter ringsignaler. Det är den enda marknaden som säljer, säger Emil Arvidsson.

– I USA har radio alltid varit viktigt så finns det en lång tradition av att anpassa låtar efter dåliga ljudsystem. Musiken ska låta bra och lätt kännas igen även om den spelas i en trasig bilstereo eller på en mobil, avslutar han.

Publicerad i Sydsvenskan 2007-10-27. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Ta några stela electrorytmer, tillsätt så mycket bas att du nästan skäms, blanda med hiphop, traditionell techno och krydda med texter så obscena att Big brother-huset känns som Drottningholm i en jämförelse, och ni får ghetto tech. Stenhård men oemotståndlig dansmusik med rötter i Detroit.

Lägg till en ”nördig medelklassjude från förorten” och ni får Disco D. DJ, global electrofunk-missionär och producent till bland andra 50 Cent, latinopopduon Nina Sky och Kevin Federline. Den sistnämnda finns det all anledning att återkomma till senare.

 – Ghetto tech har alltid varit mainstreammusik i Detroit, säger Disco D via Internettelefon från Brasilien där han befunnit sig den senaste månaden.

– Det var först när jag började spela med andra stora DJs och de bara ”vad är det här för skit du spelar” som jag förstod att det var annorlunda utanför Detroit och att någon måste börja missionera för den här musiken.

 Idag har ghetto tech funnit en naturlig hemvist i den svårdefinierade röra av globala, basromantiserade avarter till hiphop och strippklubbsdisco som de senaste åren smällt samman till en egen klubbscen. Vad vi kallar det spelar ingen roll. Allt handlar bara om en sak: att jucka till naivt enkla basproduktioner.

 – På en nattklubb är basen en sorts sexuell stimulator. De låga frekvenserna känns i kroppen och gör att bröstvårtorna, kuken och hela skrevet vibrerar, fortsätter han. Dans är ju faktiskt närmast en sorts mänsklig parningsritual. Vad ska man annars beskriva det som?

 Disco D bor numera i New York där producentkarriären börjar ta fart på allvar. För hur låg det egentligen till med hans samarbete med Kevin Federline, förstås mycket mer känd som äkta hälft till Britney Spears?

 – Vi har spelat in nio låtar varav fem med säkerhet hamnar på albumet. Det är helt otroligt att han har stake att släppa något så smalt som första singel. Kevin Federline är hela USAs offentliga slagpåse. En kille som alla älskar att hata och det vet han om. Men han skiter helt i vad folk tycker om honom. 

 Den smala singeln heter Popozao och låter väldigt mycket brasiliansk baile funk. Disco D fortsätter berätta ur försvarsställning.

– När en av inspelningarna läckte ut på nätet, eller det var faktiskt jag som la ut den för jag visste att vi inte skulle använda det till albumet, dröjde det bara 18 timmar innan den bokstavligen gick att hitta överallt.

 – Tre dagar senare hade den blivit så stor att Jay Leno och David Letterman skämtade om att Kevin spelat in en skiva. Oavsett vad man anser om hans talang måste man respektera den gigantiska marknadsföringsapparat som ligger bakom.

Publicerad i Sydsvenskan januari 2006-02-11.