David Rodigan älskar reggae. Inte som att han diggar ett par plattor utan som att han helt oblygt hoppar, gormar, slår vinkelvoltar och klappar händerna på ett sätt som kanske inte är helt vanligt för män i dryga 50-årsåldern, när han hör något han gillar.

Han har dedikerat hela sitt vuxna liv till reggae och annan jamaicansk musik. I år firar den egensinniga brittiska radiomannen som av många anses vara världens bästa reggae-dj 30 år i etern.

Än har han inga planer på att trappa ner. Och varför skulle han? Tusen och åter tusentals låtar efter att den galna baktaktsrytmen på Millie Smalls skaklassiker My Boy Lollipop fick honom att trilla baklänges är första mötet med en låt han gillar fortfarande lika stark. Det spelar ingen roll om det handlar om stenhårt pumpande dancehall eller en smörig jamaicansk kärleksballad.

– Kicken är exakt den samma idag som när jag hörde Everything Crash med The Ethiopians (börjar nynna på rytmen). När jag hörde den första gången tyckte jag att det var den bästa låt jag hört. När jag hörde Delroy Wilson sjunga Dancing Mood tyckte jag det var en av de bästa låtar jag hört. Samma sak med JR Gongs (Damian Marley) One Loaf of Bread och Welcome To Jamrock. Jag lyssnar alltid efter nya saker som låter spännande.

Som många andra unga britter på 60-talet introducerades David Rodigan till jamaicansk musik genom sina västindiska skolkamrater vars föräldrar utvandrat till England i slutet av 40-talet. 1967 började han spela skivor ute på skoldanser och fester.

Drygt tio år senare fick han sitt första program på Radio London. Sedan dess har han sänt radio och spelat skivor över hela världen. Idag är han en av få utlänningar som den lokalpatriotiska och svårimponerade Jamaicanska publiken tagit till sina hjärtan.

– Jag antar att det beror på att de vet att jag verkligen bryr mig om, älskar och alltid har älskat den här musiken.

– Reggae skiljer sig inte mycket från hur andra branscher funkar. Om du bryr dig om och har kunskap om ett ämne kommer människor med ett liknande synsätt att respektera dig. Men det är en respekt du måste förtjäna. Det är inget du köper eller får genom en snabb hype.

När David Rodigan började sända radio på Jamaica 1983 var det förstås många som förvånades av att den gapande rösten på radion visade sig tillhöra en blek, skallig britt. Rodigan själv tror att en av anledningarna till att vunnit Jamaicanernas respekt är att han aldrig har låtsas vara något annan än just det.

– Även om jag bryr mig väldigt mycket om musiken har jag aldrig försökt tala, gå eller klä mig som en jamaican utan bara varit mig själv hela tiden.

Minns du första gången du besökte Jamaica?

– Ja, första gången var i januari 1979.

Hur var det?

– Det var en fantastisk upplevelse. Jag hade bara varit på radion i sex månader. Jag hade ett program på BBC och tillbringade tre veckor på Jamaica. Jag besökte de flesta studios och träffade alla från King Tubby och Bunny Wailer till Big Youth och Gregory Isaacs.

Efter att ha lyssnat mycket på musiken kan jag tänka mig att du hade en bild av hur det skulle vara.

– Det var fantastiskt att faktiskt få se de där platserna som jag hade målat upp en bild av inombords och att träffa människorna bakom musiken. Samtidigt blev jag chockad av fattigdomen. Det var en stor chock att se under vilka förhållanden människor levde. Visst, jag kunde föreställa mig hur det skulle vara men att se det var en helt annan sak som du säkert kan förstå.

Efter att ha spelat skivor i radio och på dansgolv över hela världen kastade sig David Rodigan 1991 in på den så kallade Clash-scenen. Soundclashes – hormonstinna musikaliska gladiatorkamper mellan olika djs och mobila diskotek (så kallade soundsystems) – har sina rötter i 50-talets Jamaica och var en föregångare till hiphoppens “battle”. Idag är det mer eller mindre en egen gren av det Jamaicanska musikträdet med världsmästerskap och fans över hela världen.

Du började clasha 1991. Varför det?

– Haha, många har ställt den frågan till mig. De tyckte jag var helt galen som ens tänkte tanken. Anledningen till att jag gjorde det var att jag redan hade gjort det tidigare på jamaicansk radio med Barry Gordan, Barry G, och tyckt att det var kul.

Ni gjorde en clash-grej på radion alltså?

– Ja, det började 1983 när Barry G undrade om vi skulle göra en clash. ”Jag är radio-dj från Jamaica, du är radio-dj från England – varför inte göra en radio-dj-clash?”. På grund av att Jamaica var helt beroende av radio, ingen hade tv men alla hade en transistorradio eller kände någon som hade en, blev första kvällen något som alla snackade om efteråt. Sedan fortsatte vi i några år. Den mest kända var förmodligen Sleng Teng-clashen 1985…

Den utanför King Jammys studio som det finns filmklipp från på You Tube?

– Exakt. 1991 pratade jag med Courtney Singh, ägaren av Soundsystemet Bodyguard som bjöd in mig till Jamaica för att göra en clash. Jag tyckte att det var en vansinnig idé från början. Jag skulle självfallet inte ha en chans i världen att vinna. Bodyguard var det hetaste och mest omtalade jamaicanska soundet just då.

Och clashen skulle ske på deras hemmaplan.

– Ja. Men jag tänkte ”varför inte?”. Jag gillade Courtney, hans gäng, sättet de jobbade på och deras passion för musiken.Även om jag inte skulle ha en chans att vinna kunde jag eventuellt få in några smällar. En av dem kunde kanske bli en turträff.

Du hade inget att förlora.

– Exakt. Jag gjorde det som en kul grej. Efter den första clashen på Jamaica 1991 fortsatte det bara. Förmodligen berodde det på att många visste vem jag var. Jag var den där flintskalliga Engelsmannen från radio. Jag spelade på clasher på Jamaica, i Nordamerika, i Kanada. Det var helt bisart. Jag tror inte det finns ett sound idag i den högsta divisionen som jag inte har clashat mot.

Du har en bakgrund som skådespelare. Kan det vara en fördel i clashsituationer?

– Jag antar att det kan vara det till en viss del. Att jobba som skådespelare fick mig att förstå vikten av att presentera sig själv på ett underhållande sätt för publiken. Om du uppträder måste du vara underhållande även om det innebär att du tvingas dra på dig en Elviskostym, vilket jag absurt nog gjorde häromdagen. Jag har gjort en del vansinniga grejer som fått folk att vika sig av skratt. Många clasher sker på alldeles för stort allvar. Folk är för oförskämda och aggressiva. För mig är humor väldigt viktigt. Det kan aldrig bli för mycket humor i världen. Ett skratt är alltid en bra utgångspunkt för att må bra.

Det är i stridens hetta på clasherna de mest hetsiga och plumpa verbala påhoppen på motståndare och deras publik brukar ske. Rodigan, som alltid strävat efter att lyfta fram de positiva budskapen musiken, tycker det onödigt.

– Jag har sett för många dj:s på dåligt humör hålla dumma tal och slänga ur sig korkade kommentarer till publiken på ett sätt som jag överhuvudtaget inte kan se någon mening med.

Själv letar han alltid efter låtar med starka texter.

– Budskapet har alltid varit betydelsefullt för att reggae är musik som talar till människor som är förtryckta. Reggae har alltid stått upp för förtryckta människor och det är väldigt många människor i världen som är det. Människor som lever i oroliga områden i världen, helt utan hopp. Det är därför som musiken har en sådan stark förankring överallt.

– Musik börjar där ord slutar för musik kan lyfta en människas själ. Du kan befinna dig i en helt miserabel situation och höra (börjar sjunga) Sun is shining/the weather is sweet/makes you wanna move/your dancing feet och bli transporterad till en helt annan plats inombords.

– Vad den här musiken gör är att den berör människor på djupet. Även om alla inte helt kan relatera till texterna på ett djupare plan förstår de innebörden av dem. Folk säger ofta till mig ”den här låten du spelar, jag förstår inte riktigt vad de säger, men jag kan känna det”.

Publicerad i Sydsvenskan 2008-01-11. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Mer: Recension av David Rodigan presents: Real Authentic Reggae vol. 2