Miami Music Conference mars 2005. Brittiska Bugz In the Attic har fest på Amika och kvällen är fortfarande inte natt. Fyra svenska klubbmusikcelebriteter, vi kan kalla dem Calle, Mats, Mattias och Ingmari, lyssnar på Jazzanovas Jürgen von Knablauch som är inbjuden för att spela skivor.

När han mixar in en ny låt börjar de alla snegla på varandra. Först lite diskret. Sedan allt mer uppenbart. Till slut står de vända mot varandra och gapar på det sättet som bara riktiga musikjunkies kan göra när de hör något de aldrig hört förut och bara måste få reda på vad det är som spelas.

Ingen har en aning. Men det är fantastiskt och låter inte som något annat de hört tidigare. Som techno fast i hiphop-tempo. Som om “Mad Mike” Banks spelat in med DJ Premier. Som ett blockparty i Bronx med Ron Hardy som DJ.

– Ingmari, du är tjej. Kan inte du gå upp och fråga vad det är för låt, säger någon.

Låten heter “Sunshine F**k”. Gruppen heter Trickski och är det senaste tillskottet på Jazzanovas Sonar Kollektiv.

Daniel Becker sitter i sin lägenhet i Berlin och väntar på att Yannick L – den andra tredjedelen av Trickski – ska dyka upp. Gruppens tredje medlem Jack Migger – MC och partykatalysator vid live- och klubbframträdanden – är den här dagen upptagen med annat.

– Yannick är den musikaliska hjärnan. Jag jobbar mer med själva arrangemangen och känner av vad som funkar.

Jag blir snabbt avbruten när jag ställer fler frågor.

– Kan du inte ringa upp om några minuter när Yannick är tillbaka så kan vi börja intervjun på riktigt då? Det känns mer demokratiskt.

När jag ringer upp är det Yannick som svarar. Den här gången är Daniel ute och köper snacks och vi får vänta ytterligare innan vi kan starta.

Yannick och Daniel träffades i Freiburg. En studentstad i sydvästra Tyskland som i den här delen av musikvärlden främst är känd som hemstad för klubben Rootdown och bayernbossanovans fader – Rainer Trüby.

Det här var i slutet av nittiotalet och likt de flesta andra djs spelade Trickski en hybrid av rare grooves och framtida jazz. En hybrid som i början stakade ut nya musikaliska riktningar men till slut bara upprepade ett redan fastställt koncept i oändlighet.

Yannick: Vår musik är resultatet av hur vår smak utvecklades genom åren. Vi tar delar av allt vi gillar och sätter samman det med influenser av house, techno och hiphop. Det är ett patetiskt ord men man skulle kunna beskriva vår musik som en smältdegel.

Varje gång jag ställer en fråga upprepar han den högt på charmerande tyskengelska så att de båda får chans att säga sin mening. Så fort den ena svarar lämnas telefonen över till den andra som på lika charmerande tyskbruten engelska fortsätter resonemanget.

Daniel: Vi tillhör båda den andra, yngre generationen som kom in på rare grooves. När vi började samla skivor var de flesta loppmarknaderna redan utplockade. Så vi är inte skivsamlare på det viset att vi letar efter den japanska förstapressen av något som vi vet går att få tag i på nypress.

Framtidsjazzens utveckling de senaste åren mot mer elektroniska rytmer handlar inte bara om en nostalgisk återanvändning av 80-talets klubbkultur eller om att retroscenen kom i kapp den moderna klubbscenen och bet sig själv i svansen. Det är framförallt ett medvetet, naturligt steg bort ifrån allt som tidigare varit förknippat med nujazz.

Daniel: Jag tror musiken var en del av den sena nittiotalseran med lounger överallt. När börserna kraschade tröttnade folk på det trevliga, smakfulla och välproducerade och sofistikerade. Musiken hade nått en punkt där den var tvungen att rikta blickarna bakåt och hitta nya vinklar.

Yannick: Många gillade inte hur musiken marknadsfördes och hur den började skapas för att attrahera vissa köpare. Själva poängen med nujazz var ju att människor dansade till musik som de aldrig hört förut. Men vad är meningen med att höra samma musik i en bar som på en klubb?

Naivt enkla trummaskinrytmer och syntbasgångar blev verktyget för att ta tillbaka musiken dit den hörde hemma. Tillbaka till den europeiska klubbmusikens rötter  i acid från Chicago och techno från Detroit. Tillbaka till dansgolvet. Även om det fortfarande till viss del handlade om att återanvända historien låter dåtiden inte som den brukade göra.

Daniel: Det mesta som vi gillar är gammalt, men vi samlar mer på house än jazz idag.

Yannick: Vi var inte så djupt inne på techno i början av nittiotalet. Men de senaste åren har vi börjat återupptäcka gammal house och techno. Mestadels från Detroit och Chicago.

Vad är det ni gillar i gammal Chicago- och Detroithouse?

Yannick: Det som är intressant är själva produktionerna. Harmonierna i Detroittechnon. Hur basen jobbar. Jag gillar råheten på de tidiga Chicacohousetolvorna. Det är lite det vi eftersträvar med Trickski.

Tidigare publicerad i musiktidningen Brus juni 2005. Trickski spelar på Inkonst i Malmö lördag 14 april i samband med Nöjesguiden och Noize-kollektivets förfest för Sonár. Läs mer på deras facebookevent.

Även om siffrorna återspeglar massornas ointresse för kompetenta rapveteraner är det missvisande. ”The Dreamer/The Believer” är det mest vitala Common släppt ifrån sig sedan 2005 års Kanye West-producerade ”Be”.

Med hjälp av gamla studiopartnern No I.D. har Chicagorapparen hittat tillbaka till de upplyftande soulmiljöer som utmärkte hans skivor från 00-talets mitt. Jämfört med den förvirrade Neptunes-producerade föregångaren är det en betydligt mer klädsam och värdig pensionsförsäkring.

Artist: Common
Titel: The Dreamer/The Believer
Bolag: Warner
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-01-18

Sanna från Pussy Made of Gold tipsade om den här sydstatsbomben precis. Slim Thug, Paul Wall och Bun B crawlar över en snygg sampling av Chicagos discoklassiker “Street Player” som kanske främst är känd i Kenny Dope och The Bucketheads klassiska housefrisering. Discorap 2.0.

Berlinbaserade Efdemin utvecklar med stor finess estetiken från minimal techno genom att spetsa sina produktioner med rakbladsvassa hi-hats och avgrundsdjupa, varma basgångar från traditionell house.

Albumtiteln är lika mycket en referens till genrens födelsestad som till Curtis Mayfields hoppfulla soul och Sun Ras jazzexperiment. Framförallt är Chicago en återgång till ett houseideal där det afroamerikanska musikarvet aldrig tvingats bort av trender och synkroniserat arenapump.

Bästa spår: There Will Be Singing

Efdemin
Titel: Chicago
Bolag: Dial/Border
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-06-02

Om någon lydigt vill vänta med att lyssna på albumet ska inte jag hindra men att inte uppmärksamma er läsare om skivan redan nu vore att missköta mitt uppdrag som musikjournalist. Hercules And Love Affairs självbetitlade debut är nämligen en av 2000-talets hittills främsta skivor. Det är förstås ett mindre nederlag för mig att erkänna men för en gångs skull har den popkanon som brukar stämma upp i sådana här sammanhang helt rätt.

Hercules And Love Affair är det överlägset bästa album som gjorts med den uppskrivna New York-baserade rockdiscoetiketten DFA som avsändare. Bolaget drivs av LCD Soundsystems James Murphy och producenten Tim Goldsworthy. Sedan inledningen av 2000-talet har de med varierande resultat uppdaterat 80-talets sammandrabbningar mellan rock och dansmusik i staden.

Hjärnan bakom Hercules And Love Affair heter Andrew Butler. Som så många andra DFA-män är Butler en DJ i 30-årsåldern som tillbringat alldeles för många dagar och nätter med att jaga och dansa till svåråtkomliga disco- och houseskivor.

Tillsammans med karismatiska sångaren Antony Hegarty från indiegruppen Antony & the Johnsons och lite arty partyvänner bjuder Butler med oss till ljusskygga gayhak i 80-talets New York och Chicago. Klubbar där det föregående årtiondets mest upplyftande disco dopats med hårda trummaskinsrytmer, ylande acid-slingor och hela kostcirklar av uppåttjack.

Renässansen för gammal skitig house har pågått i några år nu men om man tidigare fokuserade på de råa, naket naiva produktionerna spolar Hercules And Love Affair fram bandet ett par år för att omfamna den uppenbara poppotential som fanns i många tidiga househits.

De första som verkligen fattade att house var enastående pop var engelsmännen. Under några ecstacyrusiga år i slutet av 80-talet såg de till att ett pärlband av klassiska Chicaohouselåtar pumpade i toppen av försäljningslistorna vilket bland annat fick Pet Shop Boys att spela in en cover av Sterling Voids politiska anthem It’s Alright 1989.

Våren 2008 dunkar den mest oemotståndliga popmusiken åter i fyrafjärdedelstakt.

För oss som inte kan få nog av homosexuell dansmusikhistoria och sorgsna kärleksballader över melankoliska housebeats är det naturligtvis bara att ställa sig upp och göra vågen.

Om någon för två år sedan hade talat om för mig att vi inom ett par år åter skulle dansa till housefalsetter hade jag inte trott på dem. Nu är det bara att lyfta på hatten och hälsa den vokala housen, om än framförd av en queer popsångare istället för wailande afroamerikanka gospelpastorer, välkommen tillbaka.

Som obotlig discodåre och houseromantiker är det naturligtvis svårt att hävda något annat än att nostalgi aldrig låtit modernare än så här.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan 2008-04-28.