Lunchtid i Lund. Sista lördagen innan julhelgen. På gator och torg rusar stressade människor runt på jakt efter inköp som kan glädja någon nära eller bara minska ett dåligt samvete.

Kaféer och lunchrestauranger är överfulla av lattesippande klapphandlare. I det hörn av Stortorget som tidigare inhyste betydelsefulla skivbutiken och mötesplatsen Folk & Rock är det numera en Hemtex-butik. Pålitliga livemusikställen som på nittiotalet hette Chrougen och Palladium heter idag Tegnérs och Basilika och fyller lokalerna med ett helt annat innehåll.

För tio år sen kunde Smålands Nation skryta med spännande internationella gäster som technolegenden Jeff Mills och Chemical Brothers. Den här lördagskvällen arrangerar man en maskeradfest med syndigt jultema.

Samma kväll i Malmö. Nypremiär för Skånes Ljudpark efter ägarbytet på Inkonst. På dansgolvet är det trångt. På scenen pumpar delar av Lundabandet Damn funkrytmer tillsammans med The Creeps Robert Jelinek och Titiyo som om nittiotalet aldrig passerat.

I Malmö pratas det högt om en klubbscen som aldrig mått bättre. Vad det inte pratas lika mycket om är att flera av människorna som styr Klubbmalmö är Lundabor som placerade universitetsstaden på musikkartan för drygt tio år sen.

Skånes Ljudpark med Jason ”Timbuktu” Diakité, Johanna Olofsson och Ariel Gomar – Johannas sambo samt barndomskompis till Timbuktu. Fredrik ”Sweet Fred” Nilssons The Rumble. Hemlig och alla dess syskonklubbar signerade Ionnis ”DJ Janniz” Antoniou.

Lundafunken har transformerats till nya isotoper, publiken har bytts ut och bortaplan är numera hemmaplan, men människorna som håller i trådarna är desamma.

– Många av oss som är aktiva nu har vuxit upp med samma influenser och ideal vilket ökar förståelsen sinsemellan. Det var ett väldigt öppet och hjärtligt klimat, säger Johanna Olofsson.

– Det fanns en stark vänsterrörelse i Lund. Föräldrar spelade i band, många sydamerikanska invandrare bidrog med sina influenser. Det är där man hittar rötterna till mycket av vänsterungarnas musik och tänkande, fortsätter hon.

Jason ”Timbuktu” Diakité växte upp på Östra Torn. Ett område som då var det närmaste man kunde komma en storstads mångfald av kulturer, människor och influenser i en stad av Lunds storlek.

– Jag tror det var det som var det unika med Lund då. Det var en trygg stad att växa upp i men man kunde finna lite av det stora i det lilla, säger Jason.

När han blev äldre drömde han varje tisdag om att komma in på Chrougens gratiskonserter. Digital Underground med en ung 2pac på scen och Gang Starr är två grupper han missade innan han var tillräckligt gammal för att slinka in.

– Jag var jävligt insnöad på hiphop vid den tiden men där var det lite motvind i början. I Lund har funk, soul, jazz och svart musik i allmänhet alltid varit rätt populärt. Hiphop var större i Malmö i början av nittiotalet, säger Jason.

Lunds största funk-, soul- och jazzmissionärer kallade sig själva Crazy Funk-gänget och inkluderade flertalet av de nuvarande medlemmarna i Damn. I tidningen Pop beklagade sig popsnörena Brainpools frontman Janne Kask över att det fanns en acid jazz-maffia som gick och inspekterade folks skivsamlingar.

– Jag tyckte verkligen hela indiegrejen var skitdålig, säger Måns Mernsten.

– Det är klart att vi kan sitta så här i efterhand och låtsas att vi levde i samexistens, men jag hatade det. Stå och kolla ner på skorna, vad är det? Idag vet vi ju att mycket verkligen var skit också.

Tillsammans med Svante Lodén, Erik Hjärpe och Måns Block tillhör Måns Mernsten den inre kärnan av Damn. Sen slutet av åttiotalet har de missionerat för afro- och latinamerikansk dansmusik i diverse olika band, skepnader och konstellationer.

Genom danskurser på Klostergårdens fritidsgård, Grandmaster Flashs The Message och filmer som Wild Style och Beatstreet hade de några år tidigare förälskat sig i hiphop.

– Jag var ingen bra hiphopkille, säger Svante Lodén och skrattar. Efter The Message gick det bara bakåt för mig. Man kollade in James Brown på Nattsudd på SVT. Jag var inte så kräsen. Jag minns att jag gillade den där Transfer Home Video-låten.

Erik Hjärpe och Måns Mernsten som sitter bredvid ser ut som lika stora frågetecken som jag.

– Vadå, kommer ni inte ihåg Transfer Home Video-låten? Scritti Politti-funk. Den kommer förmodligen fortfarande igen i allt jag spelar.

Damn-medlemmarna gigade sig genom i stort sett samtliga nationer och ställen med livescener i Lund, vilka var betydligt fler än idag.

Måns Mernsten hamrade keyboard i funk- och jazzgrupper som Persuaders och Circus Flabbergast. Erik Hjärpe gjorde knasig hiphopfunk i Poetized tillsammans med Oliver Hallqvist, Damn-basisten Gugge Lindroth, trummisen Clemens Mårtensson och gitarristen Mattias Nihlén.

Måns Block slog på slagverk ”i varenda latingrupp som fanns i Lund” innan han och Svante Lodén, via gruppen Sex Act, bildade Agurk Players tillsammans med Svantes basspelande bror Jens, saxofonisten Torbjörn Righard och diskjockeyn Nanok Bie.

Lokalt nådde Agurk Players närmast hjältestatus men utanför stadsgränsen fick Lundafunken aldrig samma respekt.

Ur en halvlyckad Agurk-spelning på Mejeriet 1995 växte konstellationen Damn fram. Tanken från början var att musikerna skulle jamma till delar av Svante Lodéns skivsamling. Men under förberedelserna blev skivorna stulna och Måns Mernsten fick springa hem och hämta sina dansgolvsfavoriter.

Året efter startade klubben Damn! på nu insomnade Fredmans i centrala Malmö. Gamla plattor med James Brown och salsakungen Bobby Valentin blandades med Björk och aktuella hiphophits.

– Vi var verkligen aningslösa icke-dj:ar, säger Erik Hjärpe. Vi spelade Woo hah! med Busta Rhymes varje helg i ett och ett halvt år och tyckte det lät lika bra varje gång.

Det kom att dröja ända till 2003 innan Damn! lämnade klubbformatet med dj:ar och jammande musiker, slog sig ihop med Timbuktu och gjorde succé land och rike runt som ett riktigt liveband.

Lundafunken hade slutligen fått upprättelse. Samtidigt hade en osannolikt stark musikscen i hemstaden efter ett decennium sakta men säkert vaggats in i dvala.

– Nu i efterhand inser jag hur bortskämda vi var och vilken tur vi hade, säger Måns Mernsten. Idag har Lund mer återgått till vad den borde vara: en stad med 100 000 invånare med Dressmankläder. Det var helt enkelt nittiotalet som var undantaget.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-12-23.