För precis fem år sedan intervjuade jag norska discoproducenten Prins Thomas i samband med att han spelade på den årliga klubbmusikfestivalen CPH Distortion (som för övrigt startar i eftermiddag med bland andra Prins Thomas som gäst) . Tillsammans med namn som Todd Terje och Hans-Peter Lindstrøm var Prins Thomas en av orsakerna till att Oslo tillfälligt utsågs till huvudstad för den samtida discoscenen. När jag försökte få svar hur det kom sig att så mycket bra musik skapades i Oslo svarade han att det förmodligen var den totala bristen på en lokal klubbscen.

– Om jag hade bott i London hade jag säkert varit ute och festat hela tiden. I Oslo är det lättare att hänga i studion för det finns inte mycket annat att göra.

Just saknaden av en levande lokal scen är en bidragande orsak till att flera mångåriga klubbarrangörer och dj-kollektiv som Safari Sound från Malmö börjat göra sig ett namn på den internationella reggae- och dancehallscenen. Istället för att som tidigare anordna storslagna och kostsamma klubbar har de den senaste tiden låst in sig i studion och koncentrerat sig på att trycka ut mixtapes i rask takt. Tempot har varit så högt att inflytelserika bloggen Largeup från New York, världens kanske främsta publikation om karibisk musik och kultur just nu, förra veckan konstaterade att deras bloggserie Mixtape Mondays snart kunde fokusera enbart på Europa.

Mina känslor är kluvna. Samtidigt som det är kul att läsa om lokala eldsjälar på internationella bloggar och i webbtidningar blir det en dyster påminnelse om att en glest befolkad hemmaplan alltid känns som bortamatch för vissa genrer och subkulturella grupperingar.

Youtube-tipset:
Inför kvalitativa samlingen ”Aqui Los Bravos! – The Best of Michi Sarmiento y su Combo Bravo 1967-77” intervjuade skivbacksgrävarna Miles Cleret och Will ”Quantic” Holland colombianska cumbiamusikern Michi Sarmiento. Sökord: Michi + Soundway.

Övrigt:

Brand New Wayo – Funk, Fast Times & Nigerian boogie 1979-1983 (samling)
Månadens bästa Nigeriabrev.

SBTRKT & Little Dragon feat. Drake – Wild Fire (låt)
Baswobblande möte mellan R&B, hiphop och pop.

The Weeknd – Rolling Stone (låt)
Nytt från vårens mest intressanta R&B-projekt.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-01

Klubbar med en exkluderande attityd och tilltal är dömda att gå under i den hårda konkurrensen.

I början av sommaren satt jag på en innergård i närheten av Rådhusplatsen i Köpenhamn och snackade med Thomas Dalvang Fleurquin. Thomas är en halvgalen danskfransos samt den främsta kraften bakom klubbfestivalen CPH Distortion och produktionsbolaget Human Productions.

Han var trevlig och intressant att prata med, men efter att ha skrivit något i Sydsvenskan om att festivalen ”i nio år dragit stubintråd mellan det mesta och det bästa i Köpenhamns klubbliv” tänkte jag inte mycket mer på Thomas Dalvang Fleurquins gråhåriga kalufs den här sommaren. Tills för några dagar sen.

I augustinumret av brittiska i-D gick det att läsa om New Yorks A-Ron The Don och hans klädmärke aNYthing. Varumärke är kanske ett bättre ordval. aNYthing gör inte bara kläder. A-ron ser till att vänner och bekanta som partydiscoduon Rub’n’Tug och phillygruppen Plastic Little får ge ut skivor (ni missade förstås inte deras singel Crambodia med Ghostface, Spank Rock och Amanda Blank?). Han fixar klubbar för det kreativa down towns allt och alla. Härnäst ska han kasta sig in i TV-mediet. På det viset är aNYthing knappast unikt och det intressanta är egentligen inte det A-Ron gör utan det han säger i artikeln.

 ”Exkludera inte, inkludera”. ”Sluta vara bitter, gör något bättre istället”.

 Visst, först framstår mycket av hans snack om att förena och omfamna som lite väl slackernaivt. Men den som ser sig omkring och fokuserar på de avsändare som de senaste åren cashat in störst framgångar inom den alternativa populärkulturen och dansmusiken blir det tydligt att han har en poäng.

Diplo och Hollertronix, tyska technoetablissemang som Get Physical, Bpitch och Kompakt, Pedro Winter och Daft Punks arvingar på Ed Banger records i Paris. Även om de gemensamma nämnarna musikaliskt är få förenas de alla i en entusiastisk, nyfiken pionjäranda som inbjuder till en delaktighet. Det är framförallt det som skiljer dem från tidigare grupperingar inom dansmusiken.

Köpenhamn känns likadant för tillfället. Hela sommaren har Thomas Dalvang Fleurquin och hans klubbkollegor tagit fasta på ovanstående och bjudit in till fest under gemensam partyflagg. Knappt en vecka har passerat utan att vi kunnat läsa om DJs och andra aktörer och avsändare i stans nattliv som gått ihop och ordnat festivalkalas. 

Det fåniga är att förutsättningarna för allmän storfest är betydligt bättre i Malmö än i Köpenhamn. Med tanke på koncentrationen av människor och klubbar kring Bergsgatan och Folkets Park borde det inte vara särskilt svårt att bjuda in till kalas.  Men tyvärr verkar det inte finnas något intresse alls hos de klubbar och etablissemang som häckar i området. När Möllevångsfestivalen brakade av med gatufester, utomhuskonserter, hippiekvarter och gud vet vad var endast den nattöppna lunchrestaurangen Bodoni representerat.

Nej, på vår sida av sundet verkar klubbgardet hellre kriga sig ur konkurrensen än förenas. Istället för öppet inbjuda till medverkan till något positivt används ofta någon sorts antipepp som bygger på att samla alla som inte gillar det någon annan erbjuder.

De vimlar av ängsliga tuppar i trettioårsåldern som hellre mäter kuken och pissar vallgravar kring sitt eget lilla revir än gör något för någon annan. Vad de vill uppnå vet jag inte, men jag vet att det inte kommer att hålla i längden.

Ingen klubbidé eller koncept är så starkt att det har råd att stänga ute någon. 

Publicerat i Rodeo, oktober 2007.