Hot Chip-mannen Joe Goddard och Raf Rundell i The 2 Bears tar maskeradrutten och följer därmed i Basement Jaxx och Daft Punks fotspår.

På debuten smyckar de fyndiga popsånger med oklanderligt utvald dansmusik. ”Time In Mind” är spexig mix av dancehall, stämsång och pop. På ”Be Strong” namndroppar de förebilder på liknande sätt som Daft Punk gjorde i ”Teachers”.

Även om raggreplikerna är slitna gör björnbröderna det med sådan charm att det är lätt att falla för dem igen.

Artist: The 2 Bears
Titel: Be Strong
Bolag: Southern Fried Records
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

Digitalism tillhör en av alla dessa Daft Punk-imitatörer som i mitten av 00-talet bestämde sig för att göra house med rockattityd och kalla det electro. Ett halvt decennium senare fortsätter de på samma spår med en närmast arrogant ignorans för vad som sker i övriga musikvärlden. På skiva är det outhärdligt. Live fungerar det häpnadsväckande bra.

Den nedbantade visuella inramningen av filmer och lysdioder är smakfull och liveelementen uppenbara när duon, för kvällen förstärkt av en trummis, manipulerar och förvrider låtar, ljud och tempo i realtid.

Popbyggena som på gruppens två fullängdsalbum skymts av förlegade electroproduktioner skiner mycket starkare tillsammans med deltidssångaren Jens Moelles poser.

Någon beskrev Digitalism som dansmusik att ”rocka” till. På scen finns det anledning att vända på perspektiven. Det är pop som går utmärkt att dansa till, även för dem med högre krav på dans än att hoppa upp och ner på stället med ett pekfinger i luften.

Framförallt är Digitalism något så ovanligt som en dansmusikinfluerad akt vars material och uttryck effektivt växer när musiken framförs live på en scen.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-10-22

Decent Work For Decent Pay sammanfattar delar av det som Diplo varit inblandad i sedan enda fullängdaren Florida från 2004. Här varvas egna produktioner med omarbetningar av bland andra Daft Punk och svenska Peter, Bjorn & John.

Titeln har lett till snack om att Diplo släpper skivan enbart för att komma ur ett skivkontrakt. Med vetskapen om att vi är många som suttit med de här låtarna i hårddisken minst ett par år tror jag att det ligger något i det påståendet.

För en oinsatt är det en hyfsad introduktion till en av decenniets mest inflytelserika DJ:ar. Men för en fullständig bild av geniet Diplo är det bättre att ladda ner någon av piratmixskivorna I Like Turtles och Top Rankin Santogold – A Diplo Dub.

Diplo
Titel: Decent Work For Decent Pay
Bolag: Ninja Tune/Playground 
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-01-28

På videosajten Youtube finns ett tio år gammalt klipp från legendariska Apollo Theater i Harlem där en minst sagt nördig tjej i bakvänd leopard- och zebramönstrad keps, matchande väst och runda glasögon framför en gospel som heter Accept What God Allows.

Klubbar med en exkluderande attityd och tilltal är dömda att gå under i den hårda konkurrensen.

I början av sommaren satt jag på en innergård i närheten av Rådhusplatsen i Köpenhamn och snackade med Thomas Dalvang Fleurquin. Thomas är en halvgalen danskfransos samt den främsta kraften bakom klubbfestivalen CPH Distortion och produktionsbolaget Human Productions.

Han var trevlig och intressant att prata med, men efter att ha skrivit något i Sydsvenskan om att festivalen ”i nio år dragit stubintråd mellan det mesta och det bästa i Köpenhamns klubbliv” tänkte jag inte mycket mer på Thomas Dalvang Fleurquins gråhåriga kalufs den här sommaren. Tills för några dagar sen.

I augustinumret av brittiska i-D gick det att läsa om New Yorks A-Ron The Don och hans klädmärke aNYthing. Varumärke är kanske ett bättre ordval. aNYthing gör inte bara kläder. A-ron ser till att vänner och bekanta som partydiscoduon Rub’n’Tug och phillygruppen Plastic Little får ge ut skivor (ni missade förstås inte deras singel Crambodia med Ghostface, Spank Rock och Amanda Blank?). Han fixar klubbar för det kreativa down towns allt och alla. Härnäst ska han kasta sig in i TV-mediet. På det viset är aNYthing knappast unikt och det intressanta är egentligen inte det A-Ron gör utan det han säger i artikeln.

 ”Exkludera inte, inkludera”. ”Sluta vara bitter, gör något bättre istället”.

 Visst, först framstår mycket av hans snack om att förena och omfamna som lite väl slackernaivt. Men den som ser sig omkring och fokuserar på de avsändare som de senaste åren cashat in störst framgångar inom den alternativa populärkulturen och dansmusiken blir det tydligt att han har en poäng.

Diplo och Hollertronix, tyska technoetablissemang som Get Physical, Bpitch och Kompakt, Pedro Winter och Daft Punks arvingar på Ed Banger records i Paris. Även om de gemensamma nämnarna musikaliskt är få förenas de alla i en entusiastisk, nyfiken pionjäranda som inbjuder till en delaktighet. Det är framförallt det som skiljer dem från tidigare grupperingar inom dansmusiken.

Köpenhamn känns likadant för tillfället. Hela sommaren har Thomas Dalvang Fleurquin och hans klubbkollegor tagit fasta på ovanstående och bjudit in till fest under gemensam partyflagg. Knappt en vecka har passerat utan att vi kunnat läsa om DJs och andra aktörer och avsändare i stans nattliv som gått ihop och ordnat festivalkalas. 

Det fåniga är att förutsättningarna för allmän storfest är betydligt bättre i Malmö än i Köpenhamn. Med tanke på koncentrationen av människor och klubbar kring Bergsgatan och Folkets Park borde det inte vara särskilt svårt att bjuda in till kalas.  Men tyvärr verkar det inte finnas något intresse alls hos de klubbar och etablissemang som häckar i området. När Möllevångsfestivalen brakade av med gatufester, utomhuskonserter, hippiekvarter och gud vet vad var endast den nattöppna lunchrestaurangen Bodoni representerat.

Nej, på vår sida av sundet verkar klubbgardet hellre kriga sig ur konkurrensen än förenas. Istället för öppet inbjuda till medverkan till något positivt används ofta någon sorts antipepp som bygger på att samla alla som inte gillar det någon annan erbjuder.

De vimlar av ängsliga tuppar i trettioårsåldern som hellre mäter kuken och pissar vallgravar kring sitt eget lilla revir än gör något för någon annan. Vad de vill uppnå vet jag inte, men jag vet att det inte kommer att hålla i längden.

Ingen klubbidé eller koncept är så starkt att det har råd att stänga ute någon. 

Publicerat i Rodeo, oktober 2007.

Skratten fastnar i halsen när Kanye West bestämmer sig för att omfamna fransk rock’n’roll-electro i mönstrad luva.

Östra sidan Bergsgatan i början av juni: Nöjesguidenfest på Moriskan. Ett par vita Raybanbrillor från Atlanta som kallar sig DJ Klever levererar ett pricksäkert godisregn av Justices We Are Your Friends, glowstick-hiphop och smatterband av danshits från 90-talet.

Västra sidan Bergsgatan: Skånes Ljudpark på Inkonst. En nostalgisk funkduo från Kanada charmar en publik innehållandes allt från poptjejer till Slitzkillar med idrottsfrisyrer. Chromeo avlöses av Sveriges mest folkkära artist Timbuktu som direkt börjar slunga ut uppdaterade danshits från nittiotalet, glowstick-hiphop och annat som överhuvudtaget aldrig kommit i närheten av de aktuella topplistor som han själv brukar hänga på.  

Östra sidan längre norrut, kvällen innan: En PR-man från Stockholm (Jesper Kling) som tillfälligt lämnat mediabarerna kring Stureplan blickar ut över ett annat av Möllans dansgolv.

– Fan, vad sjukt hippa alla har blivit i Malmö om man jämför med hur det såg ut för några år sen.

 – Har de? svarar jag.

 Jag låter blicken svepa över rummet i ett försök att finna något som avviker från det normala. I ett hörn festar Johan Karlberg från uppskrivna franskbrittsvenska ghetto-pop-duon Radioclit. I ett annat dansar en tjej med ansiktet inkrupet i en uppfälld hood tillsammans med en snubbe med glasögon gjorda av självlysande ravestavar runt halsen. PR-mannen kanske har rätt?

De som velat dansa till topplistehits som inte spökats ut i färgglada leggings från American Apparel och tvingats springa remixgatlopp genom Baltimore har verkligen fått anstränga sig våren 2007. I Malmö mer än i alla andra svenska städer.

Gycklarna som några av oss lite hånfullt skrattade åt tidigare är inte längre enbart ett festligt inslag. De har förökat sig och spridit sig långt utanför franska MP3-bloggar och The Rumbles dansgolv. De har vänner överallt. Grabbarna på Café är nere med Simian Mobile Disco och Kitsuné. Elle skriver om nu-rave och rockhaket Debasers klubb Drama är mer färgglad än en påse vingummi.

Men när Kanye West på Stronger – den första singeln från hans nya album – rappar över en Daft Punk-produktion fastnar hånskratten i halsen. Innan Kanyes mixtape Can’t Tell Me Nothing är slut har DJn Plain Pat hunnit med att avverka såväl Peter, Bjorn & Johns indievisselanthem Young Folks som en Kanye-duett med hippa Chicagorapparen Kid Sister.

Det känns som att alla vi som i början försökte vifta bort de självrepeterande färgglada popresterna får förbereda oss på att nästa Inmissionsäsong kommer ha fler dansare i clownlika huvor än dansare i luddiga luvtröjor som luktar gräs.  De självlysande danskidsen har blivit en sorts nödraket att förgylla de dunklaste festmörker med.

När man ser klubbarrangörer skåda ut över ett regnbågsfärgat dansgolv på väg att explodera tror man först att det är av förväntan deras ögon glittrar av. Sen inser man att det bara är ungdomarnas neonstickor som reflekterar sig. Till och med i Kanyes ögon.

Publicerad i Rodeo juli 2007.

Tidningen Mixmag presenterar Daft Punk för sina läsare, mars 1997

Citatet ovan är lika aktuellt idag. Fransk dansmusik är hett igen och ikväll invaderas Öresund av kindpussande klubbmusik. Dagtid gömmer sig den franska delegationen bakom saker som musikfilmfestivaler och modeveckor. I skydd av mörkret förvandlar de under några dagar regionens klubbar till en hedonistisk fest av distade electrorytmer och fransktalande skandinaviska postindies med förkärlek för framåtblickande popkultur i vilken form den än visar sig.

I ena änden av nystanet finner ni nittiotalets viktigaste popgrupp Daft Punk. I den andra ett av de senaste årens mest uppskrivna franska skivbolag Ed Banger records. Etiketten bakom bland andra hyllade electrololitan Uffie och prisade rockhouseduon Justice.

I kväll uppträder Uffie tillsammans med pojkvännen och producenten DJ Feadz på Vega i Köpenhamn. I morgon spelar de på KB i Malmö, ett par timmar efter att Victoriateatern och filmfestivalen Music Doc visat Daft Punks långfilmsdebut Electroma. På fredag har tidningen Vice fest i Köpenhamn med Ed Bangers hiphopalibi DJ Mehdi bakom skivspelarna. Samma kväll vräker Justice distade electrorytmer på Vega tillsammans med en annan av bolagets artister, SebastiAN.

Ed Banger är före detta Daft Punk-managern Pedro Winters verk. Bolaget startades 2003 och fick en omedelbar klubbhit med Justice-tolvan Never Be Alone. Låten var en omarbetning av brittiska popkvartetten Simians singel med samma namn vars lättfångade refräng fortfarande genererar allsång på popklubbar var gång den spelats.

I höstas vann We Are Your Friends – som Never Be Alone döptes om till när den pressades upp på nytt – pris som årets bästa video på MTV-galan i Köpenhamn framför näsan på Kanye West.

För en generation som växt upp med Daft Punks Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem Christo som musikaliska smakideal är Ed Banger lätt att identifiera sig med. Referenser och bakgrund är gemensamma. Normen är en ickepositionering där influenser från de senaste decenniernas populärkultur sugs in för att presenteras i ett tryggt dekadent västeuropeiskt, övre medelklassammanhang. Ingen behöver ta ställning för eller mot något. Allt är okej och musik är bara musik.

När Daft Punk i mitten av nittitalet styckade upp dansmusikhistorien från Thomas Bangalters sovrum i Parisstadsdelen Montmartre fanns en vilja att revoltera. Ed Banger verkar mer intresserade av att bevara och finna den snabbaste vägen till obegränsad partyhedonism. En fest där alla är vänner och ingen behöver känna sig ensam.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-02-07.

 Nyfikna, entusiastiskt hyllande och tillsynes outtröttliga i sin jakt på nya, snabba musikaliska kickar har MP3-bloggarna blivit en minst lika viktig, om inte viktigare, medial maktfaktor som fanzines, dagspress och magasin i musikvärlden.

I en djungel av My Space-sidor och You Tube-klipp fungerar MP3-bloggarna som pålitliga nyhetsguider. Ett enkelt och snabbt sätt att komma över den senaste musiken. Orsaken till att de har fått ett sånt genomslag i år är just  lättillgängligheten.

– Tekniktröskeln är så sjukt låg i dag. Det är anledningen till att det har ökat explosionsartat, säger Björn Jeffery, it-strateg och en av grundarna till MP3-bloggen Discobelle.net.

– Att hitta en särskild hub eller server på DC++, Soul Seek eller andra Internetprogram som inte använder en vanlig webläsare är grymt meckigt, det tycker även jag. Nu när allt finns på den www-baserade webben är det mycket enklare. Vem som helst kan högerklicka på en fil och välja ”spara som”.

Disco Belle är ett löst sammansatt kollektiv av DJs, festfixare, skribenter och vanliga musikintresserade som hållit igång sen våren 2005. Discobelle.net startades för ett år sen av Bomben.se-skribenten Niklas Mijdema och Björn Jeffery som även ligger bakom modebloggen Manolo.se. Idag har även Martin Andersson, på dansgolven i söder känd som DJ Marty, hakat på.

Under året har utvecklingen gått från exklusiva mixar signerade DJ-kändisar i det här grabbigt hippa hörnet av dansmusikvärlden till regelbundet spridande av fransk post Daft Punk-electro och den absolut senaste hiphopsmutsen.   

– Vår ambition är att de låtar vi lägger upp ska vara helt nya i den bemärkelsen att de ska ha dykt upp på nätet de senaste två dagarna, säger Björn Jeffery.

 Idag har Discobelle.net drygt 20 000 besökare i veckan vilket placerar dem bland de tjugo mest besökta svenska bloggarna på Bloggportalens topplista. Enligt Björn Jeffery är det lite missvisande i och med att de skriver på engelska och majoriteten av läsarna förmodligen kommer från utlandet.

Ur ett internationellt perspektiv är 20 000 besökare i veckan inte lika imponerande. Samtidigt har Disco Belle vid upprepade tillfällen blivit citerade och hänvisade till i stora och betydelsefulla publikationer som Rolling Stone och Pitchfork Media vilket skvallrar en del om bloggens betydelse för den lilla del av musikvärlden som de vistas i.

 Om Disco Belle har sin största publik utomlands är det tvärt om med L’Amour à trois. Johan Sundberg startade L’Amour à trois i slutet av november 2005 tillsammans med Björn Lundin och Johan Ekström.

– Tanken från början var inte så mycket mer än att sprida de låtar som vi skickade till varandra och se om någon var intresserad. Det visade sig att folk brydde sig mycket mer än vi trodde, säger Johan Sundberg.

L’Amour à trois har idag drygt 10 000 besökare i månaden. En relativt stor siffra i och med att de enbart skriver på svenska om indie och postindie. Som en jämförelse har Sveriges mest betydelsefulla musiktidning Sonic en upplaga på 20 000 exemplar.

– Sverige är så himla litet. Alla som befinner sig i en medial maktposition läser de flesta bloggar och tidningar. I och med det så sprids det vi lägger upp direkt till andra med makt vilket gör att vi också kan vara med och påverka, säger Johan Sundberg.

Det är främst bland genrer och artister i marginalen som MP3-bloggarna är en stor maktfaktor. Artister som tidigare på sin höjd sålde ett par hundra exemplar av en skiva når genom MP3-bloggarna tusentals lyssnare över hela världen.

Martin Thörnqvist driver skivbolaget Songs I Wish I Had Written i Malmö. Hem till kritikerhyllade popband som nu insomnade Le Sport och Gentle Touch. För honom är det lika självklart att förse olika MP3-bloggar med musik som att skicka promos till musiktidningar och annan media.

– Vad MP3-bloggarna har gjort är att de erbjudit ett storstadsutbud överallt vilket gett möjlighet för små obskyra genrer att blomstra.

För Songs I Wish är gratis låtar den primära marknadsföringskanalen.

– Fildelning är själva källan till vår existens. Om inte P3 spelar musiken måste jag och andra sprida den för att den ska nå ut.

Rent juridiskt befinner sig MP3-bloggarna i en gråzon idag. Det är ingen tvekan om att de bryter mot nuvarande lagstiftning genom att de sprider upphovsrättskyddat material. Samtidigt sker mycket av spridningen med skivbolagens goda minne.

– I USA är samarbetet mellan bloggarna och de stora skivbolagen mycket mer utbrett, säger Martin Andersson på Discobelle.net.

– Ett skivbolag som Def Jam använder sig tydligt av det i sin marknadsföring genom att medvetet läcka exklusiva grejer till olika bloggar. Men i Sverige är det inte lika utbrett.

Enligt Björn Jeffery har aldrig några stora svenska bolag hört av sig till Discobelle.net. Ibland kan det kännas närmast komiskt.

– Alla grejer vi lagt upp med Teddybears och Robyn har vi fått från amerikanska PR-bolag. Det är alltså svenska artister som ska lanseras i USA, vars amerikanska bolag tar kontakt med en svensk blogg som skriver på engelska och därmed har många amerikanska läsare, säger Björn Jeffery och skrattar.

Vilka exakt det är som läser MP3-bloggar och hämtar sin musik där verkar ingen ha riktig koll på. Och det är svårt att se vilken påverkan en enskild MP3-blogg har rent PR-mässigt.

Det är lätt att se ringarna på vattnet men betydligt svårare att hitta ursprungskällan, den som kastar i stenen i vattnet. När flera personer samtidigt slungar i ett helt grustag i vattnet och orsakar flera digitala svallvågor är det förstås ännu svårare.

Klart är att ingen MP3-blogg tydligt kan peka på att de enskilt har gett något skivbolag ökade intäkter. Kanske just för att de faktiskt ofta erbjuder en liknande produkt. Gratis.

Martin Thörnqvist är positiv ändå.

– För vissa konsumenter finns det fortfarande ett mervärde i att ha skivan. De som inte tycker det kommer aldrig att köpa skivan i vilket fall. Men om dessa sprider musiken vidare kommer det ändå att vara bra marknadsföring i och med att det finns chans att hitta andra lyssnare som ser ett mervärde i att ha musiken på skiva.

– Det kan inte vara dåligt för en artist att en blogg med över 100 000 besökare i månaden sprider musiken, fortsätter han. Jämför med ett galleri. Det är aldrig dåligt att ha 100 000 besökare även fast bara två köper en tavla. Kvantitet kommer att generera försäljning.

Med över 100 000 besökare i månaden borde det finnas möjlighet att tjäna pengar på en MP3-blogg i form av exempelvis annonsintäkter.

Björn Jeffery är tveksam till att han skulle vilja se en sån utveckling av Discobelle.net.

– Om vi aktivt tjänar pengar på att sprida någon annan persons upphovsrättsskyddade material hamnar vi lätt i en väldigt knepig sits. Som det är nu kan jag rakryggat stå upp och säga att vi inte tjänar en spänn men att det är väldigt bra PR för artisterna.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-01-26.

Mannen bakom AV8 var Marc Petricone. Vid tiden hade han precis startat en underetikett för house där han bland annat skulle släppa idag stora europeiska producenter som Daft Punk och tyska Ian Pooley.

Spridningen av house-evangeliet kom aldrig längre än ett par tolvor. Crooklyn Clan hann förvisso släppa den lysande samlingsskivan Shoot Tha Pump där legendariska houseproducenter som Todd Terry och Armand van Helden bidrog med traditionella partyhiphopanthems. Men när hiphopgenren dundrade högst upp på Billboardlistan i slutet av förra seklet grävde New Yorks housescen ner sig i underjordiska kulvertar.

Samtidigt som Puff Daddy och Jay-Z korkade upp champagnen och ställde in siktet på toppen av näringslivet återvände dansmusiken till sina rökelsedoftande discorötter. För en utomstående europé verkade avståndet genrerna mellan stundtals milslångt. De människor här hemma som var nere med Diddy var knappast de samma som drog till Afrika med spirituella, Body & Soul-DJn Joe Clausell om man säger så.

Men i USA var uppdelningen mellan klubbmusikens genrer aldrig definitiv. Amerikanska DJs har alltid sett som sig som DJs i första hand. DJ-identiteten har alltid stått över genre-identiteten. En amerikansk hiphop-DJ kan spela house eller techno med jämna mellanrum utan att någon tycker det är konstigt.

Detroitdiscjockeyn DJ Dez som skötte skivspelarna bakom hiphopduon Slum Village när gruppen besökte Malmö i våras släpper klassisk techno och house under namnet Andres. Will Smiths före detta sidekick Jazzy Jeff spelade för två år sen in en storsäljande housesamling för ett av världens största housebolag Defected.

Veteranen DJ Technics – en av pionjärerna på  Baltimore club-scenen –  en blandning av klubbmusik och uppsnabbade hiphoprytmer som kommit i ett hippt rampljus tack vare bland andra DJ-duon Hollertronix och Baltimoregruppen Spank Rock – låg bakom en av förra årets största househits Gabryelle.

Och nu börjar vi närma oss själva kärnan av det hela. Den poppiga blandbandssoppa som den senaste tiden skvalpat kring bland andra Hollertronix,Diplo och brittiska M.I.A. kan inte enbart avfärdas som något tillfälligt hippt. Det är meningslöst att ignorera de uppenbara flirtarna med hipstermedia och den nyhetstörstande poppubliken, men den som väljer att enbart fokusera på den delen av scenen missar själva poängen.  

Vad Diplo och hans kollegor gjort är att de med all tydlighet visat att hiphop och house hör hemma på samma dansgolv. Och det är det jag tänker ta med mig från den här sörjan när populärkulturparasiterna hittar något annat att suga näringen ur.

Publicerad i Sydsvenskan 2006-05-22.