– Vi ville att In Ghost Colours skulle fånga mer av oss som band. Mycket av det berodde på att vi efter förra skivan turnerade så mycket att vi blev mer självsäkra på våra enskilda instrument, säger gitarristen Tim Hoey.

Tillsammans med de andra i australiensiska trion Cut Copy har han lyckats avverka några dagar på brittiska Glastonburyfestivalen utan att sköljas bort av traditionsenligt festivalregn.

– På första skivan var vi bara en dag i en riktig studio, resten av materialet var sovrumsproduktioner. Den här gången hade vi möjlighet att tillbringa sex veckor i studion vilket gav oss möjlighet att addera mer textur och djup till produktionerna, fortsätter han.

Cut Copy presenterade sig 2004 med neonsprakande albumet Bright Like Neon Love. Skivan, som de själva beskrivit som ett försök att blanda dansmusik med indierock, spelades in i Paris tillsammans med Philippe Zdar, ena halvan av Cassius och producent till merparten av låtarna på franska Phoenix debutalbum United.

På In Ghost Colours har de arbetat med producenten Tim Goldsworthy från New York-bolaget DFA och LCD Soundsystem. Resultatet är regnbågsfärgad popdisco som musikaliskt inte skiljer sig nämnvärt från hur all annan regnbågsfärgad popdisco låtit de senaste fem-sex åren.

Om gruppen under inspelningen av debuten lyssnade mycket av mainstreamrock från 70-talet och band som ELO, Fleetwood Mac och The Eagles har de den här gången försökt ta ut svängarna lite mer produktionsmässigt.

– Vi ville behålla popkänslan men samtidigt ta allt i en mer kosmisk riktning. Liknande det som Animal Collective och TV On The Radio har gjort innan. Musik som är lite mer utmanande utan att förlora det där popelementet som gör det lättillgängligt.

Tim Hoey fortsätter berätta att de under inspelningarna även lyssnat mycket på gitarrband från 90-talet, shoe gaze-pop och gammal disco. En gemensam beröringspunkt med disco är den känslomässiga kontrasten mellan sångaren Dan Whitfords melankoliska kärlekshistorier och de upplyftande danspopproduktionerna. En kontrast som ofta återfinns i 70-talets allra finaste discoinspelningar. Men enligt Tim Hoey kommer de influenserna främst från annat håll.

– Vi har jobbat en del med den grejen. Men från början kommer idén egentligen mer från band som Beach Boys eller Phoenix som blandade de här euforiska, upplyftande ackordföljderna i musiken med melankoliska texter. Det är rätt intressant att se folk sjunga med och dansa till de här låtarna även fast texterna innehåller rätt tragiska historier.

* * *

Cut Copy

Australiensisk danspoptrio bestående av Dan Whitford, Mitchell Scott och Tim Hoey. Albumdebuterade med Bright Like Neon Love 2004 på Modular records. 
Bolaget har tidigare gett ut The Avalanches och de senaste åren etablerat sig som en av Australiens främsta leverantörer av modern pop. In Ghost Colours, Cut Copys andra skiva, släpptes i Sverige förra veckan. 

Men då hade den redan varit ute i övriga världen sedan i våras. 8 augusti spelar de på Vega i Köpenhamn.

Publicerad i Sydsvenskan 2008-07-01. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Till skillnad från kvinnor behöver män seriösa ursäkter för att spendera tid med varandra. För dagens discokonnäsörer är det ofta samma sak som att bilda ett band. Därför har vi den här våren bland annat kunna ta del av norska vännerna Lindstrøm och Prins Thomas krautinfluerade album II och Meanderthals Desire Lines. Det sistnämnda är ett resultat av tokstollen Rune Lindbaeks senaste besök hemma hos skotska dubdiscoveteranerna Idjut Boys.

De senaste två åren har svenska Tiedye, det vill säga discjockeyn Anton Klint och Edvin Edvinsson från Fibes, Oh! Fibes, etablerat sig i samma kretsar av skivsamlande discomän. Förra året nådde Göteborgduons flumrockiga omarbetning av Metalicas Nothing Else Mathers ända fram till jänkarna på Italians Do It Better som såg till att Tiedye blev bolagskollegor med bland andra Glass Candy och Chromatics.

På kommande debutalbumet surfar duon vidare bland bortglömda, svårdefinierade rester från musikhistorien. Vågor som tidigare fångats av exempelvis brittiska duon Quiet Village och den lilla New York-etiketten Whatever We Want records.

Till skillnad från tidigare Tiedye-släpp består debuten enbart av eget material. Förutom ett något överraskande gästinhopp från Österrikaren Kurt Hauenstein från gammelrockarna Supermax står Edvin Edvinsson för de flesta sånginsatserna. 

Anton: Skivan är ganska varierad med allt från discorockrökare till halvambienta och psykedeliska spår. Det är lite svårt att sätta termer på sin egen musik.

Anton Klint och Edvin Edvinsson har känt varandra i mer än tio år. Innan de flyttade till Göteborg delade de skolbänk på musikgymnasiet i Vänersborg.

Edvin: Jag var en outkast redan då. Vi sprang på hardcore- och punkkonserter ihop. Sedan gick jag hem och lyssnade på Toto. Det var en ganska lång startsträcka innan jag förstod de subkulturella lagarna. I Grästorp där jag växte upp var det tufft att spela fotboll och dricka hembränt. Det dröjde väldigt länge innan jag fattade att det var tufft att hålla på med musik.

Samtidigt som Edvin Edvinsson spelade till sig ett storbolagskontrakt med Fibes, Oh! Fibes gjorde Anton Klint gjort motsvarande resa i Göteborgs DJ-bås. Idag är han synnerligen delaktig i att ha förvandlat rockstaden till landets kanske starkaste fäste för den lätt schizofrena blandning av houserötter, saltvattenrock och italiensk ost som utgör grundstommen i dagens discobag.

Edvin: Anton kan vara extremt fri i sitt sätt att tänka. Han vet inte hur meckiga vissa saker kan vara att lösa musikaliskt. När Fibes fick majorkontrakt blev Tiedye en kreativ ventil för mig, ett sätt att kunna göra musik utan att behöva planera. Sedan råkade Tiedye också bli allvar men från början var det mest ett sätt för oss att umgås.

Tiedye är aktuella med remix på DJ Kaos ”Love The Nite Away” som finns ute på DFA nu. En omarbetning av A Mountain of Ones ”Bones” kommer senare i sommar. Planen är att släppa debutalbumet med arbetsnamnet ”Fishermans Bend” på New York-bolaget Italians Do It Better i höst.

Publicerat i Sonic, juni 2009.

I dagarna släppte Göteborgsduon Tiedye – det vill säga Edvin Edvinsson från Fibes, Oh! Fibes och diskjockeyn Anton Klint– sin finfina omarbetning av DJ Kaos Love The Nite Away på New York etiketten DFA. Tolvan går att hitta i välsorterade vinylbutiker (till exempel Piccadilly) såväl som på digitalt på Beatport. Efter sommaren planerar de att släppa sitt lika finfina debutalbumet som för tillfället går under arbetsnamnet Fishermans Bend. Jag skriver mer om Tiedye i nästa nummer av Sonic som borde vara ute inom ett par veckor.

Brooklynkvartetten Hercules and Love Affair presenterade sig i våras med en självbetitlad debut som direkt kvalade in på listan över 2000-talets allra bästa plattor. När de på torsdagskvällen intar Vega har gruppens musikaliska hjärna Andrew Butler utökat laguppställningen till en oktett med blåsare, trummor, synt och digital maskinpark, allt genialiskt frontat av vokalisterna Kim Ann Foxman och Nomi.

Om någon lydigt vill vänta med att lyssna på albumet ska inte jag hindra men att inte uppmärksamma er läsare om skivan redan nu vore att missköta mitt uppdrag som musikjournalist. Hercules And Love Affairs självbetitlade debut är nämligen en av 2000-talets hittills främsta skivor. Det är förstås ett mindre nederlag för mig att erkänna men för en gångs skull har den popkanon som brukar stämma upp i sådana här sammanhang helt rätt.

Hercules And Love Affair är det överlägset bästa album som gjorts med den uppskrivna New York-baserade rockdiscoetiketten DFA som avsändare. Bolaget drivs av LCD Soundsystems James Murphy och producenten Tim Goldsworthy. Sedan inledningen av 2000-talet har de med varierande resultat uppdaterat 80-talets sammandrabbningar mellan rock och dansmusik i staden.

Hjärnan bakom Hercules And Love Affair heter Andrew Butler. Som så många andra DFA-män är Butler en DJ i 30-årsåldern som tillbringat alldeles för många dagar och nätter med att jaga och dansa till svåråtkomliga disco- och houseskivor.

Tillsammans med karismatiska sångaren Antony Hegarty från indiegruppen Antony & the Johnsons och lite arty partyvänner bjuder Butler med oss till ljusskygga gayhak i 80-talets New York och Chicago. Klubbar där det föregående årtiondets mest upplyftande disco dopats med hårda trummaskinsrytmer, ylande acid-slingor och hela kostcirklar av uppåttjack.

Renässansen för gammal skitig house har pågått i några år nu men om man tidigare fokuserade på de råa, naket naiva produktionerna spolar Hercules And Love Affair fram bandet ett par år för att omfamna den uppenbara poppotential som fanns i många tidiga househits.

De första som verkligen fattade att house var enastående pop var engelsmännen. Under några ecstacyrusiga år i slutet av 80-talet såg de till att ett pärlband av klassiska Chicaohouselåtar pumpade i toppen av försäljningslistorna vilket bland annat fick Pet Shop Boys att spela in en cover av Sterling Voids politiska anthem It’s Alright 1989.

Våren 2008 dunkar den mest oemotståndliga popmusiken åter i fyrafjärdedelstakt.

För oss som inte kan få nog av homosexuell dansmusikhistoria och sorgsna kärleksballader över melankoliska housebeats är det naturligtvis bara att ställa sig upp och göra vågen.

Om någon för två år sedan hade talat om för mig att vi inom ett par år åter skulle dansa till housefalsetter hade jag inte trott på dem. Nu är det bara att lyfta på hatten och hälsa den vokala housen, om än framförd av en queer popsångare istället för wailande afroamerikanka gospelpastorer, välkommen tillbaka.

Som obotlig discodåre och houseromantiker är det naturligtvis svårt att hävda något annat än att nostalgi aldrig låtit modernare än så här.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan 2008-04-28.