På uppföljaren prövar Wale en ny taktik och tar in smöriga R&B-sångare som Lloyd och Ne-Yo. Borta är influenserna från hemstaden lokala discofunkrörelse go-go. Borta är flörtarna med en medveten poppublik och den en gång trendsättande mixen av hiphop, klubbklassiker och europeisk dansmusik. Undantaget är Diplo-producerade ”Slight Work”.

Talande nog är låten den enda som sticker ut i sammanhanget. För i sökandet efter ett eget uttryck har mycket av det som en gång gjorde Wale spännande gått förlorat.

Bästa spår: Slight Work

Artist: Wale
Titel: Ambition
Bolag: Maybach Music/Warner
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-02

– Vi fann naturligt ett eget sound bara genom att leva i Huntsville och åka fram och tillbaka på motorvägen omgivna av alla rymdskepp, berättar Stephen ”ST 2 Lettaz” Harris som tillsammans med David Williams, mer känd som ”Yung Clova”, bildar duon G-Side.

Raketstaden Huntsville, med omkring 180 000 invånare i Alabama i södra USA, är en speciell stad där påkostad högteknologi blandas med social misär.

På 1950-talet ledde den tyske ex­nazisten och vetenskapsmannen Wernher von Braun utvecklingen av det amerikanska rymdprogrammet från Huntsville.

Idag är de gamla rymdraketerna som kantar vägarna lika mycket en påminnelse om det förflutna som om de gigantiska klasskillnaderna i landet idag.

– Både jag och Clova har bott i hus som inte är lämpliga att leva i under några omständigheter. Hus som var fulla av kackerlackor men saknade toalett, luftkonditionering, sängar och lakan. Om vi ville bada var vi tvungna att använda en portabel kokplatta som vi kopplade in i eluttaget för att värma upp vattnet.

– Som unga förstod vi aldrig att den värld vi levde i var helt uppfuckad och att vissa människor var mer privilegierade än vad vi var. De flesta du gick i skolan med kom från samma område som du själv, berättar ST.

I en uppväxtmiljö där många potentiella manliga förebilder antingen satt i fängelse, sålde droger eller var döda fann Clova och ST tidigt en förebild i New Orleans-rapparen Master P och hans hiphopimperium No Limit Records.

– För oss var musiken en väg bort. Vi tittade på No Limits videor och tänkte att de hade lyckats. De såg framgångsrika ut. Där vi kommer ifrån är en person som har fina kläder och en fin bil i nio fall av tio någon som säljer droger. I och med att vi inte ville falla i den gropen drog vi oss automatiskt till musiken, säger ST.

Fram till för tre år sedan var Huntsville en vit fläck på hiphopkartan. Men sedan trendkänsliga discjockeyn och producenten Diplo presenterat staden på samlingen ”Fear and Loathing in Hunts Vegas” har allt fler upptäckt den kreativitet som flödar.

Ryggraden i Huntsvilles hiphopscen är bolaget Slow Motion Soundz och producenterna Block Beataz. Med hjälp av allt från radiorock och europeisk trance till olika hiphophybrider från den amerikanska södern skapar de en unik musikvärld med paralleller till tidiga Outkast, Cee Lo Green och deras kollektiv Dungeon Family.

G-Side albumdebuterade 2007 och fick tidigt en stor skara följeslagare i hemstaden. Men utanför stadsgränsen visade hiphopvärlden inget större intresse innan gratissläppet ”Huntsville International” 2009. Då var det främst i Europa som folk reagerade.

– Vi har bara arbetat med att sprida vår musik sedan 2007–2008. Med tanke på att de flesta artister jobbar i tio tolv år för att få ut sin musik tror jag ändå att vi är på rätt spår, säger ST.

- - -

Fakta G-Side

Duo bestående av rapparna ST 2 Lettaz och Yung Clova från Huntsville i Alabama. Debuterade 2007 med albumet ”Sumthin 2 Hate” men fick sitt genombrott 2009 med ”Huntsville International”. Fjärde skivan ”The One… Cohesive” släpptes 1 januari i år och tilldelades högsta betyg i både Nöjesguiden och DN.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-05-06

Mer: Hiphopen lever i provinsen (krönika)

Kände mig lite sugen på att kolla in Diplos kommande samarbete med Greensleeves – världens ledande reggaebolag de senaste årtiondena – som släpps i början av februari. Men då skivan – Riddimentary - Diplo Selects Greensleeves – mig veterligen inte ha läckt ännu tog jag mig friheten att smälla ihop låtarna i en spellista på Spotify. Väldigt fin selektion av precis den digitala dub/dancehall/reggae från 80-talet som jag personligen är väldigt svag för.

När amerikanska rapstjärnor började intressera sig för elektronisk dansmusik dröjde det inte länge innan svenskarna följde efter. Därför är det ingen överraskning att den spretiga mångfald – både när det gäller uttryck och kvalité – som är representativt för dagens internationella hiphop även återspeglar sig i den lägesrapport från dess svenska motsvarighet som släpps nästa vecka.

Dubbel-cd:n Evolution är sammanställd av musikjournalisten och radioprofilen Ametist Azordegan tillsammans med Latin Kings-bröderna Salazar. Precis som föregångare som Sidewalk Headliners (1998) och nu nedlagda Malmötidningen Gidappas samling Ordkrig (2001) är Evolution ett bra samtidsdokument över den svenska hiphopscenen. Från rutinerade Gonza Blatteskånska och Organismen till nyetablerade namn som omskrivna gangsterrapparna Kartellen, fräsiga electrostollarna Maskinen och Ayla-kollektivets Mohammed Ali och Stor.

Även om det utan tvekan finns rent kvalitetsmässiga behållningar ger Evolution trots titeln ett visst bakåtsträvande intryck. På 27 låtar medverkar endast en (1) kvinna vilket förmodligen är representativt för hur scenen ser ut just nu. Men det är inte framtiden, snarare ett tecken på att de inblandade måste lyfta blicken ännu högre och börja tänka i nya banor.

Några som verkar göra det är Carli Löf och Måns Glaeser i duon Savage Skulls. Nyligen släppte de Robyn-samarbetet Bad Gal på M.I.A.-producenten Diplos skivbolag Mad Decent.

Precis som flera av landets mest framgångsrika popkvinnor verkar Savage Skulls inte se någon mening i att enbart satsa på Sverige när de lika gärna kan ta en bakväg till den internationella marknaden.

Jag påstår absolut inte att det är lösningen för alla. Men det är ett sätt att bryta invanda mönster.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-09-15

Diplo gör en lite överraskande tillbakagång till sina skivsamlarrötter med ett förträffligt mixtape fyllt av psychedelia och sinnesutvidgande rock från när och fjärran. Det är sådana här snedtripper som gör att jag fortfarande inte slutar att imponeras av honom. Det räcker att slänga ett öga på omslaget för att jag ska vilja kura ihop mig under ett par svampar på någon av Prejkas hedonistiska skördefester.

Det kanske låter banalt men för en artist som gjort sig ett namn på klubbar och dansgolv är det av betydelse. Samma kritik går att rikta mot stora delar av Maya Arulpragasam tredje skiva. Även om producentteamet ännu en gång består av idag välrenommerade klubbmusiknamn som Diplo, Dave Taylor och dubstepesset Rusko är albumet ett steg bort från dansgolvet i riktning mot digital postpunk och stökig konstkolepop.

Det betyder inte att det är dåligt. Tvärtom. I en tid där varken dansmusik eller hiphop längre är en provocerande uttrycksform är utvecklingen självklar och Maya kan mycket väl vara M.I.A.s mest angelägna album hittills.

Det är provokativ och bråkig popmusik som revolutionerar mot rådande norm genom att ta ställning och våga säga ifrån. Musik som tillåter sig att bry sig om och tro på förändring och att en bättre värld är möjlig när andra rycker på axlarna.

”I just give a damn”, som M.I.A. själv sjunger över några distade elgitarriff på Meds & Feds.

Steppin’ Up inleds med av en fräsande motorsåg för att mynna ut i en egensinnig blandning av punk, dancehall och brittisk dubstep. It Takes A Muscle är en oemotståndlig plastig reggaetagning av holländska Spectral Displays popsingel It Takes A Muscle To Fall In Love från 1982.

Det är svårt att låta bli att dra paralleller till hur The Clash adopterade disco, hiphop, reggae och dub och andra delar av det samtida popspektrat och presenterade det som revolutionär punkrock.

Vissa har redan försökt utmåla M.I.A.s engagemang och revolutionsromantik som en image och naiv pose. Sant eller inte. När världen ser ut som den gör borde likgiltighet – oavsett om det handlar om popmusik eller politik – vara den största provokationen av alla.

M.I.A.
Titel: Maya
Bolag: XL recordings/Playground
Betyg: 4

- - -

Kolla även in:

M.I.A. Born Free (Video)
Diplo & Santogold Top Ranking Santogold – A Diplo Dub (Mixtape)
The Clash Combat Rock (Album)

Publicerat i Sydsvenskan 2o1o-07-08

–  Leila K och Dr Alban stod för en råflummig blandning av engelsk ravekultur, svensk popmusik och hiphop. Det vi vill med den här klubbkvällen är att säga, hallå, detta är allas arv – det är inte bara afrikanskt, det är svenskt också. Det finns något jätteexotiskt i det. Mad Decent (producenten Diplos internationellt välrenommerade skivbolag) har gjort den typen av mixade influenser till något hippt nu, men det har funnits i Sverige sedan 80-talet.

Robyn droppar visheter i samband med att hon och hennes Konichiawa Bitches Goes Tutti Frutti-kollega Louise “Lojsan” Sondlo intervjuas i DN På Stan. Affischen är från förra månadens klubb. Tyckte den var finare än den de valt till den här gången.

Mer: Videoklipp från klubben.

Förra veckan dök resultatet upp på nätet och No Hassle lär inte göra någon besviken. Till ljudet av en dubstepinfluerad popproduktion i baktakt kliver Robyn ensam ut på dansgolvet i högklackat. Smart, smittsamt och en av de mest övertygande fusionerna mellan pop och studioinnovation sedan Aaliyahs Try Again.

Robyn & Diplo
Titel: No Hassle 
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-17. 

Vi kan tjata om Tamla Motown och Berry Gordys utstuderade anpassning till den breda vita poppubliken. Dra paralleller mellan lillkillens rockposer och Grandmaster Flash utnötta exemplar av AC/DC:s Back In Black. Men det förändrar inget. On Fire är så usel att jag tvångsmässigt undvikit allt som världens största rappare befattat sig med senaste månaden. Vänt ryggen till och tittat åt ett annat håll.

Med hjälp av bloggar som Southern Hospitality har jag istället irrat bort från metropolerna på hiphopkartan, till små hålor i Indiana och städer som Huntsville i Alabama. Staden som mest är känd för rymdforskning har visat sig inhysa en spirande hiphopscen med lokala grupperingar som musikaliskt för tankarna till Dungeon Family, det löst sammansatta, halvt insomnande, sydstastskollektiv som bland annat Outkast, Gnarls Barkleys Cee-Lo och hans nyligen återförenade grupp Goodie Mob, ingår i.

När Diplo och DJ Benzi 2008 samlade en bunt rappare från Paper Route Recordz på albumet Fear And Loathing In Huntsvegas var första intrycket att de snubblat på en okänd hiphopskatt. I efterhand – i synnerhet efter G-Sides fullständigt oemotståndliga gratisalbum Huntsville International från november förra året – framstår det mer som att de öppnat portarna till en hel skattkammare.

Utmärkande för den lojt tillbakalutade Huntsville-rappen är blandningen av stolliga samplingar – man slänger in allt från europeisk trance till reklamjinglar från gamla Eddie Murphy-filmer – och en sylvass fingertoppskänsla för lättuggade popslingor. Det mest tilltalande är att allt utmärks av en charmig hunger efter att lyckas.

Till skillnad från Lil Wayne och andra stora hiphopnamn fantiserar Huntsvilles raphjältar ännu inte om Billboardlistans topplaceringar. De är fullt upptagna med att drömma om att bryta sig fria från småstadsvardagens trista ekorrhjul.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-01-27

Diplo, Paul Devro & co på Mad Decent levererar två paket den här veckan. För att få fart på januaris ekonomikoma och vår musikkonsumtion skickar de dancehalltokarna South Rakkas Crews senaste album rakt ner i våra hårddiskar utan att vi behöver betala en spänn (är ni nere med Major Lazer och Jamtech Foundation lär ni inte ha några problem att gilla) . Sedan passar Diplo på att anmäla sig till släppguccifriklubben genom att bjuda in lite vänner och bekanta för att strö lite socker på russinen från Atlantarapparens Cold War-serie. 

Hygglo.

South Rakkas Crew - The Stimulus Package

Diplo presents Free Gucci - The Best of The Cold War Mixtapes

Förträfflig cumbiaremix på Major Lazers Mr. Lexx och Santigolds “Hold The Line” signerade argentinska Frikstailers med en minst lika förträfflig video. Via Bootlegumachine.

Mer: 
Major Lazer-artikel.
Recension av Major Lazers “Gunz Don’t Kill People… Lazers do”. 

För RSS-torskarna som följer de största hiphopbloggarna är detta förmodligen gamla nyheter. Men vill ändå slänga upp en hand för midwestrapparen Freddie Gibbs senaste mixskiva Midwestgangstaboxframecadillacmuzik. Titeln är förstås en tolkning av Outkasts debut Southernplayalisticadillacmuzik. Och det går att dra musikaliska paralleller mellan dessa skivor. 

Gibbs kommer från en håla i Indiana som heter Gary. I en artikel i senaste New Yorker berättar han för Sasha Frere-Jones om tristessen som ständigt är förknippad med att växa upp i en miljö där det bokstavligen inte händer något alls. 

– We don’t even have a movie theatre. We don’t even have a mall. I can’t ride around Gary and get inspired — we don’t have anything. 

Både miljön och musiken får mig att tänka på Paper Route Gangstaz som förra året debuterade på Mad Decent med albumet Fear and Loathing in Hunts Vegas – Diplo & DJ Benzi presents Paper Route Recordz. 

Det charmiga med bonnarappen är att det inte verkar finnas någon klar målsättning med musiken annat än att spela in och lägga upp det på nätet. I en tid då det mesta snabbt utvecklas till en affärsidé känns det välkommet med någon som för omväxlingens skull bara skapar för skapandets skull.

Eller bara för att slå ihjäl ännu en tradig tisdagskväll på landet.

När hiphopgenerationen placerade en svart president i vita huset lämnade de den egna genren vid ett vägskäl. Det vi ser nu är musikgenre som vuxit ur de egna hemkvarteren och börjat se sig om efter en ny publik.

Det är morgon någonstans i Amerika och Lil Wayne, världens för tillfället största rappare, har precis vaknat i en av sina våningar. Vid hans sida i sängen ligger tre eller fyra kvinnor, nu i efterhand minns han inte så noga. Deras efternamn har han också glömt. Ärligt talat har han inte ens en susning om vad de heter i förnamn, eller vilken stad han befinner sig i.

Lil Wayne är 26 år gammal. Hans Tha Carter III var den bäst säljande skivan i USA 2008. Förutom det albumet har han släppt åtskilliga mixskivor och gästat hundratals låtar med andra artister under föregående år. På nedervåningen väntar en privatchaufför, redo att köra honom vart han vill. Luften doftar mat som hans privata kock håller på att laga.

I aprilnumret av Rolling Stone i år berättar Lil Wayne att han i studion senare den kvällen kände att han inte längre kunde rappa om samma ämnen.

Det liv han lever är inte längre representativ för den genre som fostrat honom. Han behöver göra något nytt. Något utmanande. Något som bättre speglar det liv han lever idag.

Han ska göra emotionell rockmusik.

Ärligt talat? Jag vill inte vara världens bästa rappare. Inte just nu. Om jag var på väg att släppa en rapskiva, då vill jag att det ska vara den bästa rapskivan. Men nu vill jag bara vara bäst. Punkt slut.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Senare i höst släpper Lil Wayne sitt album Rebirth. Han ser det som ett steg bort från hiphop. Det går lika gärna att se det som del av ett större händelseförlopp och en tillbakagång till genrens ursprung.

Lil Wayne är förstås varken den första eller sista rapparen som velat rocka. Hiphoppionjärer som Grandmaster Flash brukade roa sig med att tvinga breakarna att dansa till Thin Lizzy, Joan Jetts I Love Rock’n’roll och Queens We Will Rock You. Queenstrion Run DMC gick steget längre genom att spela in en cover på Aerosmiths Walk This Way och dubba sig själva till ”King of Rock”.

Rockmusiken har alltid varit en del av hiphop på samma sätt som hiphopen varit en del av rockhistorien. Skillnaden när Lil Wayne 2009 säger att hans ska rocka är att han inte menar att hans kommande skiva ska bli rockinfluerad. Han menar att han tänker utmana alla amerikanska rappares favoritrockgrupp Coldplay på deras egen arena.

Den som tvivlar kan klicka igång Lil Waynes Prom Queen eller kanske ännu hellre Sydstatskollegan T.I.:s Live My Life Alone från i somras.

Det är kanske inget anmärkningsvärt. Inom pophistorien finns oändligt många exempel på artister som har gjort kreativa lappkast utan något annat motiv än att deras popularitet tillåtit dem att göra det. Varför skulle inte afroamerikanska megastjärnor som Lil Wayne få spela rock om vi tillät David Bowie att fantisera om hiphop på Let’s Dance och omfamna drum & bass i mitten av 90-talet?

En viktig skillnad är att när Lil Wayne, T.I. och Jay-Z:s drömmer om Coldplay och U2 handlar det inte bara om konstnärlig frihet. Det handlar lika mycket om en vilja att erövra en av få stora marknader som finns kvar att erövra för hiphopen: arenarockenpubliken. Att bli större än de kommersiellt största.

20 januari 2009 samlas över en och en halv miljon människor – vissa källor menar att det är så många som 1.8 miljoner – i Washington för att se Barack Obama installeras som den första svarta amerikanska presidenten någonsin.

Få politiker har varit lika starkt förknippad med en populärkulturell era och rörelse. Utnämningen av Obama till amerikansk president är inte bara den slutgiltiga bekräftelsen på att de, som författaren Jeff Chang i boken Can’t Stop Won’t Stop från 2005 benämner ”The hip-hop generation”, har vuxit upp och tagit ställning. Det innebär också att musikgenren, som sedan 80-talet utgjort grunden i afroamerikansk populärkultur, inte längre nödvändigtvis slår underifrån.

När Barrack Obama som svar på en av Hillary Clinton-lägrets smutskastningar refererar till Jay-Z:s Dirt Of Your Shoulder kan det knappast bli tydligare. Hiphopkulturen har blivit en del av etablissemanget.

I en artikel från december förra året efterlyser XXL, världens största hiphoptidning, retoriskt den gangsterromantik som figurerat inom genren de senaste tjugo åren. På omslaget har de placerat tio av de mest lovande rapparna just nu. Bloggfavoriter som Kid Cudi, Wale, Charles Hamilton, Asher Roth, B.o.B., Cory Gunz, med flera.

– I en tid av hipsters och hiphop hippies, ringsignaler, auto-tune och galna dansklipp på You Tube. Vad hände med fin gammal gangsta rap?

Det är en bra fråga. Nu är det inte så att gangsterklichéerna helt lämnat hiphopen. Men med en svart man på den mest maktfullkomliga positionen inom världspolitiken är det lätt förstå varför rappare hittar andra förebilder än de drogkungar och filmgangsters som tidigare varit förknippat med framgång.

Jag har alltid varit övertygad om att du måste lukta som de bästa, klä dig som de bästa och uppträda som de bästa och du vill bli bäst /…/ Michael Jordan är en sådan person. Tiger Woods, Roger Federer, Muhammad Ali, Malcom X, Martin Luther King, Obama, Frank Sinatra, John Kennedy, Basquiat. Det är människor jag studerar.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Ända sedan genrens födelse har hiphopen varit förankrad till klubbar och dansgolv på gatunivå. Även om de största artisterna sedan länge lämnat scenerna de inledde karriärerna på har de flesta behållit samma sättning när de uppträtt. Det är större, mer påkostat och effektfullt men i grunden ser en hiphopkonsert likadan ut idag som för trettio år sedan. En dj spelar bakgrundsmusiken och en rappare gapar i micken tillsammans med ett par kompisar från förr (alternativt någon nysignerad akt på rapparens egen etikett i behov av uppmärksamhet).

När musiken bestod av samplingskollage fanns det inte så många andra sätt att framföra den på. Så länge det handlar om konsertlokaler fungerar det relativt smärtfritt. Men så fort musiken placeras utanför de sammanhangen, när musiken intar de festivalscener och stora arenor som motsvarar dess popularitet och försäljningssiffror motsvarar, faller allt platt. Det håller inte. Alls.

På Hultsfred i år hade Ludacris, den bäst säljande sydstatsrapparen genom tiderna, samma sättning som svenska duon Mohammed Ali. Inom pop- och rockmusiken vore det lika sannolikt som att Metallica skulle kånka runt med samma instrumentpark som Fagerstas punkrockare Bruket.

De rappare som vill erövra Coldplay och Radioheads arenor kan inte fortsätta göra samma musik som tidigare . Det är inte mer komplicerat än att musiken inte är anpassad för att framföras i dessa sammanhang.

Hiphopens popularitet och dess osannolika framgångar har gjort att genren vuxit ur de miljöer den en gång kom ifrån.  För första gången verkar hiphopens ramar som en begränsning kommersiellt sett.

2009 befinner sig genren i ett vägskäl. Några – exempelvis videodansentreprenören Soulja Boy – ser framtiden i mobilsignaler och dansflugor på youtube. Andra i storslagen rock. En tredje grupp verkar övertygad om att hyperkommersiell klubbmusik är lösningen. Kanye West har en vag idé om vara folklig, hipp, fashionabel och gata. Samtidigt. Klart är att han, liksom de andra, aktivt söker en publik utanför hiphopens traditionella sammanhang.

Jag går till Starbucks varje dag, lyssnar, tittar på CD-stället och konstaterar att jag inte finns med där. Jag skulle kunna ge upp och tänka, well, jag är svart och rappare, eller så kan jag tänka, mannen, vad behöver jag göra för att komma dit?

Kanye West, The Fader # 58, november 2008.

8 februari i år befinner sig en höggravid M.I.A. på den amerikanska Grammygalans scen. Till ljudet av The Clash Straight To Hell rappar hon första versen av sin singel Paper Planes innan låten övergår till Swagga Like Us och världens fyra största rappare – Jay-Z, T.I., Lil Wayne och Kanye West – kliver in på scenen som ett 2000-talets Ratpack.

Ovansteånde går att tolka som ett erkännande för den hippt nyfikna dansmusikscen där M.I.A:s före detta pojkvän Diplo varit förgrundsgestalt de senaste åren. Det går också att se det som ett tecken på att hiphopen, omedvetet eller inte, i sökandet efter en ny identitet hittat tillbaka till sitt eget ursprung. Tillbaka till en tid då hiphop inte var en genre utan en mix av samtida musik i vilken form den än visade sig.

Kulturellt kommer hiphop att fortsätta dominera i många år.  Musikaliskt sett kan det vi nu ser mycket väl vara början på slutet av en era då hårt mallad rapmusik var samma sak som afroamerikansk pop .

Början på slutet för hiphop som musikstil.

Publicerat i Sonic # 48, september 2009.

Roskilde. Inramningen är rätt lustig. På scenen: en DJ som pumpar hård house dekorerad med jamaicanska stridsrop och laserskott. Vid hans sida: två dansare utklädda till mumier.

Närmast mig utspelar sig ett ännu knasigare skådespel. Tre tribaltatuerade muskelbyggare i shorts och bar överkropp har bildat en mosh pit – en slags testosteronstinn dansring normalt hemmahörande på aggressiva rockkonserter. Nu försöker en medelålders rejvare med pupiller stora som femtioöringar förgäves förklara för dem att sådant stök och bök inte hör hemma på ett dansgolv. ´

Det ser väldigt roligt ut men är rätt illustrerande för hur mannen på scen – Wesley Pentz, mer känd som Diplo – byggt broar mellan den urbana underjordens ytterligheter och popmusikens motorvägar.

Diplo ligger bland annat bakom brittiska M.I.A:s hitsingel Paper Planes. Låten adopterades förra året av världens fyra största rappare – T.I., Jay-Z, Kanye West och Lil’ Wayne – på Grammyprisade singeln Swagga Like Us.

Men det är inte därför jag kastat mig på tåget till Roskilde. Orsaken till det heter Major Lazer, en uppumpad superhjälte beväpnad med laserkanon och hyperaktiv europeisk klubbmusik. Det är ett dancehallprojekt signerat Diplo och brittiska houseveteranen Dave Taylor, också känd under namnet Switch.

– Ambitionen var aldrig att försökta göra ett äkta dancehallalbum. Skivan är roligare och mer galen än så, säger Diplo när jag möter honom bakom scenen efter spelningen.

– Vi ville göra något ovanligt.

I slutet av juni släppte de Guns Don’t Kill People… Lazers Do. På albumet medverkar Mr. Vegas, T.O.K., Vybz Kartel och ytterligare några av den jamaicanska musikvärldens största namn.

– Jamaicanska MC:s är så långt före det som händer inom hiphopen just nu. Ibland har jag svårt att fatta hur mycket bättre och mer kreativa de är på Jamaica. Problemet är att de inte får någon exponering, säger Diplo.

För trots att artister som Sean Paul slagit långt utanför dancehallvärlden är jamaicansk musik fortfarande i mångt och mycket en intern företeelse.

– Det är svårt att få jamaicanska artister att se utanför Jamaica eller de jamaicanska scenerna i New York och Japan. De flesta bryr sig inte. De har svårt att se att musiken är tillräckligt stark för att nå utanför de kretsarna, säger Diplo.

Med Major Lazer har Diplo en förhoppning om att ändra på det.

– Alla yngre kids från England och Amerika kan lite om både hiphop och dancehall. De är mycket smartare än den äldre generationen som antingen var inne på rock, klubbmusik eller hiphop. Idag verkar alla ha en mycket öppnare musikpalett.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-22.

Mer: recension av Guns Don’t Kill People… Lazers Do.

När The Clash var som bäst skakade gatorna omkring dem av punk, hiphop, disco och reggae som gruppen adopterade och dubbade till rock’n’roll. Trettio år senare bygger den globala mix av lågbudgetproducerad dansmusik som i synnerhet Diplo gjort till sitt signum på samma gränsöverskridande attityd och DIY-attityd.

På sin gemensamma debut lockar Diplo och Switch in svenska Mapei samt jamaicanska dancehallstjärnor som Vybz Kartel, Mr. Vegas och T.O.K. till studion. Alla levererar förstklassigt. Tyvärr håller inte produktioner riktigt samma nivå. Men det borde inte hindra Joe Strummer från att gunga i himlen till den här tossiga bredbandspunken.

Major Lazer
Titel: Guns Don’t Kill People… Lazers Do
Bolag: Mad Decent/Downtown
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-16. Återpublicerat med tillåtelse av Sydsvenskan.

Inte för att någon utanför huset lär märka någon större skillnad ännu men idag har jag gjort min första dag som musikredaktör på Sydsvenskan. I ett par veckor i juni ska jag göra mitt bästa för att fylla Håkan Engströms stora skor för att sedan återkomma i samma pjuck en andra period i augusti och september. 

Den här veckan skriver jag bland annat ett par rader om historiens bästa jungleskiva samt Diplo och Switch - lasermännen som producerat merparten av M.I.A:s låtar - och deras dancehallprojekt Major Lazer. Debutalbumet Guns Don’t Kill People… Lazers Do släpps i USA i dagarna men finns redan att lyssna på i sin helhet på deras myspace-sida. 

Jag var något skeptisk inledningsvis men den växer mer och mer. Ni hittar recension i Sydsvenskan på onsdag. 

Live Video från något (som vanligt) Fader-relaterat event.

Video till första singeln Hold the line feat. Santogold & Mr. Lexx.

Andy Milonakis som väldigt rolig laserzumbie.

Londons L-Vis 1990 gör opolerad house som influerats av bland annat dubstep och sydafrikansk kwaito. På första egna släppet på Sverigefavoriten Diplos bolag Mad Decent blandar han lågbudgetproducerade karnevalsrytmer med ravesyntar från gamla skolan samtidigt som berättarrösten erbjuder halva klubbvärlden att förenas på dansgolvet.

Det är exakt det som lär hända när det här monstret släpps lös i veckan.

L-Vis 1990
Titel: United Groove
Bolag: Mad Decent
Betyg: 4 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-10.

Se den fantastiska videon här.

Problemet med Jamtech Foundation är att de än så länge är bättre i teorin än i praktiken.

Duon föddes när Niceness och Mastah L efter många år i den svenskjamaicanska musikscenens centrum tröttnade på dancehallmusikens plastiga produktioner och våldsromantik. Av den anledningen är det förvirrande att Jamtech Foundation uppenbart inspirerats av en rejvestetik från 90-talet som är svår att beskriva som annat än plastig.

Det verkar som om de på kort tid omfamnat klubbmusikens mest uppenbara element – dunkadunka och fräsiga effekter – men varit ouppmärksamma på det mest centrala i all dansgolvsorienterad musik – i synnerhet den jamaicanska – ett basgångsdrivet groove.

Personligen hade jag blivit gladare om de oftare vågat se bortom de mest tramsiga och omedelbara nyelectroattributen. Men det betyder absolut inte att hoppet är förlorat för den här nedbantade svenska 2000-talsversionen av The Compass Point All-stars.

Jamtech Foundation
Titel: V-Rocket
Bolag: Mad Viking
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-04-28

Decent Work For Decent Pay sammanfattar delar av det som Diplo varit inblandad i sedan enda fullängdaren Florida från 2004. Här varvas egna produktioner med omarbetningar av bland andra Daft Punk och svenska Peter, Bjorn & John.

Titeln har lett till snack om att Diplo släpper skivan enbart för att komma ur ett skivkontrakt. Med vetskapen om att vi är många som suttit med de här låtarna i hårddisken minst ett par år tror jag att det ligger något i det påståendet.

För en oinsatt är det en hyfsad introduktion till en av decenniets mest inflytelserika DJ:ar. Men för en fullständig bild av geniet Diplo är det bättre att ladda ner någon av piratmixskivorna I Like Turtles och Top Rankin Santogold – A Diplo Dub.

Diplo
Titel: Decent Work For Decent Pay
Bolag: Ninja Tune/Playground 
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-01-28

Under apertheid var rocken de vitas musik, men utan ett tydligt förtryck eller motstånd suddas gränserna ut. Johannesburgkvartetten Blk Jks är ljudet av ett nytt Sydafrika och deras episka rock räknar både Bono och Diplo bland sina fans.

Söndag 27 April 2008. Harriet’s Alter Ego, Prospect Heights, Brooklyn.

Eftermiddag har övergått i kväll. Mitt på Flatbush Avenue har en liten butik fyllts av ett femtiotal, kanske är det ännu fler, tillsynes rastlöst hippa New York-bor som väntar på kvällens spelning.

Det är trångt. Golvet framför den röda tegelväggen har förvandlats till en provisorisk scen. Sladdar, högtalare och instrument står huller om buller mellan galgar och klädställ.

Längs väggen i mitten av rummet sitter och står en kvartett musiker omvartannat. De ser ut en blandning av gamla rastafaripunkarna Bad Brains och ett gäng inhemska konststudenter.

Klockan har hunnit bli närmare åtta på kvällen. Vissa i publiken ser precis så ängsligt avvaktande ut som bara människor på liknande gratisspelningar kan göra. Andra har efter tålmodig väntan hunnit bli så entusiastiska att de börjar hoppa och klappa händerna när gruppens manager presenterar bandet.

Mest entusiastisk av alla verkar bandets trummis Tshepang Ramoba vara. Han är så uppspelt att han står upp och studsar bakom trumsetet samtidigt som han stampar på baskaggen. Hans tjocka dreads fläktar kring huvudet likt öronen på en cockerspanielvalp. 

Rockriffen från elgitarrerna blir allt mer intensiva, utanför fönstret susar en ambulans förbi med tjutande syrener och överröstar för en stund musiken.  

En minut in i videoklippet, ett av flera från spelningen som cirkulerat på nätet, har Tshepang Ramoba satt sig ner bakom trummorna för att börja sjunga på zulu. Jag förstår såklart inte ett ord. Det enda jag uppfattar i texten är namnet på bandet som spelar: Blk Jks (uttalas Black Jacks).

 Låten de framför heter ”Umzabalazo” och bygger på samma sorts chantande som Apartheidtidens protestsånger. Genom att väva in de repetitiva vokalerna i knäppande gitarrsträngar och bas låter bandet dem svälla tills ljudbilden täcker in en hel arena snarare än en liten klädaffär i Brooklyn. I händerna på ett rockband från Sydafrikas kåkstäder förvandlas kampsången till så revolutionär rock’n’roll att det mycket väl kan vara det mest spännande som hänt dubrocken sedan The Clashs Combat Rock från 1982. 

Oktober 2008. Johannesburg, Sydafrika. Mpumi Mcata, gitarrist i Blk Jks och gruppens talesperson, svarar artigt i telefon när jag ringer upp från södra Sverige. Efter att han kopplat på högtalartelefonen dyker även basisten Molefi Makananises röst upp i luren.

Mpumi Mcata startade Blk Jks tillsammans med frontsångaren Linda Buthelezi. De hade växt upp tillsammans i East Rand, en kåkstad i östra Johannesburg. I samband med ett par gig utanför staden rekryterades Molefi Makananise och trummisen Tshepang Ramoba till bandet. 

– Tshepang trodde nog att vi spelade jazz eller något liknande. Även efter att jag spelat första låten för honom fattade han inte att det handlade om rock. Det var först när Linda och Molefi klev in i rummet och slog på sina förstärkare som han förstod vad han gett sig in på, säger Mpumi Mcata och skrattar.

Tshepang Ramoba och Molefi Makananise kommer från Soweto i sydvästra delarna av Johannesburg som med förorter i dag har närmare 8 miljoner invånare. Till skillnad från Mpumi Mcata och Linda Buthelezi som gick från att försöka göra akustiska poesigrejer till att köpa elgitarrer har Ramoba och Makanaise en bakgrund inom jazz och mer traditionell afrikansk musik.

Från ett västerländskt perspektiv är det knappast häpnadsväckande med ett svart rockband. Men i Sydafrika är ett rockband från kåkstäderna fortfarande kontroversiellt. Mycket på grund av att rock av många svarta länge har setts som fiendens, de vitas, musik.

Blk Jks verkar sträva efter att öppet visa samma uppskattning för allt från afrikanska musiklegender som Fela Kuti, lokala stjärnor som reggaesångaren Lucky Dube och Busi Mhlongo till den västerländska pop och rock som när de växte upp under apartheid var det enda som pumpades på radion. Mest av allt verkar de vilja bädda in sina influenser i så många täcken av elgitarrer som det bara går.

– Just när vi startade Blk Jks var det precis den mixen vi var ute efter musikaliskt. Ingen av oss behövde pusha något i någon speciell riktning. Det bara hände, berättar Mpumi Mcata.

Den Sydafrikanska journalisten Miles Keylock har beskrivit Blk Jks musik som att sakta åka bil genom Johannesburg med nedvevade rutor. Jag har aldrig varit i Johannesburg, eller Jo-burg som sydafrikanerna själva kallar staden, men Blk Jks blandning av rock, jazz från kåkstäderna, jamaicansk dub samt olika traditionella afrikanska musikstilar gör att jag inbillar mig att jag i alla fall kan föreställa sig hur det skulle kunna vara.

– Sydafrika har en lång tradition av att göra egna tolkningar och av populära västerländska låtar. Om man gillade en låt från overseas försökte man återskapa den med nya texter och annat tempo. Det förekom i alla genrer från jazz till pop, berättar Mpumi Mcata.

– Men samtidigt som musiken alltid var modern var den också väldigt medveten om sin sydafrikanska identitet. Man försökte aldrig helt att anpassa sig till en gimmick eller amerikanskt sound utan vi var tvungna att vara stolta som folk och nation, speciellt när det handlade om musik, fortsätter han.

Ett av de sydafrikanska band som blandade samtida populärmusik med inhemsk musik mest framgångsrikt var discorockarna Harari. I början av 80-talet var gruppen enormt stora i Sydafrika, de turnerade också i USA och sålde över en halv miljon skivor. I dag är de inte bara en av Blk Jks förebilder utan även den kanske enskilt viktigaste pusselbit som binder ihop episk rock med afrikansk pop och upplyftande disco.

Indierockscenen i Sydafrika älskade Blk Jks redan från dag ett. För ett land vars rockband aldrig låtit som något annat än kopior av sina amerikanska och brittiska kollegor och sällan varit annat än kritvita stack Blk Jks version av rock’n’roll självklart ut.

Gruppen fick möjlighet att påbörja inspelningar i landets största och bästa studio, SABC Studios. Tanken var att resultatet av det arbetet skulle leda fram till albumet After Robots. Men Blk Jks lyckades inte komma överens med något av de storbolag som visat intresse för dem tidigare och masterkasetterna förblev liggande.

– De sa inte vad vi ville höra vid den tiden och vi sa varken de saker som de ville höra eller var de personer de ville att vi skulle vara, förklarar Mpumi Mcata.

– För oss har det aldrig handlat om att om att ta tillbaka rocken, mixa rock med afrikansk musik eller något sådant. Det vi gör är ingen ny grej på det sättet utan en formel som redan används flera gånger tidigare. Det unika är de här specifika låtarna. Du kan spela vilken genre du vill på vilket sätt du vill, ny som gammal, det spelar ingen roll. Det som skiljer en låt som fem personer gillar från en låt som fem miljoner gillar är det där lilla magin i låten i sig, fortsätter han.

 Med erfarenheten från inspelningarna i bagaget började kvartetten se sig om efter andra möjligheter. Musikaliskt resulterade det i de insugande låtarna Lakeside och One must die som förra året pressades upp på en tiotummare i vinyl i 500 exemplar. Tidigare i år spelade de in EP:n Mystery i legendariska Electric Lady Studios i New York. Fyraspårs-EP:n producerades av Brandon Curtis från den amerikanska rockgruppen The Secret Machines och finns att hitta på nätet både digitalt och på vinyl.

Fortfarande utan skivkontrakt har Blk Jks fått förlita sig på det som i modernt tal kallas kontakter. De kan redan räkna bland andra backpackfunkens främsta företrädare Diplo samt världssamvetet Bono och hans klädmärke Edun till sina största fans.

När vi pratar genom högtalartelefonen är bandet nyss hemkomna från en mindre Europaturné och förbereder sig inför en sista kvällsspelning i sin hemstad innan de ska ut och fara igen.

 27 april, dagen då Blk Jks spelade i den där lilla klädbutiken i Brooklyn, betyder i den Sydafrikanska kalendern Freedom Day. Nationaldagen som instiftats för att fira dagen då landet i sitt första demokratiska val någonsin valde Nelson Mandela till president. Det är fjorton år sedan i dag. Mycket har förändrats till det bättre. Mycket har inte har gjort det.

 – Det jag gillar med det här bandet är att vi som band måste försäkra oss om att allt vi säger i vår musik är något som stärker människor. Det måste finnas något i musiken som alla kan ta med sig och känna att den tillhör dem, talar till dem eller handlar om dem, säger Molefi Makananise .

Som land har Sydafrika öppnat sig både mentalt och ekonomiskt. Efter att sanktionerna som infördes under apartheidstyret drogs tillbaka har utländska investerare fått möjlighet att pumpa in pengar i landet.

Men trots den ekonomiska tillväxten är klasskillnaderna fortfarande gigantiska. Många av människorna från kåkstäderna kring Johannesburg och Kapstaden, vars vänner och familjemedlemmar dog på gatorna i kampen mot apartheidregimen, är fortfarande lika fattiga. En stor skillnad jämfört med tidigare är att det i dag inte finns något tydligt fiende att rikta sin frustration mot. Det finns inte heller någon självklar politisk ledare eller parti att sluta upp bakom.

– Allt det som hänt och allt som händer runt omkring oss påverkar oss för att vi tillåter oss att bli påverkade av det. Vi gör allt vi kan för att inte försöka fly från verkligheten. På så vis finns det alltid mycket att skriva om, säger Molefi Makananise.

– Även om vi inte säger det ordagrant rakt ut så kan man höra att vår musik speglar en verklighet som ibland är en skräckfilm, ibland en action och ibland en romantisk komedi. Vi får mycket inspiration och ämnen att skriva om just tack vare variationen av det som händer politiskt och socialt i landet. Sydafrika kommer alltid att vara vårt första land. Det är hemma. Men varje mor måste förr eller senare tillåta sitt barn se världen, tillägger Mpumi Mcata.

Publicerat i Rodeo, oktober 2008. Blk Jks EP ”Mystery” finns ute nu, på vinyl och digitalt. På deras websida www.blkjks.blogspot.com finns flera av deras gamla släpp att ladda ner gratis. Zolile ”Zoro” Matikinga och Clara Norell hjälpte mig med research om Sydafrika.