Som en av det sena 70-talets största popartister är Summer förknippad med ett pärlband av glittrande dansgolvsklassiker som gjorde henne till discodrottningen nummer ett. Utnämningen var definitivt inte omotiverad. Men kopplingen till disco, pop och den breda underhållningsvärlden har också gjort att hennes betydelse och gärningar förminskats.

Alla inser inte hur revolutionerande hon var och vilka outplånliga avtryck hon gjort på den moderna musikhistorien, framförallt på den elektroniska dansmusikscenen.

Som många afroamerikanska sångerskor har Donna Summer en bakgrund inom gospel. Men det var det sena 60-talets psychedeliska pop och rock som startade karriären. Det var också den musiken som först tog henne till Europa som skådespelerska och sångerska i musikalen ”Hair”.

I Tyskland kom hon i kontakt med producenten Giorgio Moroder som låg bakom den närmare 17 minuter långa erotiskt stegrande genombrottsingeln ”Love To Love You Baby” från 1975. Låten presenterade Donna Summer för de breda massorna men det av deras samarbeten som har fått störst betydelse för eftervärlden kom två år senare.

På ”I Feel Love” från 1977 förenades afroamerikansk soul och funk med futuristiska europeiska syntexperiment och lade därmed grunden till hela den elektroniska musikscen som tio år senare skulle få namnet techno.

Vissa musiklyssnare tenderar att vilja bygga höga murar mellan genrer och traditioner, mellan topplistor och oberoende gör-det-själv-idealister, mellan medvetenhet och ytlig underhållning. Donna Summer bevisade gång på gång ett sådant synsätt är begränsande och att den bästa och mest innovativa musiken skapas i möten och inte i motsättningar.

Mycket av Donna Summers musik var svulstig och dramatisk. I en SVT-intervju med Jacob Dahlin 1987 berättade Summer att hon hellre ville bli ihågkommen som en person som berörde och fick andra människor att må bättre än som discodrottning.

En som tidigare i år utnyttjade Summers känsla för att beröra var den amerikanska politikern och teparty-aktivisten Herman Cain som medvetet, eller omedvetet citerade henne i ett tal.

‘Life can be a challenge, life can seem impossible, but it’s never easy when there’s so much on the line’.”

Att raderna kom från ”The Power of One”, temalåten till barnfilmen ”Pokemon: The Movie 2000” är rätt talande för Donna Summers förmåga att förena djupt allvar med lättsam underhållning.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-05-18

I helgen besöker producenten och New York-discjockeyn Kenny “Dope” Gonzalez Malmö. Idag är det säkert tio år sedan jag slaviskt följde hans utgivningssteg men det fanns en tid då jag tog emot varje tolva, spellista eller gästmusiker som han eller hans Masters at Work-kollega Little Louie Vega arbetade med som en ny pusselbit i byggandet av musikalisk identitet.

I Masters at Works värld samsades all musik jag gillade på samma dansgolv. Hiphop mixades med house, en discoklassiker spelades direkt efter en salsa- eller latinjazzlåt jag aldrig hört tidigare, funk- och reggaesinglar stod i samma skivbackar, gamla gospel- och soullegender återvände till en klubbvärld de inte varit del av på 20 år. Det synsättet har förmodligen påverkat mig mer än musiken i sig.

Men jag ska inte bli långrandning. Nedan följer en lista på några av alla (tusentals?) låtar och remixar som Kenny “Dope” och Louie Vega satt sin signatur på. För mer om Masters at Work: kolla in deras föreläsning på Red Bull Music Academy nyligen.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Hot Chip-mannen Joe Goddard och Raf Rundell i The 2 Bears tar maskeradrutten och följer därmed i Basement Jaxx och Daft Punks fotspår.

På debuten smyckar de fyndiga popsånger med oklanderligt utvald dansmusik. ”Time In Mind” är spexig mix av dancehall, stämsång och pop. På ”Be Strong” namndroppar de förebilder på liknande sätt som Daft Punk gjorde i ”Teachers”.

Även om raggreplikerna är slitna gör björnbröderna det med sådan charm att det är lätt att falla för dem igen.

Artist: The 2 Bears
Titel: Be Strong
Bolag: Southern Fried Records
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Löningsfredag är det samma som ett par nya backar 30 kronors-skivor på lilla butiken Rundgång som råkar ligga alldeles intill kontoret där jag numera huserar. Ovan är några av de fynd jag lyckades norpa innan den lokala discomaffian sopade rent.

“I wanted to start by having you explain the Norwegian style of DJing, and the sort of restless way of playing records.

Yeah, that’s right. In Norway you have to play with the dynamics to keep the crowd interested and dancing. What would happen over the course of five hours in Berlin gets compressed into two, because of the strict alcohol restrictions. So that makes the dynamic of a club night just crazy, but it also makes for more playful sets.”

Resident Advisor intervjuar Todd Terje. Terjelatorn är aktuell med “It’s The Arps EP”, det första släppet på hans egna nystartade skivbolag Olsen.

Uppdatering: inser att den här intervjun redan publicerades i slutet av september.

Fin artikel i SVD av Stefan Thungren av New Yorks Ballroom-scen med anledning av Soul Jazz “Voguing and the Ballroom scene of New York 1989–92.”. Boken är naturligtvis årets julklapp för alla med något som helst intresse för dansmusik och klubbhistoria.

Sanna från Pussy Made of Gold tipsade om den här sydstatsbomben precis. Slim Thug, Paul Wall och Bun B crawlar över en snygg sampling av Chicagos discoklassiker “Street Player” som kanske främst är känd i Kenny Dope och The Bucketheads klassiska housefrisering. Discorap 2.0.

Cellisten, producenten och låtskrivaren Arthur Russell slutade aldrig att drömma om den perfekta poplåten. Så fort han fick den där stora hitten skulle han betala tillbaka allt till pojkvännen Tom Lee som försörjt honom under alla år.

På sätt och vis var Arthur Russell en perfekt karikatyr av det missförstådda geniet. Alldeles för ambitiös och noggrann för sitt eget bästa, alldeles för smart och analytiskt för att vara i fas med omgivningen. Hans i avant garde-discokretsar klassiska “Let’s Go Swimming” finns exempelvis utspridd på tjugo kassetter i närmast snarlika tagningar. Ingen som klockar under 4.50 vilket förstås även idag är alldeles för långt för en poplåt.

Loose Joints var ett discoprojekt bestående av Arthur Russell och discjockeyn Steve D’Aquisto. Gruppen är mest känd för bögklassikern “Is It All Over My Face” som Larry Levan odödligförklarade med en klassisk remix 1980.

“Is It All Over My Face” blev det närmaste Arthur Russell kom en crossoverhit. Men det är i “Tell You (Today)”, som gavs ut tre år senare, hans popambitioner syns klarast. Låten börjar i och för sig som en ganska ordinär discolåt men efter 3.40 börjar den sakta förändras och bli mer och mer pop. När Arthur Russells karaktäristiska stämma bryter av allt efter 4.10 övergår allt snabbt i pur eufori.

Under inspelningen förstod han förmodligen inte själv att den kommande dryga minuten – det varar inte längre – var det närmaste han skulle komma den där klassiska pophitten han aldrig slutade att drömma om.

Tidigare publicerat på bloggen Ohbabyilikeitraw.com 2007-10-28

Med anledning av att K Special och SVT visar Matt Wolfs Arthur Russell-dokumentär “Wild Combination” i helgen passar delar av rockjournalistsverige på att rikta extra mycket uppmärksamhet åt en artist som ligger många varmt om hjärtat. Håll ögonen öppna både här och på annat håll de närmaste dagarna. PSL premiärvisar filmen redan i morgon på sin blogg och låter den ligga uppe en månad framåt. Tidigare i eftermiddag lät de Musikguidens redaktör Emil Arvidsson öppningstala utanför radiohuset i Stockholm.

Duck Sauce, det vill säga A-Trak och Armand Van Helden, är tillbaka med uppföljaren till deras discostyckade brakhit Barbara Streisand. Den lika förvirrande som bisarra videonidén till “Big Bad Wolf” står sig bäst utan analys. Ja, kolla själva. Låten bygger på ett av Armand Van Heldens mest beprövade recept. En houserytm tillagad med för tiden aktuella produktionsingredienser, spetsad med samma enkla röstsampling som han snart använt i 20 år. Bland annat på: Witchdoctor (1994), The Funk Phenomena (1996), Ultrafunkula (1997) och Barbara Streisand förstås.

Klassiska recept har blivit just klassiska av en anledning. Antar att det gäller även inom dansmusik.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

1. Teaspoon & The Waves “Oh Yeah Soweto”

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

2. Letta Mbulu “Nomalizo”

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

3. Harari “Party”

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

4. Soul Brothers “Bayeza”

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

5. Hugh Masekela & the Union of South Africa “Dyambo”

Precis som namnet antyder härstammar mixtapes från en tid då discjockeys spelade in kassettband för att skylta med sin mixteknik och sina skivsamlingar. Under 00-talet byttes kassetterna ut mot cd:r. Fokus förflyttades från dj:er till rappare som använde mixtapes för att visa upp sina färdigheter på olovligen lånade instrumentalversioner av andra artisters låtar.

I dagens mediabrus behövs det mer än några exklusivt inspelade verser på ett plankat beat. Konsumenterna har blivit så kräsna och konkurrensen så hård att det numera är lite som skiljer mixtapes från ett officiellt albumsläpp.

– Mixtapes är egentligen album idag. Den enda skillnaden är att du inte tjänar några direkta pengar från mixtapes. Men de fördelar mixtapes ger i uppbyggandet av en artist namn och rykte är fantastiskt, berättade Benjy Grinberg för Billboard.com.

Som grundare av Rostrum Records, bolaget bakom årets mest framgångsrika hiphopdebutant Wiz Khalifa, vet Grinberg vad han talar om.

Likt de flesta andra verkar Grinberg se mixtapes som aptitretare inför ett officiellt albumsläpp. Men varför mata en redan proppmätt musikmarknad med en massa gratissläpp? Svaret finns att hitta bland hyllorna i en vanlig livsmedelsaffär.

Anledningen till att det numera finns 700 mejeriprodukter och sex olika sorters Gott och blandat i godishyllorna är inte främst att vi som konsumenter tröttnat på det ursprungliga utbudet. Det är för att sex olika påsar tar större plats än en i hyllorna och därmed exponerar varumärket bättre.

En mer synlig produkt är ett lättare val för konsumenterna. Oavsett om det är i livsmedelsbutiken, i media eller som träffar på googles söklista.

- - -

Youtube-tipset:
Mash Up International feat Kakan “Kommer (Remix)”

När vi drunknar i piratremixer är en musikvideo ett bättre att synas. Mash Up International och Kakan Hermanssons omarbetning av Veronica Maggios ”Jag kommer” är höstens syndigaste.

Övrigt bra:
1. Arthur Russell ”Make 1,2 (Gem Spa Dub)” (låt)
Audika fortsätter gräva bland Arthurs Russells gamla inspelningsband.

2. Amadou Balaké et Les 6 Consuls ”Renouveau” (låt)
Från samlingen ”Bambara Mystic Soul – The Raw Sound of Burkina Faso 1974-1979”.

3. Name In Lights – “Disco Touchdown (Dr Dunks Remix)” (låt)
Månadens bästa blågula discoburgare.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-10-13

När svenska tidningar sammanfattade årets sommarplågor för ett par veckor sedan kunde samtliga låtar kopplas till ett dansmusiksammanhang. Från klubbveteranen Eric Amarillos ”Om sanningen ska fram” och Sak Noels househit ”Loca People” till LMFAOs ironiska hipsterelectro och Afrojack-producerade ”Give Me Everything” med Pitbull och Ne-Yo.

Situationen ser liknande ut i USA. Hälften av de tio populäraste singlarna på Billboardlistan just nu har klubbmusik som gemensam nämnare. Mig veterligen har det inte hänt sedan 1970-talets discoera.

Den stora skillnaden idag är att discjockeyn, musikern, producenten och artisten ofta är en och samma person. Det är både positivt och negativt. En fördel i dagens musikklimat är att en enmansorkester är billig och mobil. Till skillnad från U2 eller Metallica behöver dansmusikens regenter ingen mer än en CD-väska (eller ett USB-minne) i handbagaget för att göra sitt dagsverk.

Nackdelen är att dansmusik ofta gör sig sämre på stora scener, utanför dansgolvet och klubben. Att titta på en dj som uppträder framför ett hav av pumpande nävar är inte särskilt underhållande. Det spelar ingen roll att möjligheterna till att experimentera och manipulera musiken i realtid numera är oändliga. Det räcker inte. Det händer för lite rent visuellt.

Hittills har man försökt lösa det genom att kombinera framträdandena med rörliga bilder. En av dem som tagit det längst är albumaktuella skivbacksgrävaren DJ Shadow. På senaste turnén uppträdde han inuti ett stort klot som även fungerade som filmduk. Visst var det effektfullt men någon djupare innebörd än att det skulle se coolt ut fanns inte.

En betydligt vanligare metod är att överösa framträdandena med påkostade ljusshower. Som att röken från ett tvåtimmars fyrverkeri skulle dölja att många av dansmusikvärldens kejsare är helt nakna bakom sina skivspelare.

- - -

Youtube:
Holland har aldrig varit känt för sin goda smak. Explosionerna som inledde svenska Adam Beyers framträdande på festivalen Awakenings 2008 är överraskande smaklöst även för att vara i Nederländerna.

Bra just nu:

1. T.T.– Party Girl (John Talabot’s friendly Edit) (låt)
Efterlängtad hiphouseomarbetning släpps till slut.

2. Tinariwen – Tassili (album)
Mindre elektronik och mer akustisk ökenrock.

3. Axel Boman – ABBA 002 (låt)
Houseårets soligaste pianoloop.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-09-14

Audika har hittat en gammal video till “Let’s Go Swimming”. Upphovsmannen är ingen mindre än dubdiscopionjären Walter Gibbons. Audika låter hälsa att de återutger “Let’s Go Swimming” på tolva senare i september inklusive en ny 11 minuter lång version av min Russell-favorit “Make It 1,2”.

Länge höll Mark Es bearbetningar högre klass än hans egna produktioner. Men på albumdebuten hittar han till slut rätt.  Kompositionerna och arrangemangen har utvecklats. Den souliga disco som tidigare utgjorde kärnan är ersatt av mer utpräglat elektroniska ljudbilder och taktfasta trummaskinsrytmer.

Om housemusiken delat ut en bergspriströja hade den för tillfället burits av Mark E.

Bästa spår: Belvide Beat

Artist: Mark E
Titel: Stone Breaker
Bolag: Spectral Sound
Betyg: 4

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Ny tolva med Todd Terje.

En av disco- och dansmusikhistoriens största röster lämnade oss igår efter en kort tids sjukdom. Som soloartist nådde Loleatta Holloway kanske aldrig samma genomslag som vissa av de låtar hon medverkade på. Men i en ofta ansiktslös dansmusikvärld där sångare och sångerskor sällan är mer än en ljudkälla i mängden var Loleatta Holloways röst en urkraft som gjorde avtryck i alla sammanhang. Den som upplevt henne waila loss på inspelningar med Salsoul Orchestra eller Dan Hartman lär inte glömma det. Knappast heller den som  hört henne  i omarbetningar av Black Box och Marky Mark.

När människor drar paralleller mellan dansgolv och kyrkor är det ofta Loleatta Holloway de tänker på. För kopplingen mellan gospel, house och disco var sällan tydligare än när Loleatta Holloway gläntade på pärleporten och tog ton.

Vila i frid, Loleatta.

Här nedan hittar ni en lista med några av mina största favoriter utan inbördes ordning. Kolla även in Throw Me Away där Kristofer Andersson bland annat visar vägen till några av Loleatta Holloways äldre soulinspelningar.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

1. Dan Hartman feat. Loleatta Holloway – Vertigo/Relight My Fire

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

2. Salsoul Orchestra feat Loleatta Holloway – Seconds

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

3. Loleatta Holloway – Love Sensation

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

4. Loleatta Holloway – We’re Getting Stronger

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

5. Loleatta Holloway – The Greatest Performance of My Life (Larry Levan Remix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

6. Loleatta Holloway – Hit and Run

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

7. Salsoul Orchestra feat. Loleatta Hollway – Run Away

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

8. Loleatta Holloway – Catch Me On The Rebound (Walter Gibbons Remix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

9. Loleatta Holloway – All About The Paper

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

10. AgeHa feat Loleatta Holloway & Jocelyn Brown – A Better World (Blaze Vocal Mix)

Jag satte ihop ett collage med några låtar som jag gillar just nu. Blandat nytt och gammalt från skivhyllan, bloggar och aktuella släpp.

1. Phil Cohran and Legacy — Blue Nile

2. Incarnations — Let Love Find You

3. Jonathan Jeremiah — Happiness (Quiet Village Remix)

4. Salma Agha — Come Closer (from Kasam Paida Karne Wale Ki)

5. Kolbe-Illenberger-Dauner — Fun Tango

6. Parlour — The City

7. Al Kent — Reverb Is Your Friend

8. Yellow Magic Orchestra — Perspective

9. Mohamed Rouicha — Bismillah (Joystick Jay Edit)

10. Basso — Burning

11. Kool DJ Dust — Arpanet

12. Loredana Berté — En Alto Mare (Basso’s Maxi Edit)

13. Number One Ensemble — Back To Heaven

14. Rim Kwaku Obeng and Kasa — Love Me For Real

Lyssna på Let’s Mix.

– Vi ville att In Ghost Colours skulle fånga mer av oss som band. Mycket av det berodde på att vi efter förra skivan turnerade så mycket att vi blev mer självsäkra på våra enskilda instrument, säger gitarristen Tim Hoey.

Tillsammans med de andra i australiensiska trion Cut Copy har han lyckats avverka några dagar på brittiska Glastonburyfestivalen utan att sköljas bort av traditionsenligt festivalregn.

– På första skivan var vi bara en dag i en riktig studio, resten av materialet var sovrumsproduktioner. Den här gången hade vi möjlighet att tillbringa sex veckor i studion vilket gav oss möjlighet att addera mer textur och djup till produktionerna, fortsätter han.

Cut Copy presenterade sig 2004 med neonsprakande albumet Bright Like Neon Love. Skivan, som de själva beskrivit som ett försök att blanda dansmusik med indierock, spelades in i Paris tillsammans med Philippe Zdar, ena halvan av Cassius och producent till merparten av låtarna på franska Phoenix debutalbum United.

På In Ghost Colours har de arbetat med producenten Tim Goldsworthy från New York-bolaget DFA och LCD Soundsystem. Resultatet är regnbågsfärgad popdisco som musikaliskt inte skiljer sig nämnvärt från hur all annan regnbågsfärgad popdisco låtit de senaste fem-sex åren.

Om gruppen under inspelningen av debuten lyssnade mycket av mainstreamrock från 70-talet och band som ELO, Fleetwood Mac och The Eagles har de den här gången försökt ta ut svängarna lite mer produktionsmässigt.

– Vi ville behålla popkänslan men samtidigt ta allt i en mer kosmisk riktning. Liknande det som Animal Collective och TV On The Radio har gjort innan. Musik som är lite mer utmanande utan att förlora det där popelementet som gör det lättillgängligt.

Tim Hoey fortsätter berätta att de under inspelningarna även lyssnat mycket på gitarrband från 90-talet, shoe gaze-pop och gammal disco. En gemensam beröringspunkt med disco är den känslomässiga kontrasten mellan sångaren Dan Whitfords melankoliska kärlekshistorier och de upplyftande danspopproduktionerna. En kontrast som ofta återfinns i 70-talets allra finaste discoinspelningar. Men enligt Tim Hoey kommer de influenserna främst från annat håll.

– Vi har jobbat en del med den grejen. Men från början kommer idén egentligen mer från band som Beach Boys eller Phoenix som blandade de här euforiska, upplyftande ackordföljderna i musiken med melankoliska texter. Det är rätt intressant att se folk sjunga med och dansa till de här låtarna även fast texterna innehåller rätt tragiska historier.

* * *

Cut Copy

Australiensisk danspoptrio bestående av Dan Whitford, Mitchell Scott och Tim Hoey. Albumdebuterade med Bright Like Neon Love 2004 på Modular records. 
Bolaget har tidigare gett ut The Avalanches och de senaste åren etablerat sig som en av Australiens främsta leverantörer av modern pop. In Ghost Colours, Cut Copys andra skiva, släpptes i Sverige förra veckan. 

Men då hade den redan varit ute i övriga världen sedan i våras. 8 augusti spelar de på Vega i Köpenhamn.

Publicerad i Sydsvenskan 2008-07-01. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Derrick Harriott, i discokretsar förmodligen mest känd för sin version av Black Skinned Blue Eyed Boys som DJ Harvey  & co tolkade 2005, gör en fin cover på Dazz Bands Let It Whip.