Även om siffrorna återspeglar massornas ointresse för kompetenta rapveteraner är det missvisande. ”The Dreamer/The Believer” är det mest vitala Common släppt ifrån sig sedan 2005 års Kanye West-producerade ”Be”.

Med hjälp av gamla studiopartnern No I.D. har Chicagorapparen hittat tillbaka till de upplyftande soulmiljöer som utmärkte hans skivor från 00-talets mitt. Jämfört med den förvirrade Neptunes-producerade föregångaren är det en betydligt mer klädsam och värdig pensionsförsäkring.

Artist: Common
Titel: The Dreamer/The Believer
Bolag: Warner
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-01-18

Vem eller vilka som låg bakom The Weeknd var till en början dolt i ett mystiskt skimmer. Och musiken: ångestfylld R&B-sång över mörka atmosfäriskt svävande produktioner och långsamma distade beats, lät inte som något annat.

När dimmorna skingrade sig identifierades den änglalika stämman som 21-åriga sångaren Abel Tesfay.

The Weeknd kritiserades tidigt för att vara ännu en indiehype, ett försök av vita, trendmedvetna akademiker att rättfärdiga en genre de annars avfärdar per automatik. R&B som vände bort blicken från genrens tidigare kärnpublik.

Kritiken är förutsägbar och ihålig. Framförallt för att den bortser från att R&B för länge sedan vuxit från balladformatet till att inkludera all afroamerikansk pop. Den ignorerar även det genomslag som Weeknd-föregångare som Drake idag har inom genrens traditionella målgrupp.

På 90-talet drömde Sean ”P Diddy” Combs och andra R&B- visionärer om rikedom och exklusiva fester. På 00-talet levde de i den drömmen på VIP-klubbar och jetsetbarer. The Weeknd är ljudet av en dekadent efterfest, destruktivt sex, en begynnande bakfylla och ångest över att även de vackraste ögonblick alltid har ett slut.

”Thursday” dök upp på nätet i torsdags och är andra delen i den mixtapetrilogi som inleddes med ”House of Balloons”. I jämförelse med föregångaren bjuder de nio låtarna inte på några radikala förändringar. Tempot är fortfarande långsamt och Abel Tesfays ylar lika desperat över elgitarrmattor och dramatiska produktioner.

Det som skiljer The Weeknd från föregångare inom genren är fokuseringen på sinnesstämningar och ljudbilder istället för starka singlar. Bortsett från den sparsmakade akustiska ”Rolling Stone” låter få låtar som omedelbara radiohits.

I ångestladdade ”The Zone” dröjer det över fem minuter – en evighet på radio – innan Drake bryter av med några rapverser om strippor och brustna hjärtan.

Det går att dra paralleller till hur Motown-producenten Norman Whitfield i slutet av 60-talet lämnade den traditionella soulpopmallen och började experimentera med mer utdragna, mörka psykedeliska rockproduktioner.

För precis som Kanye West epos ”My Beautiful Dark Twisted Fantasy” är ”Thursday” och ”House of Balloons” framförallt inviter till ett personligt musikuniversum. Två dörrar till en unik ljudvärld som har potential att göra ett tydligare långsiktigt avtryck än flyktiga singelhits.

- - -

Bästa spår: Rolling Stone

Lyssna också på:

The Weeknd ”House of Balloons” (mixtape)

The Weeknd ”What You Need” (video)

Drake ”So Far Gone” (mixtape)

- - -

Fakta The Weeknd
Kanadensiskt R&B-projekt centrerat kring 21-åriga sångaren Abel Tesfay. Både debutsläppet ”House of Balloons” och uppföljaren ”Thursday” är helt producerat av den välrenommerade men i relativt okända duon Illangelo och Doc Mckinney.

- - -

Artist: The Weeknd
Titel: Thursday
Bolag: XO
Genre: R&B
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-24

Visst finns det en poäng att i undvika vaggas in i en falsk bild av att kampen för jämställdhet är över och vunnen. Män sitter fortfarande på fler maktpositioner i världen. Men det betyder naturligtvis inte att det per automatik är fel att hylla och lyfta fram framgångsrika självständiga kvinnor i ledande positioner av samhället.

Ända sedan tiden i Destinys Child har Beyoncé använt popmusik som vapen för att stärka självkänslan och skapa en medvetenhet kring jämställdhet på liknande sätt som James Brown med flera gjorde under medborgarrättsrörelsen. Musiken, retoriken, tidseran och förpackningen är annorlunda. Målet det samma: mänsklig jämlikhet på alla plan.

På fjärde albumet ”4” ser det inledningsvis ut som om Beyoncé musikaliskt har tonat ner sin extravaganta Sasha Fierce-persona, bytt ut hotpantsen mot aftonklänning och vänt den klubbiga R&B som hon inledde karriären med ryggen. Det är bara sant till viss del. För vad som egentligen har hänt sedan förra skivan är att de mest intressanta delarna av hela R&B-genren lämnat dansgolven och landat på efterfesten.

På ”4” finns element från den produktionsmässigt minimala R&B som Drake och nu senast The Weeknd gjort succé med. Odd Futures Frank Ocean är inblandad i utmärkta ”I Miss You”.

”Rather Die Young” är en bombastisk elektroniskt ballad producerad av Luke Steele från electropopduon Empire of the Sun.

Även om balladerna dominerar till antalet är det de avslutande, mer klubbiga spåren som ”Countdown” som lämnar störst avtryck.

Precis som hos James Brown är det där, i gränslandet mellan popstjärna med medveten agenda och traditionell showande underhållare av Las Vegas-format, Beyoncé Knowles storhet är tydligast.

Bästa spår: “Countdown”

Lyssna också på:

Beyonce Billboard Awards 2011 Performance (youtube-klipp)

Destinys Child – Independent Women part 1 (låt)

Rihanna – Man Down (video)

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-22

För precis fem år sedan intervjuade jag norska discoproducenten Prins Thomas i samband med att han spelade på den årliga klubbmusikfestivalen CPH Distortion (som för övrigt startar i eftermiddag med bland andra Prins Thomas som gäst) . Tillsammans med namn som Todd Terje och Hans-Peter Lindstrøm var Prins Thomas en av orsakerna till att Oslo tillfälligt utsågs till huvudstad för den samtida discoscenen. När jag försökte få svar hur det kom sig att så mycket bra musik skapades i Oslo svarade han att det förmodligen var den totala bristen på en lokal klubbscen.

– Om jag hade bott i London hade jag säkert varit ute och festat hela tiden. I Oslo är det lättare att hänga i studion för det finns inte mycket annat att göra.

Just saknaden av en levande lokal scen är en bidragande orsak till att flera mångåriga klubbarrangörer och dj-kollektiv som Safari Sound från Malmö börjat göra sig ett namn på den internationella reggae- och dancehallscenen. Istället för att som tidigare anordna storslagna och kostsamma klubbar har de den senaste tiden låst in sig i studion och koncentrerat sig på att trycka ut mixtapes i rask takt. Tempot har varit så högt att inflytelserika bloggen Largeup från New York, världens kanske främsta publikation om karibisk musik och kultur just nu, förra veckan konstaterade att deras bloggserie Mixtape Mondays snart kunde fokusera enbart på Europa.

Mina känslor är kluvna. Samtidigt som det är kul att läsa om lokala eldsjälar på internationella bloggar och i webbtidningar blir det en dyster påminnelse om att en glest befolkad hemmaplan alltid känns som bortamatch för vissa genrer och subkulturella grupperingar.

Youtube-tipset:
Inför kvalitativa samlingen ”Aqui Los Bravos! – The Best of Michi Sarmiento y su Combo Bravo 1967-77” intervjuade skivbacksgrävarna Miles Cleret och Will ”Quantic” Holland colombianska cumbiamusikern Michi Sarmiento. Sökord: Michi + Soundway.

Övrigt:

Brand New Wayo – Funk, Fast Times & Nigerian boogie 1979-1983 (samling)
Månadens bästa Nigeriabrev.

SBTRKT & Little Dragon feat. Drake – Wild Fire (låt)
Baswobblande möte mellan R&B, hiphop och pop.

The Weeknd – Rolling Stone (låt)
Nytt från vårens mest intressanta R&B-projekt.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-01

För ett och ett halvt år sedan var Drake mer eller mindre okänd. När 23-åringen nu släpper sitt första album gör han det som den mest uppskrivna hiphopdebutanten sedan 50 Cent.

Drake är unik på flera sätt. Han är en rappare som inte är rädd för att sjunga. En vanlig snubbe från avkroken Toronto som helt saknar den streetcred som länge var obligatoriskt för större framgång inom genren.

Om många hiphopartister tidigare har eftersträvat att skapa ett samtida soundtrack till maffiaklassiker som Scarface passar Drakes entreprenörsrap bättre i tv-serier som Draknästet eller Entourage. I The Resistance rappar han om att han föredrar sponsorskontrakt med Coca-Cola Company framför gathörnens kokainaffärer. Drake gör hiphop för karriärister som drömmer om en fullbokad fickdatakalender.

Produktionerna har paralleller till Kanye Wests lika tveksamma som djärva 808s & Heartbreak. Låtarna är starkare men ljudbilderna är mestadels lika karga och dramatiskt melankoliska. Producenter som stjärnskottet Boi-1da förlitar sig tryggt på att Drakes röst och rimflöde ska vara tillräckligt, vilket det också är.

Karaoke är skinande minimal robotfunk om att vistas i rampljuset till priset av förlorad kärlek. Klubbiga Fancy är något för genren så ovanligt som en hyllning till självständiga kvinnor som både hinner med karriär, frissan och manikyr och aldrig skulle tillåta sig att bli bjudna på drinkar.

Individuellt lever inte samtliga låtar upp till de högt ställda förväntningarna men helheten gör det svårt att vänta med tacksamhetsförklaringarna.

Frälsare? Nja. Framtida regent? Inte omöjligt om Drake får tillstånd att dela tronen med bolagskollegan och blivande drottningen Nicki Minaj.

Drake
Titel: Thank Me Later
Bolag: Young Money/Universal
Betyg: 4

Lyssna även på:

Drake Best I Ever Had (singel)
Drake So Far Gone (Mixtape/EP)
Kanye West 808s & Heartbreak

Publicerat i Sydsvenskan 2010-06-16

Om vi tillåter oss att tagga Drake som hiphop kan vi utan att behöva tveka utnämna The-Dream till det mest intressanta som hänt R&B-genren de senaste fem åren. Tredje, enligt vissa sista, albumet släpps i 22 juni men ett par låtar cirkulerar redan på nätet.  Bland annat den här fina covern på Aaliyahs One In A Million. Om den kommer att finnas med på albumet återstår att se.

The-Dream - One In A Million (direkt länk via The Fader)

Timbaland Presents Shock Value II
Bolag: Interscope/Universal
Betyg: 2

Publicerat i Sydsvenskan 2009-12-09 

Kanadensiska multibegåvningen Drake beskrivs som den bästa nykomlingen som hamnade utanför amerikanska hiphoptidningen XXL:s lista över årets mest lovande rappare. Frågan är om han inte är den mest talangfulla av dem alla. Hans Best I Ever Had är en av årets hittills bästa R&B/Hiphop-singlar. Nu har den fått en video, signerad ingen mindre än Kanye West. Jag hade klistrat in den ovan om tekniken hade fungerat. Nu får ni hoppa vidare till youtube.

För den som är intresserad av mer är nätet strösslat av remixer och versioner av låten. Finns bland annat en med Serani och en med R Kelly  på gästverser (DJ Semtex har samlat många av remixerna här).

I helgens krönika i Sydsvenskan skrev jag lite om mixskivor, mixtapes eller vad man nu väljer att kalla dem nu för tiden och att det går att hitta väldigt många av dem gratis och reltativt lagliga på nätet. I tidningen tipsar jag även om tre favoriter från senaste tiden som gör sommarkvällarna lite roligare. Samtliga går att hitta lätt via google. Men för de som inte pallar att ta den vägen har jag lagt upp direkt länkar nedan.

 1. Drake – So Far Gone

Kanadensiska multibegåvningen Drake beskrivs av många som nästa stora hiphopstjärna. Musikaliskt låter han som den perfekta mixen av Kanye West och The-Dream. 

 2. Jens Lekman – The Summer Never Ends

Göteborgarens blåögda folksoultolkning av hiphopens kollageteknik har aldrig låtit bättre än på den här sommarmixen som dök upp på hans webbsida för ett par veckor sedan.

3. DJ Riz – Live From Brooklyn 1999

Tio år gammalt men fortfarande den mest fulländande guiden till soul- och funkoriginalen bakom 90-talets bästa hiphopspår.