Det efterlängtade debutalbumet har föregåtts av flera EPs som knuffat dubstepscenen i nya riktningar. ”Tron”, ett monster av frustande syntslingor, var länge signaturmelodi på de egna dj-spelningarna innan Joker gav ut den hösten 2010. ”Back In The Days” är en tillbakablick till ett 00-tal då hyperaktiva tonåringar utmanade varandra i planlösa verbala tvekamper.

Gästvokalisterna är flera men geniet sitter tveklöst vid mixerbordet.

Bästa spår: Tron

Artist: Joker
Titel: The Vision
Bolag: 4AD
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-02

I ”Scissors” låter det som han har placerat kvarlevorna av Carly Simons baleariska discoklassiker ”Why” i något retrofuturistiskt drama med musik av John Carpenter eller Vangelis. Andra gånger hörs spår av sydstatshiphop och annan urban afroamerikansk musik.

Kontrasten mellan de smattrande trummaskinsrytmerna och de långsamt svepande syntmattorna och melodierna skapar ett drömskt och inbjudande ljudlandskap som än en gång bekräftar dubstepgenrens nuvarande bredd och djup.

Bästa spår: Scissors

Artist: Kuedo
Titel: Severant
Bolag: Planet Mu
Betyg: 4

Mixen startar i kön till Londonklubben Fabric och leder via bortglömd 2stephouse, samtida dubstep och techno fram till Hebdens purfärska housetolva ”Pyramid”.

Utgrävningar av bortglömd musikhistoria mynnar ofta ut i en omvärdering av det förgångna. Här sker det bara delvis. För även om det gamla materialet lyfts av sammanhanget lyser Four Tets nytagningar tveklöst starkare än dess ursprungliga källor.

Artist: Four Tet
Titel: Fabriclive 59
Bolag: Fabric
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-09-22

Produktionerna på tredje albumet är betydligt mindre intensiva än på föregångarna och består av kollage av uppsnabbade röstsamplingar, tv-spelsmelodier, oljefat, dova subbasgångar och highhats som rasslar som skallerormar. Låtarna är anmärkningsvärt korta och avbryts ofta bryskt, som om någon otåligt saxade mellan månadens bästa MP3:or från bloggar och dubstep-forum.

Bästa spår: Nathalias Song

Artist: Zomby
Titel: Dedication
Bolag: Playground
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-07-13

På ”Dödsdansen” är jazzpianisten Jan Lundgren och stråkduon Pannacottas melankoliska och finstämda inramning utbytt mot Mellanösterninfluerade melodislingor och dubstepwobblande klubbrytmer. Tillsammans med houseproducenten Style of Eye och hiphopveteranen Patrik Collén tar Timbuktu en distopisk enkelexpress till Sodom och Gomorra, där lättsam underhållning blivit massornas valium.

Även om Jason Diakité gör sitt yttersta för att övertyga oss om att domedagen är nära utmärks den krampaktiga dansen mer av nyfiken vitalitet än doften av lik.

Artist: Timbuktu
Titel: “Dödsdansen”
Bolag: United Stage/EMI
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-20

Four Tet och Burial närmade sig liknande miljöer redan 2009 på utmärkta ”Moth/Wolf Cub”. Här överträffar de den tolvan genom att med hjälp av Radioheads Thom Yorke skapa två urbana popballader som låter lika bra på en nattbuss i London som i ett Öresundståg eller en taxi från Norra Grängesbergsgatan.

Artist: Burial, Four Tet & Thom Yorke
Titel: Ego/Mirror
Bolag: Text Records
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-03-23

Veckans finaste vykort från London har landat i inkorgen. Tolvan sålde tydligen slut på studs men förhoppnings pressar Four Tet upp några fler då den släpps på hans egna etikett Text.

När Luke van Scheppingen besöker Slagthuset har han precis som Spintal Tap vridit upp volymreglaget till elva. Laidback Luke, som han motsägelsefullt kallar sig, samarbetade med den blågula arenahousemaffian redan i mitten av 00-talet. Idag har de jobbat så mycket ihop att holländaren närmast framstår som en inofficiell medlem. Nu behöver inte van Scheppingen den organiserade brottligheten i ryggen. Förra året utsågs han till världens femtonde bästa dj av DJ Mags läsare. Utnämningen ska tas med en rejäl nypa salt. Som dj är Laidback Luke inte skickligare än en vanlig stadshotelljockey. Låtvalet är sömnigt och mixtekniken nonchalant.

Istället bygger han hela sitt rykte från studion. Som producent är han skicklig på att skapa bombastisk housemusik vars enda uppgift är att gå direkt för knock out. Slagthusets unga publik är lätträffad men smockorna är för förutsägbara även i det sammanhanget. Från inledningen med Swanky Tunes och Mr. V.I.s ”Together” som släpps i veckan på hans egna Mishmash Records till en begynnande final i Lil Jon-samarbetet ”Turbulence”.

Det korta försöket att få sprit- och energidrycksdopade ungdomar att dansa till dubstep är förvisso djärvt och lite överraskande. Men det är hemskt svårt att ta någon, som i praktiken tjänar tre-fyra månadslöner per kväll på att pantomimgyckla och spela luftgitarr till egna och andras låtar, på allvar.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-03-14

Även om Jamie xx:s musikvärld är i fokus sipprar Gil Scott-Herons livshistoria tydligt fram mellan ljudlagren. Resultatet är en högst personlig ipodblues som lyckats låta modern utan att någonsin förlora kontakten med sina rötter.

Bästa låt: I’ll Take Care of You

Artist: Gil Scott-Heron & Jamie xx
Titel: We’re New Here
Bolag: XL/Playground
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-02-23

Veckans finaste reggaeåterutgivning är ett svåråtkomligt riddim-album från mitten av 1980-talet som bygger på Anthony Red Rose och King Tubbys klassiska Tempo från 1985. Lyssna på Black Rose Players Slow Tempo för att höra hur dubstep lät tjugo år innan någon kom på att kalla det för just det. Min personliga favorit är annars Jerry Johnsons Tribute To Prince Knight. Hela albumet finns att hitta på bland annat Hardwax.

Supergruppen är ett samarbete mellan brittiska dubsteppionjärerna Skream, Benga och Artwork. Med Magnetic Man siktar trion medvetet mot en bredare publik men också mot att ta den traditionellt dj-styrda genren till en livescen.

Debuten är fylld av nyfikna och välarrangerade produktioner med spridda inslag av såväl melodiös trance (singelhitten I Need Air) som gammal jungle och ödesmättad dubstep.

Som helhet är det ett föredömligt stilsäkert exempel på hur ytterligheter inom musikvärlden förenas till pop på ett sätt som vore fullständigt otänkbart för tio år sen.

Magnetic Man
Titel: Magnetic Man
Bolag: Sony
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-20

Rapparen och allmänna mångsysslaren Nthato Mokgata kommer från Soweto i Sydafrika. Denna månad pryder Spoek Mathambo, som Nthato Mokgata ibland kallar sig, något otippat omslaget till trendkänsliga amerikanska musikmagasinet The Fader. Otippat för att jag knappt hade hört talas om honom innan han i våras dök upp som återkommande partykatalysator på stilbildande, men nu nedlagda, Inkonstklubben The Rumble.

Senaste tiden har nämligen Spoek Mathambo (fritt översatt: skelett) haft sin bas här i Malmö.

Mathambo kallar sig själv för ”A Post-Apartheid Post-hiphop Poster Boy”. Hans solodebut bär också tydliga avtryck från en uppväxt i Apartheid-systemets efterdyningar med hiphop som popkulturell norm.

Titelspåret och första singeln Mshini Wam refererar till Umshini Wami, en Zulukampsång som populariserades av ANC. I Spoek Mathambos händer riktas siktet mot dagens skruppelfria sydafrikanska ledare som inte drar sig för att försöka dölja aktuella snedsteg bakom politiska symboler från sitt revolutionära förflutna.

Precis som M.I.A:s främsta ögonblick är musiken så smittsamt trallvänlig att man lätt glömmer att den handlar om skarpladdade maskingevär.

Videon till låten ser ut som om New York-konstnären Jean-Michel Basquiat gått lös med kritorna på en dancehallvideo från tidigt 90-tal. Liksom Basquiat använder Mathambo hiphop som palett för att skapa lekfulla och färgglada musikkollage med ett ständigt underliggande allvar.

Ibland kommer de musikaliska influenserna från brittisk dubstep och vobblande electro, andra gånger från inhemsk kwaito-house med långsamt svävande spöklika subbasgångar.

Post hiphop. Post apartheid.

Blicken må vara riktad mot en ljus framtid men det förflutna finns hela tiden närvarande.

Som ett Halloweenskelett i garderoben. Redo att hoppa fram och säga bu.

Spoek Mathambo
Titel: Mshini Wam
Bolag: BBE Records
Betyg: 4

* * *

Lyssna även på:

M.I.A.– Arular (album)

DJ Mujava – Township Funk (låt)

Schlachtofbronx feat. Spoek Mathambo & Gnucci Banana – Ayoba (låt)

Publicerat i Sydsvenskan 2010-09-08

När brittiska dj-butiker för fem sex år sedan började lyfta fram dubstep som en egen kategori i sortimentet kändes genren mest som kejsares nya kläder. För utomstående framstod det lätt bara som en ny säljande rubrik för en sparsmakad, lågbudgetproducerad mix av instrumentala grimeproduktioner, smattrande drum & bass och digital dubreggae.

En förklaring var att dubstep – till skillnad från andra urbana brittiska dansmusikgenrer – inte främst förenades i ett musikaliskt sound utan i ett sammanhang. Ett sammanhang som var svårt att urskilja för alla dem som inte var aktiva deltagare.

Ollie Jones, mer känd som Skream, har lett utvecklingen sedan dag ett. Från inflytelserika skivbutiken Big Apple Records i Croydon i södra London via klubben Fwd på Plastic People i Shoreditch till genreöverskridande remixer på popgrupper som La Roux. Förra veckan gick han tillsammans med bland andra barndomskamraten Benga direkt in på engelska singellistans tiondeplats med rejvromantiska popsingeln I Need Air. En indikation på att genrens pionjärer numera har kastat skygglapparna och riktat blickarna bortom det egna territoriet.

På Outside The Box – uppföljaren till milstolpen Skream! från 2006 – är också debutens uppenbara influenser från brittisk dubreggae delvis ersatt av tillmötesgående popelement. Robotrösten på CPU, blipp-bloppiga Where You Should Be och 8 Bit Baby – ett samarbete med amerikanska rapparen Murs – för tankarna till musiken på gamla kampsports-tv-spel.

I Love The Way och Finally, tillsammans med ovan nämnda La Roux, är förvisso lyckade försök att förena studioinnovation med melankolisk pop. Men det har gjorts både bättre och mer spännande åtskilliga gånger tidigare.

Utvecklingen mot pop och nya musikmiljöer är inget negativt i sig. Men det är fortfarande i de mer episka och filmiskt svävande spåren A Song For Lenny och Field of Emotions som Skreams storhet som arrangör och producent är lättast att urskilja.

Skream
Titel: Outside The Box
Bolag: Tempa
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2010-08-11

Efter 16 år av piratradio har Londonkanalen Rinse FM fått tillåtelse att sända sin patenterade urbana mi  av drum & bass, dubstep, UK garage, grime och annat basrelaterat på en egen FM-frekvens. Människorna bakom stationen försäkrar att det inte kommer att innebära ett utslätat utbud. “the license will allow us to continue our mission, broadcasting in the pirate format that we and our listeners know and love”.

Via Xl8r.

Londonbaserade Sara Abdel-Hamid gör en lågbudgetproducerad mix av dubstep och electronica som inte låter som mycket annat. Utmärkande är svepande syntmattor, intensivt blippiga melodislingor och basfrekvenser så låga att de är svåra att ens uppfatta i ett par laptophögtalare.

Temat på debuten är uppbyggt som ett gammalt arkaddatorspel. Från inledande Ikonoklast (Insert Coin) via Yoshimitsu – en ninjakaraktär från dataspelet Tekken – till nästsista spåret Look (Final Boss Stage). Musiken låter också som om Super Mario hittat en bortglömt teleporteringsledning till Londons kloaker.

Bästa spår: Idiot

Ikonika
Titel:  Contact, Love, Want, Have
Bolag: Hyperdub/Border
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2010-05-26

På senaste singeln Born Free skickar M.I.A. en hälsning till Rusko och alla andra ”gingers”, rödtoppar, i producentteamet. I den omskrivna videon kidnappar och massakrerar amerikanska säkerhetsstyrkor en grupp rödhåriga ungdomar.

Rusko berättade nyligen att idén till videon startat som ett internt skämt. Men skrattet fastnar lätt i halsen när bortsprängda kroppsdelar slungas mot en genom videospelarens fönster.

Ruskos dubstep – en hybrid av några delar digital rootsreggae samt några delar drum & bass och diverse andra urbrittiska dansmusikgenrer – blandar på samma sätt allvar med en skämtsam fyndighet. Och om det är något som Rusko kan tillskrivas ansvaret för är det att han tillfört humor till en fullständigt humorbefriad genre.

Att Rusko släpper sitt debutalbum O.M.G.! på mångåriga M.I.A.-samarbetspartnern Diplos skivbolag Mad Decent är träffande för hur han nyfiket lyft blicken och skådat en framtid utanför genrens stundtals plågsamt slutna ramverk.

Rusko, eller Christopher Mercer som han egentligen heter, har en bakgrund som producent till hemstaden Leeds smått legendariska dubkollektiv Iration Steppas. Rötterna klipps aldrig helt på O.M.G.!. Men bortsett från snygga Rubadub Shakedown, en varsam uppdatering av den 80-talsdigitala dancehall som engelsmännen gjort till sin egen, är de mest uppenbara reggaeinfluenserna nedtonade. Istället kryddar han de bastunga produktionerna med element från 90-talets inhemska klubbmusik.

Kumon Kumon kombinerar huggande raveackord och gammal smattrande jungle. I Dial My Number och Feel So Real är det snarare pulserande subbasgångar och garagehouse som spökar i bakgrunden.

Albumtiteln O.M.G.! är förstås en chat och sms-förkortning av uttrycket ”oh, my god!” Och det är ganska precis så det känns när någon av Ruskos basgångar träffar en rakt i fejan.

Helhetsintrycket kan följaktligen inte beskrivas bättre än med ett: LOL!

Hur kul som helst.

Kolla även in:

Rusko - Cockney Thug (låt)

Rebel MC - Jahovia (låt)

Aswad - Showcase (album)

Rusko
Titel: O.M.G.!
Bolag: Mad Decent
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-05-12

Förra veckan dök resultatet upp på nätet och No Hassle lär inte göra någon besviken. Till ljudet av en dubstepinfluerad popproduktion i baktakt kliver Robyn ensam ut på dansgolvet i högklackat. Smart, smittsamt och en av de mest övertygande fusionerna mellan pop och studioinnovation sedan Aaliyahs Try Again.

Robyn & Diplo
Titel: No Hassle 
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-17. 

Det låter som ett vansinnesprojekt och skulle också kunna vara det. Producenten Richard Russell – boss för brittiska indiegiganten XL (Vampire Weekend, Badly Drawn Boy, M.I.A.) – besöker en gammal soulhjälte i fängelset och bestämmer sig för att spela in en skiva med honom.

Istället för att återvända till rötter och åberopa en krystad musikalisk autenticitet – vad är mer konstgjort än att försöka återskapa det förgångna? – gör de ett album som plockar lika mycket från modern brittisk dubstep som traditionell blues och uråldrig folkmusik.

Det fungerar anmärkningsvärt bra även om längden (drygt 28 minuter) och innehållet (bland annat fyra covers och en handfull mellanspår) skvallrar om att det varken är någon storslagen comeback eller att Gil Scott-Heron – uppenbart sargad efter ett långvarig crackmissbruk – återvänt från skugglandet för gott. Men så har heller aldrig mannen som blivit kallad en svart Bob Dylan varit mycket för stora gester.

Många återuppståndna hjältar har raserat bilden man en gång hade av dem. Gil Scott-Heron gör det motsatta och levererar ett album som strålar av värdighet och framtidshopp. Musiken är mörk. Texterna reflektioner från en man som levt hårdare och har tagit mer stryk än de allra flesta.

Men Gil Scott-Heron låter aldrig bitter, uppgiven eller beklagande. Inledande On Coming From A Broken Home – där en av Kanye Wests mörkaste passager sätts i ett nytt sammanhang – är en tacksamhetsförklaring till livet och de nära och kära som alltid funnits där. Me And The Devil – en tolkning av blueslegenden Robert Johnson – låter som den framförs av en hemlös i södra London.

Det har redan dragits paralleller mellan I’m New Here och American Recordings. Inspelningarna Johnny Cash gjorde med producenten Rick Rubin 1994. Titelspåret – en tolkning av singer-songwritern Bill Callahans grupp Smog påminner också om musiken Rubin bandade i Cashs vardagsrum. I övrigt har I’m New Here närmare till Massive Attacks samarbeten med reggaeveteranen Horace Andy i början av 90-talet eller klubbvärldens återupptäckt av den gamla folksoulsångaren Terry Callier ett par år senare.

Vansinnigt eller inte. I’m New Here är ett angeläget livstecken från av musikhistoriens starkaste personligheter.

Gil Scott-Heron
Titel: I’m New Here
Bolag:  XL/Playground
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-10.

Lyssna på I’m New Here och Gil Scott-Heron gamla material (lämpligast It’s Your World och Pieces of a Man) på Spotify.

Som en kärleksförklaring till det mytomspunna krypin, som aldrig bestått av något mer än en bardisk och en helvetesmaskin till ljudanläggning, spelade han in piratmixskivan Much Love To the Plastic People.

Näst sista låten på There Is Love In You – Hebdens femte album som Four Tet – är även den uppkallad efter Plastic People. I själva verket är hela skivan – från melankoliska housesingeln Love Cry till hoppfulla instrumentalballaden She Just Like To Fight – inget annat än en enda lång hyllning till den prestigelösa och nyfikna blandbandsestetik som utmärker klubben och dess följeslagare världen över.

Ohyggligt vacker, storstadsromantisk, genreöverskridande folkmusik för 10-talet.

Four Tet
Titel: There Is Love In You
Bolag: Domino/Playground
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-01-27

Mer: Reportage om Plastic People i Brus.

Tidigare i veckan lassade M.I.A. upp en video för en ny låt på sin twitter. “Space Odyssey” är producerad av dubstepesset Rusko och kommer  från hennes kommande skiva. På låten läxar hon upp New York Times rätt rejält efter att de tipsat om att Sri Lanka är ett toppenställe att semestra på 2010. Följ utvecklingen på M.I.A.s twitter.