Det gick inget vidare. Kanske för att det fanns ett överskott av just de bilder som Bainbridge tyckte fattades. Så han valde att göra musik under namnet Kindness istället.

Debutalbumet utmärks av en liknande naivitet som den misslyckade fotografkarriären. Titeln ”World, You Need A Change of Mind”, en blinkning till Eddie Kendricks soul/disco-klassiker ”Girl, You Need A Change of Mind”, är banal och högtravande på samma gång och därför ganska passande.

På ”Bombastic” rabblar Bainbridge förebilder på samma sätt som Daft Punk gjorde på ”Teachers” 1997: John Lennon, Michael Jackson, Kate Bush, Larry Levan, Walter Gibbons. Albumet har skapats i samarbete Cassius Philippe Zdar, en annan fransman från tiden då Paris utgjorde den elektroniska dansmusikens epicentrum. Musikaliskt innehåller skivan även influenser från Talking Heads, konstskole-funk från 80-talet och mer moderna popuppfinningar som drömsk chill wave.

Staplandet av referenser gör det lätt att bli cynisk. Simpel kritik är att Kindness låter som om någon gjort musik efter de mest populära ämnesorden på Mp3-blogg-sammanställaren hypemachine.com. Samtidigt går inte att bortse från att det under ytan gömmer sig flera fina poplåtar och ett eget uttryck.

Första singeln ”Swinging Party” är en svävande cover av postpunkbandet The Replacements albumspår från 1985. ”Anyone Can Fall In Love” är en motiverad nyinspelning av en för popmusiken ovanligt klarsynt kärleksång med brittiska såpoperaskådespelerskan Anita Dobson från samma tid. ”Gee Up” och ”Doigsong” får mig att tänka på Hot Chip eller något annat postpunk-influerat band som fick sitt genombrott i mitten av 00-talet.

Bainbridges febriga sångröst har fått vissa att dra paralleller till avant garde-musikern, producenten och låtskrivaren Arthur Russell. På driviga ”Cyan” och långsamt discoputtrande ”House” har Kindness stämma samma fängslande effekt.

Bästa spår: House

Kolla också in:
Kindness – Gee Up (musikvideo, 2012)
Talking Heads – Speaking In Tongues (album, 1983)
Arthur Russell – Calling Out Of Context, (samling, 2000)

Artist: Kindness
Titel: World, You Need A Change of Mind
Bolag: Female Energy
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-20

För Erykah Badu-lyssnarna välbekanta studioinnovatörer som Los Angeles Sa-Ra Creative Partners, Madlib och James Poyser har tillsammans skapat en ljudbild som har en fot i det utpräglat analoga debutalbumet Baduizm och den andra i digitalt skruvade och elektroniska första delen av New Amerykah. Politiken och samhällskritiken på föregångaren har ersatts av ett mer känslomässigt och personligt reflekterande.

Till skillnad från tidigare album har man den här gången arbetat mycket med tydliga samplingar och återvunna inspelningar. Den som börjar läsa det finstilta i konvolutet inser att det som låter som musikaliska framtidsvisioner i själva verket är trettio år gammalt material.

Turn Me Away (Get MuNNy) är en nyinspelning av Sylvia Striplins Roy Ayers-producerade You Can’t Turn Me Away. Originalversionen är typisk för den typ av puttrande jazzfunkboogie som var poppis på rare groove-klubbar i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Erykah Badu gör inte mycket för att placera låten i ett annat sammanhang.

Mest överraskande återanvändningen är Paul McCartneys och Wings fusionrockiga Arrow Through Me från 1979 som i Gone Baby, Don’t Be Long snyggt ikläds en suggestivt byggande samtida soulskrud.

Erykah Badu kallar sig ibland för en ”analog girl in a digital world”. På omslaget till New Amerykah part 2 är hon omgiven av en regnskog och porträtterad som en blandning av en na’vi i avatar och terminator. Det är rätt träffande för hur musiken låter och var Erykah Badu verkar befinna sig idag.

Det är en kombination av uråldrig spiritualism, futuristisk innovation och organisk popmusik som i andra fall framståt som splittrad och förvirrad. Men Erykah Badu har en sådan avslappnad självsäkerhet i sitt artistisk utryck att hon paradoxalt nog får det att fungera.

Musikaliskt är New Amerykah Part 2 inte så mycket mer än en förutsägbar bekräftelse på Erykah Badus ledande ställning på den samtida soulscenen. Det som lyfter albumet ett snäpp är att hon bjuder med lyssnarna till förebilder och influenser som tidigare inte framkommit med samma tydlighet.

Erykah Badu
Titel: New Amerykah Part 2: The Return of Ankh
Bolag: Universal Motown
Betyg: 4

* * *

Erykah Badus nygamla Amerika (och England) på Youtube

Turn Me Away (Get MuNNy)
Original: Sylvia Striplin You Can’t Turn Me Away

Gone Baby, Don’t Be Long
Original: Wings Arrow Through Me

Fall In Love (Your Funeral)
Original: Eddie Kendricks Intimate Friends

Umm Hmm
Original: Ndugu & The Chocolate Jam co. Take Some Time

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-25.

Det är också som lyriker och textförfattare Talib Kweli har gjort störst avtryck. Sådant avtryck att kommersiellt överlägsna kollegor som Jay-Z respektfullt refererar till honom i sina texter. Med en bakgrund på Rawkus, det sena 90-talet mest framgångsrika indiehiphopbolag, ses Talib Kweli av många som en reaktion mot hiphopens förvandling till pop. Själv har han aldrig köpt den bilden av sig själv. Vilket man kan förstå. Det är en förminskning av ett betydligt bredare artisteri som inkluderar samarbeten med kollegor från alla delar av hiphopvärlden.

På ett närmast utsålt Mejeriet i Lund gör han sitt yttersta för att förvandla den förväntade rimstugan till en fest. DJ:n spelar låtar tillägnade födelsedagsbarnen Bob Marley och producentgeniet J Dilla. Lokala rapveteranen J-Ro från Tha Alkaholiks bjuds in för några snapsvisor.

Rappare som lägger mer energi på att skriva rim än på att välja beats får ofta problem när musiken förflyttas till en scen. De språkliga kullerbyttorna är helt enkelt svåra att uppfatta live. Talib Kweli verkar medveten om problemet och löser det genom att blanda eget material med referenser till andra delar av musikhistorien.

Skolgårdsnostalgiska Definition, från hans och Mos Defs Blackstar-projekt, följs upp av Sound of Da Police av rapveteranen KRS One. Radiovänliga Hot Thing inleds med en blinkning till soulesset Eddie Kendricks sängskammarklassiker Intimate Friends. We Got The Beat – electroinfluerad uptemporap som lät som dagens version av Black Eyed Peas redan för fem år sedan – avlöses av Sly & The Family Stones Dance To The Music.

Som konstrast till Kwelis lunkande originalmaterial fungerar det förvånansvärt bra. Men det är främst med variationen inom det egna materialet, mellan själfulla låtar som Get By och Too Late och stenhårda Say Somethin’, som storheten i hans artisteri blir tydligt.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-08