Vi kan tjata om Tamla Motown och Berry Gordys utstuderade anpassning till den breda vita poppubliken. Dra paralleller mellan lillkillens rockposer och Grandmaster Flash utnötta exemplar av AC/DC:s Back In Black. Men det förändrar inget. On Fire är så usel att jag tvångsmässigt undvikit allt som världens största rappare befattat sig med senaste månaden. Vänt ryggen till och tittat åt ett annat håll.

Med hjälp av bloggar som Southern Hospitality har jag istället irrat bort från metropolerna på hiphopkartan, till små hålor i Indiana och städer som Huntsville i Alabama. Staden som mest är känd för rymdforskning har visat sig inhysa en spirande hiphopscen med lokala grupperingar som musikaliskt för tankarna till Dungeon Family, det löst sammansatta, halvt insomnande, sydstastskollektiv som bland annat Outkast, Gnarls Barkleys Cee-Lo och hans nyligen återförenade grupp Goodie Mob, ingår i.

När Diplo och DJ Benzi 2008 samlade en bunt rappare från Paper Route Recordz på albumet Fear And Loathing In Huntsvegas var första intrycket att de snubblat på en okänd hiphopskatt. I efterhand – i synnerhet efter G-Sides fullständigt oemotståndliga gratisalbum Huntsville International från november förra året – framstår det mer som att de öppnat portarna till en hel skattkammare.

Utmärkande för den lojt tillbakalutade Huntsville-rappen är blandningen av stolliga samplingar – man slänger in allt från europeisk trance till reklamjinglar från gamla Eddie Murphy-filmer – och en sylvass fingertoppskänsla för lättuggade popslingor. Det mest tilltalande är att allt utmärks av en charmig hunger efter att lyckas.

Till skillnad från Lil Wayne och andra stora hiphopnamn fantiserar Huntsvilles raphjältar ännu inte om Billboardlistans topplaceringar. De är fullt upptagna med att drömma om att bryta sig fria från småstadsvardagens trista ekorrhjul.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-01-27